Obduktionssamhället


Blir ännu en kväll i fåtöljen. Det viner och tjuter där ute och regnet hamrar på rutorna. Så ska det tydligen fortsätta tills på torsdag. Har Chris Stapleton spelandes i öronen, han har seriös talang, speciellt när det är americana som gäller.

Min äldsta dotter på sju år klättrar på väggarna av uttråkning, hon har varken fått cyklat eller klättrat i almen på baksidan idag. Frugan gör korsstygn, något julmotiv ser det ut som. Min valp ligger och värmer mina fötter. Lillan somnade för några timmar sen, trött efter en lång dag och min grabb skriker i sin mikrofon på nån däruppe i discord. Trots min dotters frustration över en förlorad dag känns detta idylliskt, som det ska vara. En naturlig konstellation och en känsla av möjlig harmoni, bara rökrocken som saknas mig.

Vad som än sker mig finns den där, familjen, ett ankare i stormen när jag börjar driva fritt, den ger mig ofta helt omedvetet stöd bara genom sin existens, också en vilja att slåss för vad som är rätt. Nu ska jag inte hyckla, att ha en barnfamilj betyder ofta totalt kaos, en stressig tillvaro som kan tära på relationer och kärlek. Men vad lever jag för om meningen inte är att föra mitt DNA, mitt arv vidare? Jag känner ett par killar, både gifta och ensamma som gjort vasektomi innan de reproducerat. Oavsett marital status beter de sig alla som pojkar. Kanske är det bäst för mänskligheten att de inte kan skaffa barn, för jag tvivlar på att deras faderskap skulle betyda något för deras avkomma. Det är självklart ett val man får göra, jag har dock svårt att förstå det. Den mest basala instinkten vi har haft gemensamt med alla levande varelser borde ju vara fortplantning. Är den instinkten på väg att utrotas med eller har det alltid funnits människor utan fortplantningsdrift? Jag som människa och man förändrades biologiskt sekunden efter jag fick hålla min nyfödda dotter i mina armar. Jag kände fysiskt förändringen spridas i kroppen, ett allvar och en omprioritering infann sig genast.

Mitt intryck är att vi i väst går självutrotning till mötes. Oavsett yttre påtryckningar har vi endast oss själva att skylla. Alla vi som gnäller, har vi någon rätt att klaga egentligen? Det tycker jag inte, vi har skapat eller i alla fall tagit del i detta förfall och ser nu effekterna av det. Tough shit! Under folkvandringstiden exploderade vår population, så pass att många inte längre fick plats och lämnade Sverige för kontinenten, kanske en konsekvens av överflöd under en varmare period. Dagens överflöd verkar dock ha motsatt effekt, det ideologiska och materiella väger mer än familj och trygghet. Vi slåss hellre över ickefrågor och falska humanistiska ideal än för vår egen fortlevnad. Liket Sverige ska obduceras in i minsta detalj och sedan följas med så kallad kritik av sitt forna, enkla, stoiska och tysta leverne. Denna tendens ser jag överallt, i alla kretsar och fraktioner av samhället, inte bara i vänsterkretsar, även om vänstern särskiljer sig i att öppet förespråka folkmord och självmord. Jag gör mig själv skyldig till det konstant, även i just detta nu. Varför ska det vara så förbannat invecklat och svårt? Jag antar att det ger människor i en sekulär och ytlig tillvaro en känsla av mening att härja med varandra om skit. Slöseri med tid är vad det är, inget annat.

Finns det en återställningsknapp på en tall någonstans därute i de djupa skogarna och skulle du om du hade chansen trycka på den? Jag skulle nog det om det fanns tillfälle, ett diktatoriskt och själviskt beslut onekligen, trist för er. Vips skulle jag sitta på en träpall i en stuga, förmodligen skulle min grabb göra det samma vid min sida, putsandes våra stövlar inför morgondagens blöta arbetsdag. Frugan sitter vid bordet med min äldsta dotter och gnolar en visa medans de lagar våra vadmalsrockar med nål och tråd. Lillan snarkar gott nedbäddad där borta i hörnet. Hunden ligger och torkar pälsen framför brasan efter dagen med husse ute i markerna. Alla med familjens välstånd i fokus, en praktisk tillvaro som ej kräver mycket av diskussion eller analys. Ett liv med båda fötterna stadigt planterade i nuet och verkligheten.

 

Men jag drömmer ju såklart bara, i morgon kommer den sanna verkligheten tillbaka och slår mig på käften igen.

1 comment

Add yours
  1. 1
    Giiiiibbro

    “Alla vi som gnäller, har vi någon rätt att klaga egentligen? Det tycker jag inte, vi har skapat eller i alla fall tagit del i detta förfall och ser nu effekterna av det. ”

    Vilka “vi” , du menar att du gnäller på okontrollerad invandring men fortsätter rösta på M?

+ Leave a Comment