Första maj 2: “Nyliberaler” och “vänstern” – de sitter i samma båt, men det är inte de som ror så att svetten lackar …


Kravet på sex timmars arbetsdag framfördes ju i de flesta första maj-tåg i går; framförallt från vänsterpartiet där det kravet ställdes med en för partiet nästan sällsynt frenesi.

Men man ska inte förledas att tro att denna dröm är begränsad till den del av befolkningen som orkar ta en promenad den första dagen i maj.

Det är många som ser tanken på minskad arbetstid som något de gärna ser förverkligas; visionen finns även bland borgerliga väljare – att de och deras partier inte ansluter sig till tanken beror på att de anser att vi inte riktigt har råd med att genomföra den just nu. Principiellt har de däremot inget mot den eftersom de också anser att arbete är av ondo.

Ett utmärkt exempel på den inställningen är den serie vi kunnat läsa i DN en tid där stressade kvinnor beskriver sitt martyrium. Ett ord återkommer hela tiden: ”livspussel”.

De där bitarna går inte att få ihop helt enkelt; vilket i en del fall beror på att de valt att bo i Bromma, arbeta tre mil därifrån så de får långa pendeltider, och så ska barnen till dagis, och så ska man arbete och ha en meningsfull fritid.

Problemet som alltid lösgörs som ludd när denna jämmercentrifug fått snurra tillräckligt många varv är … arbetet.

Om man bara fick arbeta mindre tid (men givetvis mot samma betalning) så skulle man hinna med allt det andra … och vara effektivare på jobbet.

Men är inte en rimligare lösning att någon säger åt de här människorna att de ska sätta sig ner och fundera över sitt liv och hur det kan komma sig att de planerat allt så fruktansvärt dåligt?

De har väl ett eget ansvar? Det är inte överjordiska, övermäktiga krafter som till exempel framtvingar den geografiska placeringen av deras boende och arbete, eller antalet barn de har eller … ja, eller någonting överhuvudtaget.

Vi har fått ett samhälle där folk gör lite som de vill och när det kör ihop sig ska någon annan betala – till exempel arbetsgivaren genom att gå med på sänkt arbetstid men bibehållen lön.

För det är inte så att vi fått ett samhälle som anstränger och belastar människor mer än förr och att de därför måste arbete mindre.

Vad vi fått är ett samhälle där alltfler utgår från att tillvaron ska vara som ett långt sommarlov där någon alltid kommer stickande med en glass … eller med salubrin och plåster om man ramlat och slagit sig.

Det finns ingenting som hindrar människor i dag i Sverige från att organisera sina liv på ett sådant sätt att de får tillvaron att fungera – utom deras egen tafatthet.

Att tillvaron fungerar innebär inte man i varje givet ögonblick inte är trött, sliten eller rentav utarbetad – det är sådant som hör till en fungerande tillvaro – det är vad som krävs för att man ska nå olika mål och utvecklas.

De flesta vanliga människor som demonstrerade i arbetarrörelsens olika tåg i Sverige för fyrtio, femtio eller sextio år sedan skulle betraktat dagens spektakel med en viss förundran.

Då arbetade man åtta timmar om dagen (och vi kan gärna ta en diskussion om huruvida de arbetena inte i alla avseenden var mer slitsamma än dagens), man satte barn till världen och såg till att de höll sig i skolan och på fritiden var det för många en självklarhet att ägna sig åt föreningsarbete, självstudier eller för de mest strävsamma – bygga sig ett eget hem.

Konstant och allsidigt arbete, hårt och strävsamt – men dessa människor skulle funnit tanken på att arbeta sex istället för åtta timmar mycket märklig – kanske framförallt därför att de såg arbetet som något som inte bara gav dem pengar – utan faktiskt också som något som gav dem sammanhang och samhörighet – och de upplevde att de producerade sådant som behövdes.

De förvirrade promenader som i dag genomförs på första maj är ett resultat av att arbetarrörelsens ideologi och därmed deras medlemmars moral, dygd och individualism krossats genom ett angrepp från två håll.

Det ena angreppet har kommit från vad som väl kommit att betecknas som ”nyliberalism” … och vars företrädare sorgligt nog betraktat arbete som något som kan förakta – varje försvarskamp från vanligt folk för de egna livsvillkoren eller det egna arbetet har betraktats som reaktionärt och bakåtsträvande och som en slags funktion av socialdemokratins försök att införa statssocialism.

Men samtidigt har ju socialdemokratin och olika former av ”vänster”-grupper gjort allt för att krossa individualism och självständighet hos det arbetande folket och göra dem beroende av statens välvilja.

Resultatet har blivit en arbetarrörelse och ett folk som atomiserats genom detta tvåfrontsangrepp.

På ytan kan det förstås verka som om det är två sinsemellan fientliga grupperingar som angripit arbetar- och folkrörelser – men så är inte fallet. ”Nyliberaler” och ”vänstern” är bara funktioner av det svågerkapitalistiska samhälle vi lever i där monopolbolagen växt samman med staten. De två grupperingarnas talesmän och propagandister är att betrakta som organiska intellektuella i svågerkapitalismens sold – de har bara grävt sina skyttevärn i lite olika delar av det ideologiska slagfältet.

Visst träter de två gruppernas olika falanger och fraktioner med varandra – men om vad?

Om skattetrycket ska justeras med några procent – eller om man ska liberalisera drogbruk.

De stora frågorna – om arbete, om statens nästintill totala expropriering av arbetande människors inkomster (och sedan bortslösande av detta) – de ställs aldrig i verklig mening av ”nyliberaler” och ”vänster”.

De förenas i sin syn på att historien rullar på, det är inte så mycket att göra åt det och allt blir egentligen alltid bättre.

Inte förrän vi får intellektuella som står fria från stat och överhetens tankesmedjor till ”höger” eller ”vänster” kan de där viktiga frågorna ställas – om arbete och liv.

(Ja, jag vet … vi han inte fram till det där om alienation i dag heller. Får bli i morgon.)

+ There are no comments

Add yours