När nyliberalerna blir en del av den gamla överheten


Jag inser i dag att en stor del av de senaste 30 årens politiska debatt i Sverige inte är på riktigt. De huvudsakliga kombattanterna är egentligen överens. Ni vet ju hur frontlinjen varit dragen; ”välfärdsstatens” försvarare mot ”nyliberalerna”. Men när jag läser Johan Norberg i dagens DN inser jag att på ett mer djupgående plan har de två riktningarna samma världsbild.

”Nyliberalerna” drömmer om en nattväktarstat – där staten egentligen representeras av någon slags härold som knatar runt på den lilla stadens gator efter mörkrets inbrott och med jämna mellanrum utropar ”All is well”.

Det har – för mig av någon outgrundlig anledning – blivit nyliberalernas mantra i Sverige i dag – oavsett hur det ser ut i samhället; det är en ståndpunktpunkt de intar oberoende av tid och rum: ”All is well”. Bättre har vi aldrig haft det! (Jag får en känsla av att Norberg tycker att nattväktaren alltid ska ropa ”All is well” eftersom allt faktiskt är rätt OK  jämfört den gången då Kublai Khan belägrade staden.)

Så … det är allt som är kvar av nyliberalerna stolta vision; utropet: ”All is well”.

Fascinerande nog är det samma inställning som präglar Löfven, Lövin, Fridolin och Magdalena Anderssons uttalanden: ”All is well”. Vi har egentligen aldrig haft det så bra. Jag tror vi hamnat i en liten ficka i tiden där intressena hos dem som vill se en mycket stor stat (S, MP och V – och egentligen de borgerliga partierna också) och nyliberalerna sammanfaller – de båda grupperingarna kan bara bejaka den bestående ordningen eftersom deras försörjning på olika sätt är beroende av just det … den bestående ordningen.

Vanliga arbetande människor som i sin dagliga vardag upplever att … ”inte fan är allting bra, det blir ju sämre” … möts bara av budskapet ”All is well”.

Att Löfven, Lövin, Fridolin och Magdalena Andersson intar den nyssnämda positionen finner jag väl tämligen begripligt, att de som kallar sig nyliberaler gör detsamma finner jag trots allt lite obegripligt … och tämligen sorgligt. Johan Norbergs artikel på DN:s kultursidor i dag är ett exempel på denna utveckling, budskapet är … förstås … ”All is well”.

Norberg driver tesen att oron för faktaresistens är överdriven, det är mest fråga om semantik och kommunikation … alla tycker vi egentligen lika och därmed … ”All is well”. Norberg försöker trolla bort människors egna och konkreta upplevelser med att hänvisa till några amerikanska studier som gör allt till semantik och föreställning … ”All is well”.

Jag skulle vilja föreslå Johan Norberg att han lösgjorde sig en vecka från sitt säkert späckade schema och följde med mig på en rundtur i Bergslagen … varför inte börja i Norberg, sedan kan vi ta en sväng till Degerfors, Hällefors, Nora … kanske sluta färden i Vivalla i Örebro och Fröslunda i Eskilstuna.

Jag åtar mig att ordna torgmöten där Johan Norberg kan få förklara för invånarna att ”All is well” … vi kan dock i händelse av dåligt väder inte ha dessa möten på biblioteken på respektive ort … jag kan förklara orsakerna till detta för Norberg när vi börjar vår lilla rundtur.

Och eftersom jag bara en enkel bonde från Balkan och förstår jag faktiskt inte riktigt den teoretiska ramen för Norbergs resonemang. En färsk undersökning visar att 18 procent av dem som är röstberättigade i Sverige inte vet vem Magdalena Andersson är. Det gör att vi gott kan anta att kanske … vad vet jag … 30, 40, 50, 60 procent inte vet vilken ekonomisk politik hon står för.

Men de som inte har en susning om detta förväntas jag gå och rösta tillsammans med i september i år – när det är högst uppenbart att en rätt stor del av dem som går och röstar inte har en susning om sakpolitik – eller någon annan politik överhuvudtaget. Men säkert tycker Norberg att jag ska lomma iväg och rösta … fast jag skulle tycka han var mer rationell om han förslog mig att köpa en Trisslott. Det grundläggande problemet i Norbergs text kan nämligen sammanfattas i följande citat:

”Snarare skapar vi en bild av människan som ganska illa anpassad för ett demokratiskt styrelseskick.”

Men det är väl ganska uppenbart att vi människor är illa anpassade till det Norberg betecknar som ”demokratiskt styrelseskick”; i Norbergs värld är sådana som Hillary Clinton, Brexit-motståndare och Macron bärare av detta ”demokratiska styrelseskick”.

Dessa personer är däremot i vanliga människors värld företrädare för en samhällsutveckling där de blir överflödiga, där deras arbete, kunskaper och erfarenhet inte räknas och aktas.

Underförförstått här är att ”demokratiskt styrelseskick” alltid är bra. Norberg för ingen som helst kvalificerad diskussion kring det han betecknar som ”demokratiskt styrelseskick” i dag … och accepterar därmed de politiska strukturer som existerar och har därmed egentligen lämnat vad som möjligen var nyliberalismenas utgångspunkt en gång i tiden; staten ska vara så liten som möjligt – människor ska få behålla de pengar de arbetar ihop så de kan lösa de problem de konkret ställs inför i sin vardag. Det finns ett litet antal frågor medborgarna kan – eller snarare måste – kollektivt hantera; rikets inre ordning och yttre säkerhet.

Den ståndpunkten har uppenbarligen Norberg och andra nyliberaler för länge sedan lämnat bakom sig – det viktiga nu är att övertyga alla om att vi egentligen tycker lika och att ”All is well”.

Det är märkligt hur frontlinjerna förändras … en gång i tiden pläderade jag som marxist för att nyliberalerna faktiskt var det arbetande folkets allierade.

I dag måste jag konstatera att de förflyttat sina positioner.

De är en del av överheten.

”All is not well”.

2 Comments

Add yours
  1. 2
    Rikard

    Hej.

    Av någon anledning ser jag nu Norberg framför mig, högerarmen i vinkel över bröstet, medan han vilt skriker:
    “Alles (armen rätas ut) Gut!”
    “Alles Gut!”
    “Alles Gut”

    Allt medan tågen rullar in på Hyllie i Malmö.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

+ Leave a Comment