ÖSTROGENEUROPA OCH ÖSTEUROPA DEL 1


(I vad som enklast kan betecknas som ”västeuropa” har det utvecklats en något obegriplig kulturelativism som gör att man visar en total förståelse för kulturer från tredje världen. De är alltid lika mycket värda som den västerländska … om inte mer.

Parallellt med detta har det i västeuropa utvecklats en total oförståelse för de kulturer och mentaliteter som finns bland nationerna i vad som enklast kan betecknas som östeuropa. 

I bedömningen av dessa länder och folk tillåts ingen kulturell relativism. 

De som bor därborta är enkla, vidskepliga bondtölpar som gärna låter sig styras av starka män; de är i grund och botten fascister … för att använda den vanligaste och mest använda beteckningen på allt som anses fel i västerlandet.

Men är det så enkelt? 

Den här helgen får det bli några mini-mini-essäer i frågan. Den kryptiska rubriken får sin förklaring allteftersom.)

Ibland kan man under en gudstjänst där det framförs orgelmusik eller verklig körsång (inte det där moderna, sentida kollektiva släpiga sjungandet som ger dig en känsla av illa framförd loungemusik från tidigt 1970-tal) i bänkraderna se en lätt förvirring i ansiktet på en del av besökarna.

Oftast är det män, antagligen ditkommenderade av sin fru eller så har de kommit för att det är högtid.

Man ser i dessa mäns ansikte hur de förtvivlat försöker finna en koppling till den musik de är vana att lyssna på; den som framförs i ”Dobidoo”, ”Så mycket bättre” eller den som från ”Lugna favoriter” skvalar ut likt regnvatten från en trasig, aldrig rengjord vattentunna.

Det är inte en fråga om tondövhet i största allmänhet, det är en kulturellt betingad tondövhet … ungefär som den Gabriel Byström uppvisar i sin reportagebok ”Med guds hjälp – om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern”.

Om någon av de där ”Lugna favoriter”-männen efter orgelkonserten skulle förklara sin upplevelse skulle man på musikkritikens område få en slags motsvarighet till Byströms bok.

Han besöker Ryssland, Polen och Ungern för att få en tes bekräftad; att i de länderna finns starka nationalistiska, främlingsfientliga, reaktionära och anti-semitiska strömningar och att de katolska och ortodoxa kyrkorna bidrar till detta – ja, egentligen att dessa kyrkors trosuppfattningar utgör själva grunden för många av de ovan nämnda politiska föreställningarna.

När Byström vandrar runt mellan möten med olika personer vrider och vänder han på frågan: Varför är de inte som vi?

Ja, egentligen ställer han inte frågan medvetet för att utröna varför det är så, den finns där istället som en självklar, omedveten utgångspunkt – det moderna västeuropeiska förhållningssättet till tidens (och historiens frågor) är det självklart riktiga. Alla andra ståndpunkter är omöjliga att inta, de är tecken på ett slag mentalt sjukdomstillstånd antagligen framkallat av ett religiöst virus som angripit ryssar, ungrare och polacker.

Byström gör två grundläggande fel:

  • Han förmår inte skilja på kyrklig byråkrati och folklig fromhet (ämnet glimtar till i vissa av svaren från dem som intervjuas men Byström hugger inte tag i ämnet eftersom han överhuvudtaget inte uppfattar att problemet diskuteras av den han talar med – kanske är han inte bara tondöv utan också totalt döv?)
  • Han ser inte de kulturella, historiska och politiska erfarenheter som skiljer de tre länderna – och många andra av dem som betecknas som ”östeuropeiska” – från de ”västeuropeiska”.

Enkelt uttryckt försöker Byström diagnosticera vad som han ser som en efterblivenhetens sjukdom – men med vilken rätt betecknar han dessa länder som efterblivna? Det är som om en läkare skulle genomföra en hälsoundersökning av en patient med utgångspunkt från sig själv och sedan konstatera att alla avvikelser var tecken på sjukdomstillstånd. Byström är det populärhistoriska reportagets svar på Macchiarini.

Strax innan jag avverkat Byströms bok har jag avslutat den kunnige Robert D Kaplans senaste verk – denna gång om Rumänien. Kaplan har nästan 50 års erfarenhet av att rapportera från Balkan – och har därmed fått en förståelse för områdets kultur och historia. Jag undrar om det finns något ortodoxt kloster han inte besökt i denna del av Europa.

