När Berger kom till Muhammed


Det har skrivits en del nekrologer i svensk press efter John Bergers bortgång.

Underligt vore annars.

De är dock ganska obegripliga.

Underligt vore annars – med tanke på kvaliteten på svenska kultursidor.

I Aftonbladet menar den förre kulturchefen Håkan Jaensson att Berger borde fått Nobelpriset.

Varför framgår inte riktigt; mest verkar Jaensson uppskatta att Berger skrev för Aftonbladet och så minns han med viss stolthet att han lånat ut en lättvikts-mc till Berger under ett Sverigebesök.

Nobelpriset i litteratur? Ja, varför inte … numera delas de ju ut på konstigare grunder än de Jaensson anför.

I texten finns inga diskussion om Bergers verk, skapande eller utveckling – egentligen bara konstaterandet att han var en trevlig sällskapsmänniska som lyssnade på andra.

Jag får en stark känsla av att Jaensson inte läst speciellt mycket av Berger eller grubblat över hans verk.

Samma sak gäller Stefan Jonssons minnesord i DN – han nämner liksom Jaensson essäsamlingen ”Konsten att se” som gav Berger hans plats i den dåtida debatten när den kom i början på 70-talet.

Själv läste jag den strax efter mitt första besök på ett riktigt museum och i min ungdomliga häpenhet över och förtrollning av det jag sett fann jag Bergers konstsyn ganska platt; han verkade inte kunna gripas av ett konstverk – och var liksom tvungen att förklara för läsaren att vad denne trodde sig se egentligen var ointressant – det viktiga var vad det var meningen att man skulle se – och inte se.

Det kändes ungefär som att stå och betrakta en vacker solnedgång och så dyker John Pohlman upp och förklarar att det man ser egentligen bara är atmosfäriska fenomen och så börjar Pohlman rita i sanden för att förklara. Det blir inget kvar av den stora upplevelsen.

Men Berger hade en misstänksamhet mot den den rådande ordningen – oavsett vilken epok i historien det gällde … samtidigt som han hade en total tilltro till och solidaritet med människor han såg som förtryckta.

… och här hittar vi ett av problemen med John Berger.

När jag själv möter Berger är det 1999.

Ordfront förlag ska ge ut Bergers ”KIng” – en roman om hemlösas liv skildrat av … en hund.

Själv fann jag boken något väl sentimental … typ Walt Disney möter Revolutionary Workers Party möter Oxfam.

Men eftersom jag skulle marknadsföra boken gällde det att bortse från vad jag själv tyckte.

Och ett utmärkt sätt att marknadsför boken skulle vara att få Berger att besöka Sverige i samband med utgivningen – det skulle garanterat generera artiklar på kultursidorna och välbesökta möten.

Problemet var bara att Berger inte var speciellt benägen att acceptera inbjudningar överhuvudtaget vid den tiden, vad det än gällde.

Alltså gällde det att komma på något som skulle göra att han tyckte att han absolut borde vara med på lanseringen av ”King” i Sverige.

Då föddes tanken hos mig … tänk om man kunde få hemlösa att sälja boken mot en bra provision? Situation Stockholm hade en försäljningsorganisation – varför inte etablera ett samarbete och se till att boken såldes direkt på gator och torg av dem den handlade om?

Vi fick till ett sådant samarbete och Berger blev så betagen i den formen av lansering och försäljning att han tackade ja till att besöka Stockholm.

På det stora mötet i Kulturhuset där han var huvudnumret hade också ett antal kända skådespelare tackat ja till att medverka med passande uppläsningar eller sångnummer – och så skulle en representant från ledningen för Situation Stockholm inleda, följt av en av de hemlösa försäljarna.

När den hemlöse började tala visade det dock sig att han var så berusad – eller påverkad – att det han sa var totalt obegripligt. Han talade i osammanhängande i fem minuter, sju minuter, nio minuter (jag tittade nervöst på klockan hela tiden). Märkligt nog satt alla och stirrade intensivt på honom med fuktiga ögon och ibland tittade de istället på varandra och nickade instämmande. Vad de instämde i var dock för mig lite svårt att förstå.

När vi passerat tio minuter av obegripligheter såg jag till att den stackars mannen varsamt leddes ner från scenen.

Under resten av kvällen får jag uppleva hur varje artist som framträder inleder med att beklaga att den den hemlöse mannen inte fått tala färdigt.

Jag får också direkt efter mötet försöka uthärda att Berger kräver att jag ska förklara varför jag sett till att det obegripliga orerandes avbryts. Han har inte förstått vad som sagts eftersom han ju inte talar svenska, men han har förstått att den hemlöse avbrutits.

