Harry Scheins ödesbestämda undergång


Det var ju en något märkligt dokumentär om Harry Schein som i går hade premiär.

Inte så att jag ser något fel i att skildra en död persons liv, verk och gärning med utgångspunkt med samtidens stora frågor. Men att göra historien om Harry Schein till något som ska bli ett inlägg i dagens invandringspoltik känns väl … för att använda ett av våra dagars mest märkliga modeord till … förminskande.

Därmed missar man helt vad den historien kan berätta för oss om vår egen historia.

Än mer gör man det om man som Anna Andersson på AB:s kultursida klagar på att filmen är ett uttryck för folkhemsnostalgi – en längtan tillbaka efter ”en tid då Sverige stod på topp” – för problemet då var ju ”sexism”.

Ack ja.

Men visst kan även jag drabbas av nostalgi när jag ser filmen – den minner om en tid då människor var vackrare, elegantare (i alla samhällsskikt)och hade drömmar som de trodde sig själva om att kunna förverkliga. Det var också en tid då politiker och ämbersman var vida intelligentare än i dag.

Vad Harry Schein belyser för oss är ståndscirkulationens principer. Dokumentärfilmens skapare konstaterar att ett judiskt flyktingbarn lyckas stiga till samhällets och statsapparatens topp; socialdemokratins innersta krets – Palmes och Invar Carlssons förtrogne … chef för Filminstitut och Investeringsbank.

Men det hela blir en fråga om Scheins egna personliga kvalitéer och karaktärsdrag – den blixtrande intelligensen, arrogansen, elitismen, viljan att förföra och kontrollera – utmärkta egenskaper för den som dåförtiden vill göra karriär i arbetarrörelsen. I dagens partier och förvaltning skulle han betraktas som en alltför udda och avvikande figur eftersom han med största säkerhet skulle ha svårt för ledningsmetoder utvecklade i kuddrummet på dagis och genom sitt hävdande att inget är relativt och att alla inte kan ha rätt … (men förstås … de frågorna skulle aldrig blivit aktuella eftersom jag inte framför mig kan se att dagens politruker skulle låta någon vandra genom maktens korridorer med en whisky i ena näven och en cigg i den andra.)

Och nej – jag ser egentligen ingen av egenskaperna som annat än tilltalande – för hela tiden drivs ju Schein av tanken på att han kan bli bättre, nå längre – han ska bli rik, han ska gifta sig med Sveriges vackraste kvinna – och han tror att alla andra också ska kunna nå längre och förverkliga sig själva och sina inneboende möjligheter.

Schein ansågs elitistisk därför att han att han inte kunde uthärda dumhet, tröghet, lojhet och lathet. Men det är ju inte ett uttyckt för folkförakt.

Det är ett uttryck för att man anser att människor ska lägga sig vinn om skapa och arbeta – oavsett vilken position de har i samhället – och sträva efter det sköna och vackra … även i vardagen.

Jämför det med dagens elitism där de som har makten utgår från att människor inte kan något utan måste tas omhand – givetvis av dem som har makten. Det är en annan sorts ”elitism” … utövad och förespråkad av människor som inte i något begriplig mening hör till någon slags ”elit”.

Erik Helmersson i DN beskriver när han diskuterar filmen obegripligt nog Sverige vid den tiden som en ”banarepublik” därför att få människor kunde utöva stor makt … som Schein.

Men det är ju i dag vi har en bananrepublik när vi har ett uppsvällt byråkratvälde … många människor som inte utövar någon makt utan låter allt förfalla (och Helmerssons beskrivning av Scheins kulturpolitik är märkligt okunnig – varför skriver folk om sådant de inte förstår sig på? Förvisso finner jag all form av statlig styrning av kultur förkastlig – men att som Helmersson mena att Scheins ande fortfarande sitter i väggarna på Filminstitutet innebär att man inte ser de benhårda krav Schein hade på den konstnärliga halten i en film Han vände sig ju mot en hel del av den tidens ”vänster”-filmer därför att de var undermåliga som konstverk; eller som han uttryckte det: ”Jag har inget mot att film ska vara ett vapen i kampen för samhällets förvandling, men ett vapen ska vara skarpslipat”. Det är just därför Schein förlorar makten över Filminstitutet – och visst längtar man efter att få höra vad han skulle tyckt om dagens svenska film; genusmärkning, mytologisering av invandrarkulturer samt infantila komedier.)

Samma mekanismer som fungerade på 1960-talet och 1970-talet är i rörelse i dag – men i dag befordras de mest korkade eller de mest lismande och inställsamma till makten eller till till ledarsidorna.

Helmerssons grepp om svensk historia är ganska vagt, han är bara ute efter att nita ”sosseriet” inte att klippa till statsapparaten.

Schein är ett utmärkt exempel på ståndscirkulation genom statens försorg. När furstendömen börjar etableras som absoluta stater under den långa medeltiden – och då gör det i kamp mot adel, präster, borgare och bönder – blir det en rationell åtgärd för fursten att rekrytera de mest kapabla oavsett ursprung i samhället; det ger smedsonen Thomas Cromwell makt under Henrik VIII, och den stat Gustav Vasa etablerar får sin styrka just genom den väl fungerande ståndscirkulationen.

Man kan se arbetarrörelsens genombrott och maktövertagande i Sverige som ett uttryck för den ståndscirkulation – staten föryngrar sig och förstärker sig genom att de mest lämpade och starka i folkdjupet får makt och myndighet – sådana som Harry Schein.

Men han blir också en av de sista som bär med sig arbetarrörelsens bildningsideal – till stor del övertaget från borgerligheten innan den blev en tämligen uppgiven samhällsklass.

Det är därför Schein på slutet går in i den stora isoleringen, det är inte så att han förlorat intelligens och handlingskraft – men hans intällning till människor och kultur fungerar inte längre i en statsapparat där alla är överens om att människor är idioter som måste tas om hand – med de medel man exprorierar från dem via skattsedeln.

En statsapparat kommer alltid att förfalla och degenerera – och förstöra inte bara det civila samhället utan också de individer som försöker använda statsapparaten för vad de ser som goda syften.

Harry Scheins levnadsöde var ett exempel på detta – hans tilltagande förfall och alkoholism är ett exempel på vad som ofta händer när intelligenta människor tvingas leva och arbeta med människor som tänker långsamt … de gånger då de alls tänker. Krökandet blir helt enkelt ett sätt att bromsa sig själv så man hamnar på samma nivå som omgivningen och därmed lättare kan uthärda den.

Om Harry Schein hade sett den här filmen – som sägs handla om honom – men som reducerar honom till en ensam flyktingpojke som brottas med två livslånga trauman – det han uppfattar som moderns svek och det faktum att han älskar Ingrid Thulin mer än hon älskar honom – då hade han antagligen suckat djupt, tänt en cigg till och sträckt sig efter flaskan med Cutty Sark.

1 comment

Add yours
  1. 1
    Fredrik

    “Krökandet blir helt enkelt ett sätt att bromsa sig själv så man hamnar på samma nivå som omgivningen och därmed lättare kan uthärda den.”
    Fantastiskt formulerat, tack för en bra text!

+ Leave a Comment