#MYRTOO


Om ni stött på Per Wirtén under en promenad i Stockholm har ni säkert lagt märke till hur han då och då knycker till med huvudet och liksom kastar det bakåt.

Det beror på att han tillhör arten Euroleon nostras, a.k.a fläckig myrlejonslända. En liten rackare som i sitt larvtillstånd livnär sig på att käka myror.

Sitt byte får den genom att krypa baklänges i allt mindre cirklar samtidigt som den borrar med spetsen av bakkroppen och med häftiga knyckar med huvudet kastar upp sanden över och bortom gropens kant.

Till slut är endast huvudet med de utspärrade käkarna är synligt, kroppen är dold under sanden i botten på den trattformade gropen.

Där väntar myrlejonet på att någon myra eller annan mindre insekt ska halka utför gropens sluttande sidor.

… och där blir de uppkäkade … slafs, slafs … och det utsugna hudskelettet kastat ut från gropen.

Antagligen med en ny knyck av huvudet.

Nu är det ju inte så att Per Wirtén livnär sig på myror, hans byte är protesterande människor.

Varhelst individer vänder sig mot orättvisa förhållanden dyker Wirtén upp och gräver en grop åt de andra.

Nu ser han fram mot att få sätta tänderna i dem som ingår i #metoo-rörelsen, i dagens Expressen skriver han:

”Och hur ska förändringarna se ut för att sexuella trakasserier på allvar ska kunna undanröjas? Hur översätter man alla dessa vittnesmål till institutionella förändringar, till ny lagstiftning, till ändrade regler?”

Det blir som vanligt när Wirtén skriver under temat ”Vad bör göras” … staten måste gripa in!

Det märkliga är att han förklarar och försvarar det nödvändiga statliga ingripandet med tidigare kvinnorörelsers erfarenheter:

”I de tidigare upproren har det funnits sammansvetsade nätverk som sedan hamrat fram krav på reformer och envist fortsatte att arbeta för dem, både som aktivister och som tjänstemän inne i systemen. Några behöver träda fram på samma vis den här gången.”

Man kanske ska påminna sig om ett av de mest uppmärksammade uttrycken för förra omgångens kvinnorörelse – 1974 sätter Stockholms stadsteater upp pjäsen ”Jösses flickor – Befrielsen är nära!”

Efter detta får vi en period av mer officiell feminism – alla blir plötsligt feminister.

Lagar skrivs, regelverk införs, myndigheter och institutioner bildas … fler och fler för varje år som går … som en följd av detta får vi fler och fler minutiösa föreskrifter om hur förhållandet mellan man och kvinna ska regleras – och ämbetsmännen som ska övervaka att de efterföljs blir allt fler.

Men i dag … 43 år senare … har Stadsteaterns ledare fått gå – efter att ha tillåtit en kultur som innebar övergrepp mot kvinnor.

Och ”Befrielsen är nära!”? Eller?

Visst hävdar en del att tiden är relativ, och det måste den väl vara då eftersom inget blivit bättre på 43 år ens på den teater som satte upp ett stycke som fungerade som en signal för kvinnorörelsen. Verkar rentav som om tiden till och med rör sig bakåt på något sätt?

Och där ute i samhället … utanför scen och salong? Vad har hänt under de där 43 åren?

Vi har fått en stor grupp, en mycket stor grupp kvinnliga fattigpensionärer – de som arbetade och slet för att få en värdig ålderdom just de där åren då den förra kvinnorörelsen växte fram. Vi har dessutom fått ett samhälle där våldtäkterna ökar och dessutom hamnar underst i de där utredningshögarna hos polisen – de högar som snart mest påminner om monument som rests över en kvinnofrid som inte längre gäller.

Denna utveckling har vi fått uppleva trots att statens insatser för att främja kvinnors rättigheter ökat på ett sätt som inte ens gick att föreställa sig och trots att feminism är en påbjuden del av värdegrund och nästintill statsreligion.

En rimlig slutsats är att varje folkrörelse som vill segra ska hålla sig undan från staten – undvik de där groparna Wirtén och hans vänner gräver.

Efter en period av myrkäkande spinner sedan myrlejonlarven in sig i en kokong … och efter några veckor kläcks den som en fullbildad slända.

…. och visst är den ganska vacker där den flyger omkring … och vackra är förvisso också överhetens ord om feminism och jämlikhet … men vi ska komma ihåg att i båda fallen beror det på att någon trillat ner i den där gropen.

(Den som är intresserad av att läsa mer om hur den svenska kvinnorörelsen kollapsade kan nog ha utbyte av min kommande bok ”Inte mitt krig” – beställs här: aetatis.se.

+ There are no comments

Add yours