Överhetens hat mot vita arbetare 1.


Tänk dig att du plötsligt ställs inför varelser du inte visste fanns. Varelser du inte känner till någonting om, deras historia är fördold för dig – liksom deras sätt att leva.

Och de är dessutom högljudda och krävande – och de hatar dessutom andra människor – en del andra människor i alla fall.

Och hata ska man ju inte göra … alltså är det ganska uppenbart att du står inför onda varelser.

Och du blir rädd, arg, föraktfull, våldsam, intrigant … typ av reaktion beror lite på din läggning.

Ungefär så kan man väl sammanfatta medias uppträdande när dessa onda varelser materialiserade sig på Donald Trumps valmöten – och eftersom det var medias reaktion så blev det en stor del av allmänhetens reaktion också – i USA, Sverige … och andra länder.

Men alla de som dök upp på Trumps valmöten och som sedan åkte hem till små städer i USA:s inland, städer som till och med IRS glömt … de har varit försvunna länge … i femtio år ungefär.

Pete Hamill skrev om dem när de började försvinna ur synfältet i början på 1960-talet:

”Våra författare skriver om tjurfäktare, manusförfattare, psykologer, misslyckade författare, homosexuella, reklammakare, gangsters, skådespelare, politiker, luffare,, hippies, spioner och miljonärer; det återstår fortfarande för mig att upptäcka ett litterärt verk som handlar om en snickare, en spärrvakt, en stålverksarbetare eller hur livet gestaltar sig för en oljeborrare …

Resultatet har blivit en oförmåga hos många intellektuella att föreställa sig den vite arbetarens bördor.”

Pete Hamill behövde inte läsa böcker för att förstå den vite arbetarens bördor. Han växte upp i en sjubarnsfamilj i Brooklyn – en familj som fadern kunde försörja som arbetare … intills dess att faderns jobb försvann till ett land där lönerna var lägre.

Hamill själv blev en av de där journalisterna som inte längre finns – politiskt radikal men ändå med en självklar förankring i det egna ursprunget – när han i slutet av sin karriär fick sparken som chefredaktör på New York Daily News var det för att han vägrade ge uppmärksamhet åt prinsessan Diana – han tyckte det fanns viktigare saker att bevaka och skriva om.

Som till exempel hur den vita arbetarklassen hade det … eller hur korrumperade politikerskrået och poliskåren var …

Han besökte inte barerna på Lower East Side, Canarsie eller Greenpoint för att få lokalfärg, han satt där därför att de var en självklar  del av den uppväxt som gjort honom till den han var … och fortsatte att vara; det spelar för honom ingen roll hur mycket han älskade konst och litteratur och historia – när man läser Hamill förstår man att han om han var tvungen att välja mellan den bildning han skaffade sig och att delta i samtalen i de där barerna … då skulle han välja barerna. Inte bara på grund av en nästan genetiskt kodad klassolidaritet, en känsla av härkomst och ursprung … utan därför att det också skulle varit ett val av moral och ett sätt att se på livet som han alltid delade med dem som arbetade i hamnen, varven eller på byggena.

Och när Pete Hamill i sitt reportage ”The revolt of the white lower middle class” skriver:

”Den vite arbetarklassmannen befinner sig i revolt mot skatter, dubbelmoral och dåligt minne hos politiker, hyckleri, och vad han anser vara förnedringen av den amerikanska drömmen” så är året …1969.

1969.

När journalister och politiker nu talar om att just denna grupp känner sig misshandlad av utvecklingen får de det att låta som om det antingen var så att denna grupp har missuppfattat allting – de är inte alls misshandlade av utvecklingen … eller så antyds det att det är något som skett det senaste åren.

Så vi tar årtalet för Hamills reportage igen.

1969.

Och då hade den processen pågått ett årtionde – först uplånar man den ekonomiska grundvalen för den vita arbetarklassen, sedan utplånar man dem ur kulturen.

Men de lever ju och andas.

Ändå.

Och kanske är det så att de visat ett oändlighet tålamod.

Det är därför de dyker upp först nu.

