Kirk Douglas, Alice Bah Kuhnke & Roosevelt: Amerikansk fascism III


I gårdagens radio bubb.la gratulerade vi Kirk Douglas som fyllde 100 år … och diskuterar man Kirk Douglas kommer man självklart in på den amerikanska anti-semitismen.

Och då insåg jag att det kanske är dags att fortsätta den där serien om fascism och New Deal. Orsaken till att den påbörjade var ju texter av Olle Svenning och Johan Hilton – texter som båda varnade för en fascism som hotar oss i dag – och båda pekade de bakåt i historien till Roosevelts New Deal som en period då fascismen bekämpades både på hemmaplan … från San Diego till Kennebunk och ute i världen … från Iwo Jima till Ardennerna.

Och det där är ju inte riktigt sant …

Just därför kan det vara intressant att diskutera anti-semitismen i Hollywood när Kirk Douglas fyller 100 år – han återkom ju ofta till det fenomenet i intervjuer.

Kirk Douglas föds som Issur Danielovitj Demsky och att han byter namn till Kirk Douglas är kanske inte så underligt … det låter ju lite snärtigare … men framför allt mer anglo-saxiskt.

Och han var inte ensam om namnbytet, de flesta av judisk härkomst som vill bli filmskådespelare under 1930-talet verkar ha bytt namn, för att bara ta några få exempel; David Daniel Kaminsky blev Danny Kaye, Leo Jacoby blev Lee J Cobb, Hedwig Kiesler blev Hedy Lamarr och Hyman Grynovski blev Lorne Greene (pappa Ben Cartwright som jude känns lite coolt … vet dock inte varför.)

Nu behöver man ju inte utgå från att alla judiska skådespelare bytte namn för att inte anti-semitism skulle vara ett hinder i deras karriär; skådespelare i Hollywood tenderade att göra det för att få ett namn som var mer slagkraftigt och lättare att komma ihåg – och Issur Demsky hade kanske trots allt inte den där rätta klangen.

Men det märkliga är inte att judiska namn försvinner från filmaffischerna på 1930-talet och 1940-talet.

Det märkliga är istället att judar försvinner ur filmerna.

Och det är underligt därför att i den amerikanska filmindustrins begynnelse så var det judiska i alla avseenden väldigt närvarande i filmerna … för där fanns det rollfigurer som hette Rabinowitz, Feinbaum, Goldberg, Cohen … till och med rasisten D.W Griffith gjorde en film om en ung, utfattig judisk sömmerska på Lower East Side.

Men visst fanns det anti-semitism i det amerikanska samhället – judehatarna i Ku Klux Klan kunde räkna sex miljoner medlemmar, den stora depressionen skylldes av många på judarna.

Men det fick inget genomslag i filmen – istället kom sådana succéer som serien om ”Cohens and Kellys” – sju filmer om ett äktenskap mellan en irländsk katolsk man och en judisk kvinna.

Hollywood gav själva djävulen i anti-semitismen – eller snarare så kontrade de med att göra mer film som skildrade judisk vardag. Typ: här får ni ett stort judiskt finger … från vita duken.

Och publiken gillade det.

Men under New Deal sker inom filmen vad historikern Gary Gerstle kallat en ”etnisk utplåning.” Judarna försvinner och de gör det efter påbud från Will Hays censurbyrå som deklarerar att beteckningar som ”jude” och ”judisk” inte bör användas och i filmer som utspelade sig i Europa borde de betecknas som ”icke-ariska”.

Filmbolagen tvekade inte heller att göra om handlingen – och även när ett manus byggde på en verklighet där judar spelade en viktig roll så fick de anta en annan nationalitet. ”They won´t forget” (1937) byggde på ett verkligt fall – lynchningen av juden Leo Frank i Georgia. Men i filmen handlar det istället om kvarlevande motsättningar mellan nord- och sydstater och den som lynchas är en nordstatare.

Men vad var då Hays censurbyrå och hur kunde den ha en sådan makt?

1929 introduceras Motion Picture Production Code; ett regelverk som ska se till att de filmer som visas håller en hög moralisk standard. Regelverket lanseras av Will Harrison Hays som är ordförande för filmproducenternas branschorganisation.

Men ingen bryr sig om den.

