Om vikten av att vara “omänsklig”


När jag kom hem i går kväll efter några dygns reportageresa i Malmfälten så väntade deadlines för fyra magasin som alla ska ligga på tryckeriet inom en vecka.

Inte så att det i sig kändes övermäktigt men det var ändå skönt att igår somna in efter att ha sett senaste avsnittet av ”Billions”.

Där står Bobby Axelrod inför ett problem när årets första kvartal närmar sig och hans hedgefond riskerar att visa röda siffror. Efter det senaste årets krig på marknaden och med myndigheter har han städslat en ny medarbetare som ska vara hans högra hand och som har i uppgift att liksom vara slaven på triumfvagnen och viska dämpande saker i hans öra. Nu ägnar medhjälparen stor tid åt att förklara för Bobby att han inte ska bry som om röda siffror ett kvartal. Man kan inte alltid vinna deklarerar hon om och om igen. ”Remember … after all you are only human”, förklarar hon ett antal gånger för honom.

Bobby stillar sig, drar sig tillbaka till sitt kontor. Kontemplerar under några timmar vad medarbetaren sagt och går sedan in till henne, lutar sig mot hennes dörrpost och säger henne: ”You´re wrong. I´m not human … and you´re fired.”

Alltså … det kan låta väldigt vackert och ödmjukt när någon säger: ”Kom ihåg att du bara är mänsklig” – ofta paras det också med ord om att man inte ska försöka ändra på sådant man inte kan ändra.

Men detta är uppgivenhetens evangelium. Att man är mänsklig innebär ju snarare att man fått förmånen att alltid försöka överträffa sig själv och åstadkomma det andra anser är omöjligt.

Det kan ju tyckas underligt att ”Billions” blivit hyllad av Malin Krutmeijer på AB:s kultursida, men det beror på att hon (förstås) har ett annat perspektiv än jag. Hon älskar serien därför att hon får följa åklagaren Chuck Rhoades försök att sätta dit Bobby. För Krutmeijer är det så självklart att staten och dess representanter alltid har rätt och att någon som opererar på marknaden alltid har fel. I sin recension noterar hon inte ens alla de lagbrott Rhoades begår för att försöka sätta dit Bobby. Hon reflekterar heller inte över det faktum att Rhoades är masochist och tycker om att tillbringa sin fritid liggande på golvet med en gummiboll i munnen medan kvinnor i stilettklackar marscherar fram och tillbaka över hans valkiga rygg. Men att hon inte funderar över Rhoades läggning beror på att överheten just behandlar oss som vi alla hade en masochistisk personlighet. Vi får ju dock inte uppleva att vackra kvinnor vandrar över våra ryggar i högklackat, vi får nöja oss med att Magdalena Andersson eller Maud Olofsson gör det iförda fotriktiga skor med refflade och dubbade tjocka gummisulor. Ett underdånigt, självplågande tillstånd är det normala i Rhoades, Krutmeijers och alltför mångas världsbild – så då reagerar man inte när det framställs i sin sexuella form. (Det enda märkliga och orealistiska med serien är att man låter Paul Giamatti – som spelar Rhoades – inledningsvis vara gift med Maggie Siff … sånt händer bara inte i den verkliga världen.)

Men just den här sortens uppgivenhet som maskeras med ”Kom ihåg att du är mänsklig” ligger också till grunden för den nu framträngande identitetspolitiken och raspolitiken. Vår förmåga att tänka och skapa är ointressant – vi vägs, mäts och värderas efter hudfärg och de fysiska drag som kännetecknar olika etniska grupper – eller efter kön – eller beroende på ett handikapp – det är ju det yttersta och enkla tecknet på att man är människa – att man har vissa fysiska attribut som visar att man är .. just det … människa.

När då en del upptäcker att deras etniska grupp inte har vad som anses vara tillräcklig representation i något offentligt rum så kräver man slutna rum där man får vara ifred och diskutera detta faktum och där ämnar man sitta och muttra intills dess att överheten utanför det slutna rummet uppmärksammar det upprörda mumlet, kallar ut en och kvoterar in en i något sammahang som uppfattas som tillräckligt bra.

Märkligt nog har det här blivit en av den västerländska ”vänsterns” kampmetoder – isolering och sedan kvotering och det kombineras med kamp mot allt det ”västerländska” eftersom det anses att just ”västerlandet” och dess kultur, traditioner, idé och politik är ansvarigt för att svarta, bruna, röda, gula, kvinnor och handikappade är förtryckta – i alla sammanhang, överallt och alltid.

Man bör alltså helt enkelt vända den västerländksa kulturen och idétraditionen ryggen och försöka blicka mot österlandet för att finna det vägledande ideologiska ljuset.

Av någon obegriplig anledning betecknar ”vänstern” ofta detta som någon slags ”marxism”.

Men det beror som sagt på att de bara läst Ali Esbati-pamfletter och inte riktiga marxistiska tänkare; som kommunisten och marxisten CLR James – född på Trinidad – och en av dem som gett oss en bättre förståelse för skeendet i de brittiska kolonierna – och i den svarta diasporan (liksom gett oss en aning om cricketens magi) – när James fick frågan om hur hans födelseplats och kulturen där hade format hans tänkande svarde han att han inte bildat sig genom att:

”ligga under mango-träder, bada i havet eller bryna sig under de koloniala ländernas sol; jag bestämde mig för att behärska den västerländska civilsationens litteratur, filosofi och idéer. Det är vad som skapat mig och jag tänker inte försöka låtsas något annat … ursprunget till mitt tänkande finns i den västerländska litteraturen, västerlandets historia och tänkande.”

Ingen verklig frihet uppnås genom slappande – vare sig det äger rum under mangoträd, eller i slutna rum eller badhus – och ingen verklig frihet uppnås heller utanför det västerländska tänkandet och dess historiska definition av vad det innebär att vara ”människa”.

Det vi ser i dag är hur begreppet ”människa” omdefinieras.

Och i en sådan tid kan man gott vara ”omänsklig”.

+ There are no comments

Add yours