Några teser om varför vi udda personer inte ska sträva efter att bli förstådda 1


(Jag startade ju en liten mini-essä-serie om södra Afrika i dag, så varför inte starta en till som löper parallellt … och varför inte låta den handla om hur farligt det är att låta vilsna själar få makt i kulturen?

En sak som fascinerar mig med många av de debatter jag blir inblandad i är att de egentligen kan delas in i två grupper:

Mina motståndare hävdar att jag är alldeles för pessimistisk i min beskrivning av samtiden
Mina motståndare hävdar att jag är alldeles för positiv i min bedömning av forna tider
Och givetvis … i båda fallen får jag höra att jag ”tycker att det var bättre förr” vilket definitionsmässigt gör att jag bör förvisas ur det offentliga samtalet och eftersom dårkistorna är avskaffade så bör jag väl bearbetas med tabletter och samtalsterapi intill dess jag förstår att vi alla lever i den bästa av världar.

Men tänk om det offentliga samtalet sedan länge i landet styrts av krafter som förvanskar vår historia därför att de tillhör minoriteter som inte känner sig tillfreds med tillvaron, som inte känner sig tillräckligt förstådda eller uppskattade?

Tänk om det ligger i deras intresse att utmåla allt som varit som dåligt och förtryckande för att de i olika avseenden och sammanhang själva ska kunna få mer makt … för att ställa allt till rätta?

Jag tror vi kan urskilja tre stora strömningar av sådana förvanskningar av historien från slutet av 1800-talet och fram till i dag – och de får genomslag över hela det kulturella fältet – men låt oss koncentrera oss på litteraturen; och låt oss börja med arbetarlitteraturen.

Och var kommer vi att till slut hamna i seriens sista avsnitt?

Jo, i en förklaring till dagens sexuella ofredanden, övergrepp och våldtäkter i kulturvärlden.)

”ALLA DESSA TRÖGA SJÅARSJÄLAR” –  ARBETAR-

LITTERATURENS FÖRTAL AV ARBETARKLASSEN

En grundläggande tes i svensk litteraturhistoria är att de svenska arbetarförfattarna lyfte fram den svenska arbetarklassen i stad och på land i ljuset. De levandegjorde deras villkor och förhållanden, fick oss att förstå hur eländigt de där nere på samhällets botten hade det.

Varje gång jag hör liknande tankar framföras undrar jag om personen som framför det verkligen läst de stora svenska så kallade arbetarförfattarna. För när jag läst dem – och jag har fanimig läst dem alla – ställs jag inför personer som vantrivs i tillvaron. Det är inte bara det att de vantrivs med att vara flottare, rallare, vägbyggare eller verkstadsarbetare – de vantrivs med sin egen klass; de vill läsa, skriva, komponera, måla – och det vill de göra för att bli uppmärksammade.

Men eftersom deras omgivning har fullt upp med att se till att torka snor på ungarna, och slita i sitt anletes svett på det att maten må stå på bordet har de inte riktigt tid att uppmärksamma drömmaren som sitter där i hörnet och känner sig missförstådd … eller ”inte sedd” som det heter nu för tiden.

Det är ju en ganska miserabel bild som tecknas av den svenska arbetarklassen i begynnelsen av de förra seklet – de enda ljusfigurerna vi möter i arbetarlitteraturen är egentligen den unge mannen som en dag ska bli framstående författare.

Det finns en underförstådd tolkning av kulturkampen under det svenska 1900-talet som ser ut så här: de svenska arbetarförfattarnas erövrande av en ställning på den litterära marknaden hänger ihop med att det arbetande folket formerar sig och bygger folkrörelser och tar säte och stämma i landets valda församlingar.

Men … när det arbetande folket tar plats i samhället och beställer målningar till sina Folkets Hus eller statyer, byster och fontäner till offentliga platser är det en annan slags människor vi ser avbildas än de som skildras i arbetarförfattarnas verk.

Statyerna och målningarna visar oss kraftfulla män och kvinnor som arbetar eller fostrar barn (snart blir de väl alla rivna eftersom både män och kvinnor ofta avbildas med bar överkropp), medan arbetarförfattarnas romaner däremot låter oss möta trötts, slitna, njugga, obildade människor … som för att förklara varför den unge arbetarförfattaren måste fly till den stora staden och vandra runt mellan förlagen för att få sina manus förlagda.

Låt oss pröva en alternativ tes.

De unga arbetarförfattarna kopierades till den borgerliga litterära parnassen för de hade ett budskap som passade de borgerliga förlagen: det är synd om det arbetande folket, de små lortiga, lata liven som inte vet sitt eget bästa.

Parallellt med detta byggde som sagt det arbetade folket sin egen värld och sina egna rörelser … och nej, på folkhögskolorna och studiecirklarna läste man inte arbetarförfattarna – man läste klassiker … ända tillbaka till den grekiska antiken.

Det ena har inte med det andra att göra.

Det tragiska är dock att det blev arbetarförfattarnas syn på folket som kom att bli kulturellt dominerande – det arbetande folket var ena svaga stackare som man måste ta hand om eftersom de inte visste sitt eget bästa. Givetvis var det en syn som överheten delade och därför fick fick också arbetarförfattarna förlagsavtal, rejäla upplagor, stipendier och en del också i sinom tid plats i Akademien.

(Givetvis finns det undantag från detta – det fanns genuina författare sprungna ur folkdjupen som Fabian Månsson, Fredrik Ström och … förstås … Vilhelm Moberg … som såg sig som en del av folket och såg dess styrka och möjligheter. Och det var ju inte nödvändigt att man kom från arbetarklassen för att kunna skildra klassens storhet och styrka; Fredrik Ström kom från medelklassen och låt oss inte glömma att författare som Delblanc och Lars Gustavsson haft ett välvilligt och sällsynt säkert öga för seder och mentalitet hos det arbetande folket.

Mitt resonemang innebär givetvis heller inte att det inte finns stora litterära kvaliteter hos författare som Martinsson, Johnson eller Lundkvist.)

När Fredrik Reinfeldt säger att ”Ursvenskt är bara barbariet” kan man se arbetarförfattarna nicka instämmande där de sitter till bords i det där evigt pågående litterära gästabudet någonstans ovan molnen, för att det ursvenska är barbariskt har alltid varit överhetens uppfattning.

(Bilden: Fredrik Ströms folklivsskildring Folket i Simlångsdalen filmatiserades två gånger. Bilden är från Åke Ohbergs filmatisering 1947. Det är givetvis för mycket att hoppas på att någon ska filmatisera Ströms romansvit Rebellerna.)

+ There are no comments

Add yours