Första maj 1: Det Dovas uti rättens krater


Till Dovas går de unga människor som har mer drömmar än pengar för att dricka billig öl som gör det lättare för dem att tro att det ska gå att förverkliga de där drömmarna utan hårt arbete.

Där samlas också de ofta avsevärt äldre människor som också har mer drömmar (som de vaknat upp ur) än pengar … för att även de dricka billig öl … för att förtränga att deras drömmar inte blev verkliga därför att de inte arbetade tillräckligt hårt.

På något sätt påminner mig Dovas om den svenska arbetarrrörelsen.

Inte bara därför att den krympt liksom antalet Dovas också gjort de senaste åren – utan också därför att den präglas av ett stillsittande, uppgivet ältande av de orättvisor man utsätts – eller utsatts för.

Och märkligt nog diskuteras inte frånvaron av eget hårt arbete som den grundläggande orsaken till den egna besvikelsen – utan det som det gnölas om är att man ser sig som tvingad till arbeten som man tycker är ett störande inslag i det egna förverkligandet.

Ur dessa bittra samtal växer sedan sådana märkliga tankar fram som kravet på sex timmars arbetsdag. Antagligen förddes idéen en sen kväll på Dovas och genom märkliga diskussionsaftnar och trätor i olika komittéer hamnade den till slut på affischer och banderoller inför första maj.

Själva kravet är ett bevis på hur den svenska arbetarrrörelsen och alla dess olika grenar gett upp upp lösandet av en av marxismens grundläggande problemställningar; frågan om vad arbete är och vad arbete innebär för en människa.

Mycket enkelt uttrycket innebär kan arbete innebära att du som individ skiljs från dina möjligheter och färdigheter genom själva arbetets organisering. Du blir en liten kugge i ett maskineri och får inte på ett självständigt sätt använda din hjärna och de erfarenheter du förvärvat eller besitter.

Du degraderas. Du skiljs också totalt från resultatet av ditt arbete – bland annat genom att du producerat ett mervärde som kommer någon annan till del.

Låt oss säga att det skulle vara så (jag drar nu den gängse svenska vänsterparti-förvanskningen av Marx teorier – förenklad intill det fördummande – men låt oss den här gången inte fördöma just detta utan låtsas att det är en uppfattning man kan utgå ifrån; det kan vara intressant i sig.)

Om – jag säger om – det nu skulle vara så – vad löser då att man minskar arbetstiden till sex timmar per dag?

Arbetets degraderande karaktär kvarstår. Att man skulle leva ett bättre liv därför att man som människa blir degraderad sex timmar istället för åtta har jag lite svårt att förstå. Skillnaden kan ju inte bli så där jättestor – eller blir man extra förnedrad av sina arbetsuppgifter när man bryter upp från två-fikat och tar sig igenom de sista två timmarna?

Givetvis menar förespråkarna för sex timmars arbetsdag att man ska få behålla sin lön … för ”det finns ju pengar” … och ”… man är ju utsugen”.

Men inte heller detta löser ju det grundläggande problemet med människan degradering genom arbete.

Den sortens krav påminner mest om en ouppfostrad och lat tonåring som bara städar sitt rum inför hotet om indragen veckopeng. Tyvärr är det väl vad arbetarrörelsen påminner om mest av allt. Man har ingen klar uppfattning om vad det innebär att vara människa – man ”vet” bara att det är fel att arbeta för mycket därför att det hindrar en från att vara människa (fast man då som sagt inte har någon klar uppfattning om vad det innebär). Man vill – som en ouppfostrad tonåring – bara försäkra sig rätten om att ”hänga” och ”chilla” på någon annans bekostnad.

Givetvis avspeglar sig detta inte bara i politiken i de svenska 1-maj-tågen utan också i hur alltför många av deltagarna är klädda (oavsett ålder); som ouppfostrade tonåringar. En högtidsdag är en högtidsdag.

En rationell och förnuftig arbetarrörelse skulle givetvis diskutera hur arbetet ska organiseras för att en individ ska kunna använda alla sina förmågor – och dessutom utveckla dem.

Som svensk arbetarrörelse en gång insåg: ”Arbetet adlar”.

Om man som marxist ger upp den uppfattningen ger man upp allt – då accepterar man en tillvaro som viljelöst hjon som lever av andras välvilja.

Ett argument som ofta hörs för sex timmars arbetsdag är sjukskrivnings- och ohälsotalen. Ibland är de i sjunkande – då används de inte – ibland är de i stigande (som nu) och då får kravet på minskad arbetstid förnyad kraft.

Men ska vi inte testa en annan teori – människor har blivit väldigt mycket latare och viljelösare de senaste generationerna?

Överheten försöker ju faktiskt programmera oss redan på daghemsnivå till att vara rädda för att anstränga oss; både fysiskt och intellektuellt. Vi fostras in i att förvänta oss att hela livet ska tillbringas i en utvidgad variant av dagisets kuddrum.

Och om då ens arbete innebär att man kommer hem trött och sliten – då är det något fel på jobbet.

Mänskligheten har en historia därför att den utgörs av individer i alla samhällskikt som kommit hem trötta och slitna efter jobbet. Det samhälle där detta betraktas som onormalt är dömt till undergång.

Ett tydligt tecken på detta är det alltmer flitiga användadet av ordet ”livspussel” som används för att försvara tanken på sex timmars arbetsdag. Arbetet anses vara en för stor pusselbit för att passa in – alltså måste den sågas till.

(I morgon fortsätter vi diskussionen om just arbetstid, ”livspussel” och vad Marx egentligen menade med alienation.)

Fotot föreställer Lucio Magri som laddar upp inför ett första maj-tal med att spela schack – som så många andra italienska marxister ett föredöme – även i klädsel.

3 Comments

Add yours
  1. 2
    Tomse Siggemann

    Jobbade 80% (med lönereduktion) har aldrig varit gladare. Klart är slöddret demanding. Men Effekten Finns där. Kann inte bortförklaras med marxistisk teori. Är man trött är man trött. Jobbar man 40 timmar är man trött. Vad i h-vete har dagisen med en skiten att göra. Hela artikeln är bara kaffesump…

    • 3
      Boris Benulic

      Vill du jobba sex timmar? Gör det.
      Vill du jobba fyra timmar? Gör det.
      Vill du jobba två timmar? Gör det.
      Vill du inte jobba alls? Gör det.
      Bara du gör det med lönereduktion och inte väntar dig att bli försörjd av någon annan.
      Jag har inga som helst synpunkter på hur andra lever sina liv – eller hur mycket de arbetar.
      Det jag värjer mig mot är tanken på att vi andra som arbetar mer ska bekosta tillvaron för dem som arbetar mindre.
      … och rent generellt värjer jag mig mot det alltför vanliga gnölet om hur svårt det är att få ihop “Livspusslet” – det är mer en följd av att människor i alla avseenden blivit slöare. Men om jag slipper bekosta denna slöhet så har jag inget problem med att rätt många har denna läggning.

+ Leave a Comment