Under 1920-talet och början på 1930-talet kan man få sitt lystmäte av amoraliska beteenden fyllt genom att gå på bio i USA; prostitution, otrohet, knark, homosexualitet, svordomar och hädelser, aborter och ganska tydliga anspelningar på sex även om man aldrig får se folk ligga och guppa på varandra.

Enkelt uttryckt – filmbolagen – och uppenbarligen publiken också – struntade totalt i vad Will Hays tyckte man skulle få skildra eller se. Regelverket finns där … men inget av filmbolagen har ens förklarat att de tänker följa det.

Men 1933 vänder det. Plötsligt börjar filmbolagen ta ”Hays code” på allvar.

De deklarerar kollektivt att de nu avser att följa ”Hays code” som regelverket populärt kallas.

Detta sker 6 mars 1933.

Märkligt nog är det bara två dagar efter Roosevelts tillträde som president.

Filmindustrin fruktar helt enkelt statliga ingripanden. Roosevelt har ju förklarat att han inte är främmande för statliga ingripanden i någon bransch – och en man som liksom Roosevelt uppenbarligen vill skapa en monolitisk kultur där alla är goda amerikaner och ser sig som kuggar i ett maskineri och beroende av staten – en sådan lär inte ha några större sympatier för en filmindustri som skapar verk som skildrar människor och livet som de är och inte som ledaren vill att de ska vara.

Filmbolagen hade kunnat studera hur Roosevelts hejdukar genom påtryckningar innan presidentvalskampanjerna fått radiobolagen att ställa in sig i ledet och bli Roosevelthyllare av rädsla för att annars utsättas för sanktioner och inskränkningar när han flyttade in i Vita Huset.

NBC förbjöd till exempel Rooseveltkritiker att framträda i programmen – även om det var ett program som handlade om matlagning.

Will Hays ser möjligheten att med presidenten i ryggen börja sin moraliska upprustning av filmindustrin och 1941 får han ett tackbrev från presidenten där denne gratulerar honom till att ha ”skapat den största propagandaapparaten i vårt land” och Roosevelt fortsätter: ”Ni är den sorts tsar som ingen skulle kunna tänka sig att kalla diktator eftersom ni är rättvis och inte använder piskan – men ni lyckas ändå få saker gjorda för det allmänna bästa.” (Visst blir man alltid nervös när någon åberopar det allmänna bästa? Speciellt som det sker i en mening där ord som piska och diktator också förekommer.)

Vad vi ser här är en fullskalig statlig intervention i kulturen – fullt i klass med det som samtidigt skedde i Tyskland och Italien.

Och Hays utrensning av det judiska i filmen kom sig förstås av att han var en reaktionär anti-semit med starka sympatier för framförallt Mussolini. När det fascistiska Italien överväger ett importstopp av amerikansk film reser Hays dit och förklarar för Mussolini att genomförandet av hans regelverk hade gjort att amerikansk film hade ställt sig på samma värdegrund som den som den italienska fascismen. Det blev inget importstopp.

Men i rättvisans namn bör man notera att hjärnan och ideologen bakom ”Hays code” och den som formulerade koden i stora delar var Daniel Lord, en katolsk präst och filosof som gjort sig känd för att kämpa för rättvisa villkor för fattiga och mot anti-semitism. Han skrev underlaget för koden i all välmening – och av detta kan vi lära att alla försök att höja människors moral med hjälp av statliga regleringar och styrning ohjälpligt leder åt helvete – hur goda föresatserna än är.

Och så måste frågan återigen förstås ställas – vad var egentligen bra med New Deal?

Vare sig Svenning eller Hilton kan ju egentligen se med sympati på hur Roosevelt skapar en mjukfascism – som också innefattar rasism och förtryck av dem som betraktas som sexuellt avvikande.

Det de ser är den officiella bilden – den som skapades av det Roosevelt kallade ”den största propagandaapparaten i landet.”

Uppenbarligen blev det den största propagandaapparaten i världen.

Och de historiska erfarenheterna bör få oss att bli lite nervösa när kulturminister Alice Bah Kuhnke talar om att det kan bli nödvändigt att censurera Facebook och sociala media … givetvis för att det goda ska kunna segra …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

+ There are no comments

Add yours