När Kaplan intervjuar den rumänske kulturpolitruken Horia-Roman Patapievici beklagar sig denne över de ”svaga institutionerna” i Rumänien – det är de som gör det extremt svårt för landet att bli ”kosmopolitiskt”, att ”anamma en västerländsk kanon”, att bli en del av ”världsmarknaden”.

Patapievici lägger skulden på den ortodoxa tron:

”… all the Orthodox nations of Europe—are characterized by weak institutions. That is because Orthodoxy is flexible and contemplative, based more on the oral traditions of peasants than on texts. So there is this pattern of rumor, lack of information, and conspiracy…”

Det är lite fascinerande att på något sätt blir här ”flexibel” och ”kontemplativ” negativa egenskaper. Och varför skulle östeuropas bönder lita mer på texter än på den egna och traderade erfarenheten?

Varför skulle de inte ägna sig åt konspiratoriskt tänkande? De har ständigt drabbats av följderna av maktens konspirationer.

De frågorna blir ganska självklara när jag lite senare läser Kaplans berättelse om de rumänska hästarna. En dag får bönderna plötsligt uppleva hur Ceaucescu inleder en stor kampanj för att avliva böndernas hästar – de ses som en hinder för modernisering. Men för varje häst som dör blir bonden mindre fri och mer beroende av staten. Att i en sådan situation välja att lyssna på grannar som kan berätta var regimens enheter av hästslaktare befinner sig så man kan få undan sitt eget djur är tämligen rationellt, att läsa texter är däremot knappast till någon hjälp.

Rätt fascinerande är det också att den ortodoxa tron anses skadlig därför att den skulle ha ett ”kontemplativt” drag. Men det beror ju på att det är bönder som är kontemplativa. När vit medelklass i västeuropa försöker vara kontemplativa då är det istället något fint och kallas ”mindfullness”.

En första förutsättning för att förstå östeuropeer och den grundläggande misstänksamhet många av dem hyser mot västerlandet, är att förstå att när de ser på västeuropa så ser de en del av världen som lugnt tittade på medan den stalinska terrorn först mördade tiotusentals människor efter andra världskriget och därefter kom det förlamande mer vardagliga – men på sitt sätt lika dödliga –förtrycket under Chrustjov och Brezjnev och deras inhemska drängar.

Västeuropa hade inga som helst problem med att samexistera med Sovjetimperiet, väldigt många västeuropeiska politiker (var de än befann sig på den politiska skalan) förespråkade dessutom avspänning och såg Sovjetunionen som en fredlig kraft.

En sådan relativt modern erfarenhet format givetvis ett östeuropeiskt folks medvetande – man kan inte lita på de andra – oavsett vilka de andra är – och deras mål är alltid att förgöra vår kultur, ta ifrån oss vår frihet, och förslava oss – ibland med hjälp av femårsplaner … ibland med hjälp av vad de kallar ”världsmarknaden”. En paranoid inställning? Jajamen, men ibland är det rationellt att vara extremt misstänksam mot omvärld … och överhet.

Denna relativt moderna erfarenhet bekräftar en erfarenhet som sträcker sig sekel efter sekel bakåt genom historien – och det yttersta och sista värnet mot alla dessa hot har alltid varit familjen, släkten, den nära gemenskapen och religionen – och nationen.

För Byström – vars livserfarenhet består i att vandra runt mellan olika positioner i medieapparaten i Sverige – blir förstås en nation som till stora delar består av individer som tror på familjen, Gud och nationen något mycket underligt och farligt och han försöker alltså förtvivlat förstå varför ungrare, polacker och ryssar inte är så där supermysigt och jättegosigt liberala, frigjorda och upplysta som han själv är.

Kanske för att de lärt sig att då går de under?

Som individer och nationer…

(Fotot från ungerska upproret 1956. I mitten den 15-åriga soldaten Erika, senare dödad i strid med Röda Armén.)

(I morgon blir det en text om det kulturella arv många i västerlandet går miste om därför att de väljer bort att studera och förstå det de ser som politiskt inkorrekt när de betraktar östeuropa. Och det är ett kulturellt arv som är nödvändigt – vilken plats man än intar på det ideologiska fältet.)

+ There are no comments

Add yours