Finborgerliga gnällskribenter


Noterar i mitt flöde att en borgerlig ledarskribent beklagat sig över att ett antal läsare ansträngt sig såpass mycket för att kunna ta del av hennes texter att de vidtagit för henne oacceptabla medel, så som att kringgå betalväggar och på andra sätt agera med hennes texter på sätt hon inte finner tillrådigt…

Man kan tycka vad man vill om det digitala medielandskapet och svårigheten att ta betalt i ett klimat där så mycket erbjuds utan någon vidare kostnad. Betalväggar är knappast enligt någon den optimala lösningen, men ibland kanske det inte finns mycket annat att göra för de som agerar på denna typ av marknad. Jag förstår detta…

Om man däremot skriver för Svenska Dagbladet är situationen en aning annorlunda. Tidningen är Sveriges i särklass största mottagare av presstöd med sina över tre miljarder kronor som de fått sig till del sedan 1971. Svenska Dagbladet är alltså inte en självständig privat aktör utan finansieras i stora delar av skattebetalarna, skatteboskapet, stöldoffren som dessa pengar har tagits ifrån. Arbetandes för en sådan tidning kanske man ska ta det en aning lugnt med att indignerat tala om indirekta stölder åt ena eller andra hållet, om man får ge ett litet försynt råd.

Samtidigt kan jag väl förstå hur det fungerar, nu när vi trots allt har ett svågerkapitaliskt samhälle. Det är säkert bättre att dessa korrupta medier åtminstone försöker tjäna pengar på egen hand än att de gör sig till en socialistisk allmänning där alla incitament är åt helskotta. Det ser åtminstone lite snyggare ut. Möjligen. Det som inte är lika snyggt, och något som gör undertecknad tvärilsk, är när borgerliga (ja, kanske till och med borgserliga) skribenter försöker sätta sig på några sorts finkulturellt höga hästar och se sig som skribenter med särskilda rättigheter att få betalt för sitt arbete bara för att de råkar jobba på en tidning som är duktig på att håva in skattemedel. Man blir dock inte automatiskt en skicklig skribent bara för att man sitter i ett tidningshus. Möjligen var det så förr i tiden, men så lyder inte längre kriteriet.

Som tillförordnad chefredaktör här på Frihetligt har jag kunnat följa den frihetliga bloggosfären med bred omnejd under längre tid och det har varit en ren ära och fröjd att ta del av de fantastiska pennor och författarskap som alla delger de flesta av sina texter helt gratis. Några får säkert betalt för sitt skrivande på något sätt (undertecknad har till exempel en blygsam patreon) men alla låter allmänheten ta del av texterna utan betalväggar eller annat hindrande skräp. Varför? Ja inte för att vi är några altruistiska hjältar eller extra godhjärtade personer, men för att vi frankt sagt inte har något val. På grund av presstödet, övrig kulturpolitik och den allmänt hiskeliga skattebördan är det såhär det ser ut för de flesta av oss. Antingen skriver man gratis och försöker nå ut till så många som möjligt för att bygga en läsekrets eller så skriver man inte alls. Till skillnad från de finborgerliga gnällskribenterna så är vi såpass stolta över vårt skrivarmässiga hantverk, brinner så mycket för våra ämnen och tycker att det är såpass kul att nå ut stort med en och annan text att pengarna trots allt inte är huvudpoängen med vad vi gör. Det hade varit fantastiskt att få leva på att författa, men att det inte är så är inte närheten ett tillräckligt skäl för att få oss att sluta.

För finborgerliga gnällskribenter så verkar situationen vara annorlunda. Varför skulle man annars nedlåta sig till att ta emot skattemedel, bättre känt som blodspengar, för att skriva något så trivialt som bloggtexter på tidningspapper? Vem med ens ett uns frihetliga värderingar gör så egentligen? Finns egentligen bara två kategorier: Sosseadel eller parasiter!

Vilken kategori du tillhör, gnällskribenten, det är upp till dig.  

1 comment

Add yours

+ Leave a Comment