Jag talar lugnt och saktmodigt om att jag fann situationen förnedrande både för publik och för den berusade mannen och jag försäkrar Berger att även om publiken satt som tända ljus så gjorde de inte det för att de förstod något av vad som sades. Det fanns inget att förstå.

Min förklaring minskade inte Bergers bitterhet utan sammanbitet förklarade han för mig att det spelade ingen roll vad den hemlöse sagt; vi skulle alltid ”lyssna på dem”.

Och här finner vi ett grundläggande fel i Bergers sätt att se på världen – hans sympatiska solidaritet med världens förtryckta och förtrampade gjorde att han intog den lite mindre sympatiska hållningen att vi alltid skulle lyssna på och ta lärdom av de förtryckta och förtrampade för de hade alltid rätt … just därför att de var förtryckta och förtrampade.

Men … om det är något som historien lär oss är det att svält, armod och misär sällan med någon slags självklarhet genererar insikt, klokskap och förnuftiga ståndpunkter hos dem som tvingas leva under sådana förhållanden.

Det var denna oreflekterade ”solidaritet” som fick Berger att fördöma Salman Rushdie när han skrivit Satansverserna – för honom var det självklart att muslimer som ansåg sig och sin tro förolämpade var ett självklart exempel på förtryckta och förtrampade.

Många av dem som förvandlat ”vänstern” till en slö församling av personer som tycker synd om den som ropar högst på hjälp och försöker göra politik av det har genom åren i sina ”teoribyggen” flikat in citat, tankar och passager från Berger.

Även om jag alltid haft tämligen många invändningar mot Bergers konkreta ståndpunkter i dagspolitiska frågor eller när det gäller synen på författare och konstnärer har det för mig inte gått att komma undan hans bondetrilogi; ”Pig earth”, ”Once in Europe” och ”Lilac and flag”.

I minnesartiklarna nämns det ofta att Berger en stor del av sitt liv valde att leva i en fransk alpby … kan ju låta typisk brittisk intellektuell … men den by där Berger bodde var tämligen långt från de miljöer den sortens figurer brukar välja i Provence.

Bergers bondetrilogi är inte så mycket en sorgesång över olika människors öden som över att ett sätt att leva och en hel kultur försvinner … och därmed utplånas också våra band till historien, ja rentav till oss själva.

Berger får oss att inse vad de där urbaniseringstalen egentligen betyder; ni vet de där siffrorna som beskriver hur människor lämnar landsbygden för att flytta in till städerna och vandra in i fabrikerna och städerna – det som alltid beskrivs som ”utveckling”. Berger berättar om allt det som förloras under den där vandringen, allt det som lämpas av flyttlassen och hamnar i diket därför att det gör kärran för tung.

Att bondesviten – eller de andra skildringar som Berger gjort av bondeliv – knappt omnämns i minnesartiklarna tror jag beror på att de verken också är en lovsång till det hårda, slitsamma arbetet; det som får utövarna att somna utmattade. Och där beskrivs också hur de som utför detta arbete föredrar det … därför att det känns rätt – därför att det gör dem hela som människor.

De verk där Berger i roman eller essäform (eller i fotobokens form) behandlar de här frågorna brukar jag återvända till. Inte därför att jag tror mig där finna den uppenbarade sanningen om hur samhället och vreden bör vara beskaffade – jag gör det mer för att få en glimt av vad vi förlorat.

I de här verken är Berger öppen och sökande, det märks att han söker efter något han inte riktigt förstår. Han som en gång skulle lära oss ”Konsten att se” genom att förse oss med glasögon med inbyggt ideologiskt filter vandrar ut i verkligheten och betraktar och lyssnar utan någon slags förbehåll – han vill veta och förstå därför att han känner en samhörighet med de människor han berättar om – och det han söker är själva orsaken till det som gör att han känner denna samhörighet.

Och det är här någonstans vi hittar förklaringen till de märkliga nekrologerna på kultursidorna. De beror bara delvis på den vanliga åkomman hos svenska intellektuella; man läser inte på riktigt utan plockar upp något här och något där som passar in i det man måste knåpa ihop för att få fortsatt skrivkulitjänst i mittfåremedia … huvudsakligen beror det på att de som skriver inte förstår vad Berger talar om när han skriver om bönder, landsbygd och det moderna samhällets utarmning av livet.

Så visst är John Bergers verk stort och viktigt, för mig hör han till de författare och tänkare jag brottats med länge – jag har känt en stark dragning till vissa av hans verk, ett totalt motstånd mot annat. Men vilka andra författare är egentligen intressanta utom de som tvingar dig till att just brottas med dem … och med dig själv.

Men det stora problemet med det offentliga samtalet i Sverige i dag är att så många som deltar gör det inte för att förstå samtidens strömmar och sig själva bättre – de gör det för att kunna flyta ovanpå de där strömmarna.

+ There are no comments

Add yours