MAGDALENA RIBBINGS TAPPRA … OCH HOPPLÖSA KAMP


Det är lätt att förstå de många vackra ord som skrivits om Magdalen Ribbings betydelse för att vägleda oss i hur vi på ett korrekt sätt ska möta varandra i olika sociala situationer.

Jag själv uppskattade henne inte minst för hennes tydliga avståndstagande från det där ständiga kramandet som nästan blivit standardsättet att hälsa i alla sammanhang:

”En kram är inte detsamma som ett handslag. En kram är en gest av tillgivenhet och kräver någon form av god relation till den som blir kramad. Det nutida TV:kramandet vid mötet med helt nya bekantskaper kan ha gjort kramarna rutinmässiga.

……

Och alla som inte vill bli kramande, se upp när en attack-kramare är på ingång, det brukar märkas på snabba steg och intensivt fokus på målet/offret. Håll då högerhanden extra långt framsträckt. Backa bakom ett bord eller annat som attack-kramaren får svårt att forcera.”

Men det som gör att jag mest minns henne med saknad är den totala tapperhet hon visade i kampen mot sedernas förfall – för hon måste ju ändå ha insett att striden var förlorad.

Att människor är förvirrade när det gäller hur de ska bete sig vid middagsbjudningar, dop, begravningar och bröllop är ju en funktion av att de inte vet hur de sig bete sig till vardags.

Vett, etikett och hövligt uppträdande kommer sig av att man vet sitt värde och sin plats.

… och se där fick jag så här på måndagsmorgonen ur mig två saker som inte riktigt stämmer med den nu rådande värdegrunden.

Som det här med ”värde” … det vet vi väl alla att ”alla människor har lika värde” … på bokmässan har kohorter med människor vandrat runt med en sådan knapp på skjorta, tröja, blus eller kavaj. Då måste det ju vara så.

Själv har jag aldrig förstått vad som är själva myntfoten för detta ”värde”.

Vad räknas det i? Hur omvandlar vi det så att varje människa blir lika mycket värd?

Och är det ens önskvärt att göra det? Är den person som är bärare av absolut ondska lika mycket värd som mina nära och kära? (Och låt oss nu inte blanda ihop den diskussionen med frågan om fri- och rättigheter … för se det är en helt annan fråga.)

Men låt oss inte diskutera hur vi ser på andras värde – låt oss istället grubbla över hur vi var och en ser på vårt eget värde. Gör vi det tror jag vi förstår varför Magdalena Ribbings kamp var så hopplös.

En självklar utgångspunkt för mig själv är att jag inte kan allt som jag borde kunna (jo, jag vet att det är svårt att tro ibland … men så är det.) Det finns de som kan mer på olika områden – både teoretiskt och praktiskt – personer värda att lära av och studera. Det kräver förstås flit, vilja och disciplin – och i någon mening faktiskt … underordning.

På det sättet är jag mindre värd – om man mäter i kunskap på olika områden (… och det kan givetvis gälla allt från barnuppfostran, till hur man bygger en jordkällare eller att förstå Hugh Everetts tankar om parallella världar.)

Varje tänkande människa väljer därför att ingå i en naturlig hierarki (eller flera) – det kan vara på arbetsplatsen, skolan, i den egna studiekammaren eller i familjen.

Förhållandet mellan dem som befinner sig i hierarkierna är inte på något sätt jämbördigt när det gäller sådant som kunskap och erfarenhet – vilket då kräver regler för vett, etikett och höviskhet – för att hierarkin ska kunna fungera och hjälpa alla att kunna hantera sin plats och roll.

Men vi ser i dag ett Sverige där hierarkierna inte fungerar – vare sig i skolan, på arbetsplatsen eller i samhället (till exempel mellan generationerna).

I skolan antas eleverna kunna bidra med åsikter om hur studieplanen för till exempel medeltidens historia ska utformas – vad tycker de är intressant? Elevens åsikter blir lika mycket värda som lärarens kunskaper.

På arbetsplatser är det samråd, gruppsamtal, alla ska med och allas åsikt är lika mycket värd och ledare blir den som kan se till att alla känner sig ”sedda” och ”mår bra”. (Givetvis har jag inget at invända mot att människor ”mår bra” på sin arbetsplats – men det ska de göra på grund av att de vet att de uträttar något av värde – inte på grund av att andra ”ser” dem.)

I ett samhälle där den självklara utgångspunkten allt oftare är ”ta ingen skit” (propageras redan till barnen), där det viktiga är man accepteras av andra och att man hela tiden ”mår bra” (det senare verkar numera av väldigt många definieras som att man ska behöva anstränga sig så lite som möjligt och arbeta så lite som möjligt.)

Nu kan talet om naturliga hierarkier verka lite nedlåtande för att inte säga folkföraktande – men det är ju tvärtom. Först det ”mångavsatsade samhället” arbetarrörelseledaren Fabian Månsson talade om ger ju vanligt folk möjligheten att utvecklas – och om de så vill bli ”något annat” … därför att de utvecklat färdigheter och kunskaper och just kan ”gå vidare”.

I ett land där vi låtsas att alla är lika i alla avseenden – där breder den falska intimiseringen ut sig och där vinner alltid de som redan befinner sig på toppen av samhället … om inte annat därför att de kramas och kindpussas med rätt personer.

Vi har fått ett samhälle där det är mindre viktigt vad du kan, vet och vill – det viktiga är att att du förmår agera tillsammans med andra skilt från de sfärer ur vilka tidigare reglerna för umgänge växte fram – sfärer som utbildning och arbete.

Etiketten för hur du beter dig i samband med bröllop, dop, middagar eller begravningar är bara en följd och funktion av de regler som finns i ett fungerande samhälle med naturliga hierarkier.

Försvinner hierarkierna försvinner också den kulturella grundvalen för vett och etikett.

Man kan förvisso ändå ta strid för höviskhet i umgänget mellan människor – men då blir man som befälhavaren i kärntornet som kräver att hans manskap ska hälsa korrekt … allt medan barbarerna är i färd med att ödelägga redutter och bastioner och samlar sig för den sista attacken på kärntornet.

Sådana befälhavare – som Magdalena Ribbing – måste man ändå beundra för deras stil och tapperhet.

+ There are no comments

Add yours