Medvetandeätarna


Om någon undrar hur Fredrik Reinfeldt försörjer sig nuförtiden så kan jag meddela att han skriver TV-manus; nu senast till andra omgången av historieätarna – antagligen var han inblandad i första omgången också.

Mot bättre vetande såg jag det senaste avsnittet – och visst skulle man kunna avfärda det som ett utslag av stats-TV:s infantilism; varje programs struktur är uppbyggt på precis samma sätt: Haag och Lundberg provar kläder från den epok som ska skildras, de klär av sig och på sig, allt för att vi med manisk regelbundenhet ska få en skymt av Haags organ, därefter ska det ätas och då kommer Lundgren med samma maniska regelbundenhet att rynka på näsan och låtsaskräkas i servetten.

Då och då utstöter de gemensamma utrop typ: ”Nej, men oj, vilka konstiga kläder … nej, men fy vilken äcklig mat”. Nu senast när det serverades kokt kojuver.

Budskapet är entydigt: vi lever i den bästa av tider och allt som funnits tidigare i svensk historia när det gäller matlagning är att beteckna som barbari – och det var först när gränserna öppnades någon gång i slutet på 1960-talet som det svenska kosthållet kunde berikas med pizza, kebab och tacos för menigheten och ceviche för överheten som det gick att slå sig till bords utan att markera förundran inför den efterblivenhet som präglade den svenska matlagningen.

Framställningen är inte enbart beroende på en bristande kunskap om svensk historia och det svenska köket – det huvudsakliga problemet är att manusskrivare och skådespelare har ett formaterat medvetande – de betraktar det som ska skildras ur ett bestämt perspektiv och det är: vi lever i den bästa av tider och innan oss var det bara en syndaflod av snusk; illa tillagat slaktavfall och otvättade kroppar.

Och så ger man sig ut på jakt i historien för att hitta ögonblicksbilder som kan infogas i det collage av allmän efterblivenhet som ska skapas för att skildra svensk historia; blot barbariet är ju svenskt.

Men … säg så här … antag att någon om hundra år gör en ny upplaga av Historieätarna.

Då skulle de till exempel kunna använda sig av det nyhetsinslag vi kunde se på stats-TV för några dagar sedan; en 80-årig kvinna i Göteborg som var beroende av hemtjänsten för att få sin lunch och middag levererad förevisade vad hon fick sig tillsänt för att värma upp. Potatis med nytt skal av konserveringsmedel, färsbiffar som hade en fascinerande grå nyans jag aldrig sett förut, mjölig brun sås och 14 sönderkokta ärtor. Maten hade tydligen tillagats i Stockholm 14 dagar tidigare.

Då skulle framtidens Haag & Lundgren kunna slå sig till bords och äta en måltid av samma slag och så skulle de kunna rynka på näsorna, grimaschera och säga: ”Fy, vad äckligt, hur kunde de äta det här?”.

Men i nyhetsinslaget kunde man höra den gamla kvinnans välformulerade kritik av det som myndigheterna tyckte hon skulle äta – hon kunde uppenbarligen en del om matlagning.

Att människor tvingas äta en viss sorts mat innebär inte att deras matkultur kan definieras som det de äter. Att svenska åldringar serveras usel mat är ett utslag av att den svenska statens skattekleptokrater förslösat de skattemedel åldringarna betalat in. Inte av svensk matkultur.

Om Haag, Lundgren och Reinfeldt släpptes loss för att göra en ukrainsk variant av Historieätarna och i ett avsnitt skulle skildra 1930-talet antar jag att vi skulle få se dem sitta och äta hästkadaver och barnlik, vilket sorgligt nog förekom under Holodmor – den av Stalin framkallade massvälten.

I perioder i svensk historia har menigheten varit hårt pressad av överheten – missväxt, krig och skattepålagor – att de då åt eländig mat säger inget om svensk matkultur genom historien. Den uppvisar snarare en monumental fyndighet när det gäller att nyttja det naturen ger, tillaga det och bevara det.

Den som studerar – det som går att studera – av till exempel svenska klosterträdgårdar kommer att se de var en mötesplats för den inhemska kunskapen om vilka växter och kryddor som var ätliga – och utländsk kunskap på samma område. Men Gustaf Vasas upprättande av den starka staten och reformationen krossade allt detta … som så mycket annat.

historieatarnaEn fånighet i sammanhanget är också att man in serien inte uppmärksammar de regionala köken – kokkonsten har genom tiderna sett tämligen annorlunda ut längs till exempel den norrländska kusten och västkusten, för att inte tala om Bergslagen eller Skåne.

Historieätarnas flams och trams är alltså inte ofarligt, det äter sig in i vårt medvetande … gnager på den kunskap och de minnen som ändå förhoppningsvis finns där.

 

4 Comments

Add yours
  1. 1
    Argonheart

    Tack Boris för din analys av historieätarna. Den förklarar den starka känsla av obehag som infann sig när jag såg mitt första (och sista) avsnitt av serien.

  2. 2
    Pontus Gagge

    Tja, så kan man ju tolka programmet och replikerna. Eller så kan man tolka det som lättare infotainment, utan större anspråk på akademisk eller gastronomisk stringens eller kompletthet, som törhända ger de annars mindre historieintresserade en aning mer känsla för att nutiden och dess utanpåverk inte är allt som någonsin funnits. Inte för att det behöver vara något fel på en om man ogillar Erik Haags flabbande: i matprogram mer än annars måste de gustibus non est disputandum gälla!

    Innebär automatiskt en grimas i ett program om mat att den grimaserande anser den egna kulturen överlägsen? Det kan inte vara så att man helt mänskligt reagerar på det som är annorlunda? Ett matprogram har ju lite svårt att få fram dofter och smaker till tittarna: överdrivna reaktioner är standardtillhygget för att försöka nå ut genom rutan, bra eller dåligt. Varför man åt som man gjorde återkommer ofta som fråga, med förenklade men ändock svar. (Kanhända mer i förra årets julkalender än i det ursprungliga programmet.)

    Femåringen hemma älskar att titta på fjolårets inspelade julkalender. Den ger honom, förutom slapstick, bilder att börja hänga upp historien på: sedan kommer skola och egen nyfikenhet förhoppningsvis ge honom fler bilder och berättelser att överlagras och motsäga varandra. Hur skall man annars kunna förstå och förhålla sig den ständigt omberättade historien?

  3. 3
    jocke

    “gnager på den kunskap och de minnen som ändå förhoppningsvis finns där” vilka minnen har vi tex från början av 1900-talet? känner en viss frustration bland dina ord. det är en tv-serie. känner du dig kränkt?

    Är det inte bra att få lära sig om sin historia och lära sig av tidigare misstag?

  4. 4
    Gabriel Sjölund

    Fattar inte riktigt vad kritiken egentligen ska utmynna i?
    Det är populärvetenskap och underhållning, den som vill gå djupare har en uppsjö av facklitteratur att ta del av.
    Kritiken i sig är ju helt befogad: Dålig historisk koppling, för lite både bredd och djup, och ett avsnitt av historieätarna med vinklingen “människor från år 2116 lever en vecka som år 2016” vore riktigt intressant, men jag menar att det är svårt kräva mer exakthet, nyans och bredd av ett program som är underhållning.
    Det är svårt att nå fram med sådant på bästa sändningstid.
    Vad menar du att produktionsbolaget som gör serien borde göra? (Thelma/Louise har iofs konkat, men om de nu fortfarande skulle producera Historieätarna?)

+ Leave a Comment