Och kanske kan de förlåtas för en och annan oartikulerad åsikt. Kanske kan man till och med förstå grunderna för en och annan förgriplig ståndpunkt.

Inte ens jag skulle vara artikulerad och tålmodig om jag låg på rälsen i ett halv sekel och upplevde hur historiens lokomotiv ständigt körde fram och tillbaka över mig.

När Hamill diskuterar de svartas situation med sina banrdomskamrater i Brooklyn märker han hur de inte accepterar argumenten om att de svarta varit slavar och att det nu är dags för de vita att betala tillbaka … som en av dem han talar med säger:

”Kompensera! Kompensera!? Engeslmännen härskade över Irland i 700 år. Varför kompenseras jag inte för det? Det är hundratals år mer än de svarta varit slavar. Och när vi kom hit? I Boston hade de skyltar där de annonserade ut lediga jobb – och där stod det ofta ”Irländare inte önskvärda”. När ska USA:s regering kompensera mig för det?”

Ingen av dem han talar med ser på svarta som sämre människor (hur skulle de kunna göra det, det här är Brooklyn, det är Jackie Robinsons Brooklyn) .. , men de kan inte förstå en tillvaro där de hur mycket de än  arbetar får det sämre, medan en del svarta får det bättre därför att de kompenseras för slaveriet.

De frågor Pete Hamill ställde 1969 är egentligen fortfarande obesvarade – och reportagets slutord börjar vi se förverkligas nu:

”Den som utesluter den vite arbetaren ur den politiska ekvationen utsätter oss för en mycket stor risk. Nästa omgång rasoroligheter kommer att inte att ställa människor mot egendom utan människor mot människor. Och det kan innebära slutet för oss.”

Men det Hamill inte försöker förstå är varför politikerna är så likgiltiga för den vite arbetarens vedermödor – han noterar bara med kontrollerad vrede att de bekymrar sig mer om svarta och en del minoriteter än de oroar sig för de vita arbetarnas situation.

Och för att förstå orsaken till denna likgiltighet måste röra oss tillbaka i den amerikanska historien och studera överhetens hat mot vita arbetare.

Det gör vi i nästa avsnitt.

5 Comments

Add yours
  1. 1
    Nathan

    Du lockade hit mig med ordet hat men vad jag läste handlade snarare om ett ointress eller ignorans. Snarare som om eliten inte visst att dessa människor fans. Det är frågan om vilket är värre.

    Mycket bra läsning. Tack för denna.

  2. 3
    Mats Jangdal

    Mycket viktig text. Tidsperspektivet är också av stor betydelse. Tack!
    Med bakgrund i Norrbottnisk landsbygd och den sorts hantverkare och småföretagare som syftar till att försörja den egna familjen, inte bygga finansimperier, känner jag igen den arbetarklassens och medelklassens plågor.
    Har nyligen skrivit om det här, https://www.frihetsportalen.se/2017/02/skrapytor-och-skraptankar/
    och här. https://www.frihetsportalen.se/2017/01/vardesakring-viktigare-an-vardegrund/

  3. 4
    Kurt-Moishe Kahn-Steinblattbergowitz

    Sluta genast med sådana här grundlösa och anti-semitiska påståenden! Den amerikanska överheten hyser inget hat mot USAs goyim, lägg av med sådant trams.

  4. 5
    Rikard

    Hej.

    Väl sagt, och stämmer på Sverige som vore det en enäggstvilling. Är det några som är en ständig måltavla för förakt är det den svenske arbetaren; från Filip & Fredrik-liknande mobbarprogram till diverse revisionism, okunskap och indoktrinering via skola, media och kultursektorerna.

    Lästips på ditt tema: boken ‘Grottorna’ av Kurt Salomonson – från 1956. Ett citat av författaren 2001: “När jag kom till Laisvall fick jag se verkligheten i vitögat. Mina lyckliga slut blev inte lyckliga längre. Jag både skrämdes och blev arg av det människoförakt som de höga herrarna visade.”

    Som en som var arbetare, både i fabrik och i skog innan jag blev akademiker, så känner jag igen det folkförakt du ovan beskriver.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

+ Leave a Comment