Ett frihetligt perspektiv på terrordådet i Stockholm


När uzbekern Rakhmat Akilov rättfärdigade sitt angrepp på Drottninggatan i Stockholm den 7:e april 2017, ett datum som kommer att gå till svensk historia, motiverade han handlingen mot bakgrund av Sveriges bombningar i hans hemland. I Rakhmats föreställningsvärld har Sveriges samarbete med Förenta staterna, som bombar civila i Mosul, gjort alla svenskar kollektivt skyldiga till medlöperi. Alltså även 11-åriga Ebba från Bromma som efter skolans slut begivit sig hemåt via Drottninggatan. Rakhmats världsbild (som tydligt skiljer sig från ett klassiskt europeiskt kunskapsideal) lämnar givetvis mycket att önska men är intressant ur en aspekt. Bomber dödar urskiljningslöst. Att köra in en lastbild i en folkmassa där Ebba går innebär likaså ett urskiljningslöst dödande.

Oavsett huruvida man ser invasionerna av Irak och Libyen som rättfärdiga borde man kunna erkänna att dessa invasioner beredde mark för Islamiska Staten. Förenta staterna gav shiiterna ett mycket stort inflytande i parlamentet i Bagdad och den sunnimuslimska reaktionen lät inte vänta på sig.

Jag är inte terroristforskare, men intresserad av ämnet. Visst har jag läst statskunskap och folkrätt och fördjupat mig i några av de avtal mellan stater som åsyftar terroristbekämpning, men har aldrig varit riktigt nöjd med vissa av premisserna i dessa och i synnerhet inte när de helt bortser från staters åberopande av legitimt våld. Om vi läser terroristers egna berättelser och försöker förstå deras olika ideologier finner vi även här teorier om det goda våldet, det rättfärdiga våldet och det våld som ger ära åt en föreställningsvärld eller en abstrakt politisk modell som t.ex. en konstitution eller ett ideal om en stat.

Det är likaså intressant att ha följt med i svensk debatt. Under våren 2015 bestämde Stockholms Stads rödgröna majoritet att återvändande IS-soldater skulle få förtur till svensk bostadsmarknad som ett led i ett avradikaliseringspaket där bland annat kontakt med socialtjänsten skulle ingå. I paketet ingick även arbetsträning, skuldsanering och eventuella ekonomiska stödåtgärder.

I Sverige vill många politiker vara humanister. Man vill undvika och helst inte ta i det här med våld. Istället önskar man “krama om” gärningsmän i förhoppning om att de blir lite snällare mot sina medmänniskor. Det där med straff som straff, snarare än som rehabilitering och omsorg, tror man inte på. Även IS-soldater är offer tyckte exempelvis den moderata partiledaren Anna Kinberg-Batra för några år sedan. Idag är tonen annorlunda, ja, mer pressad. Sveriges förhållande till terrorism har förändrats. Få politiker vill ge gärningsmannen på Drottninggatan förtur till svensk bostadsmarknad för gärningar som samme person skulle kunnat ha begått i Syrien eller Irak. Om han bedöms skyldig enligt rättsstatens alla regler och principer vill många låsa in honom på livstid.

Humanismen tycks ha blivit lite mer mänsklig. Den har kommit närmare verkligheten, närmare Ebbas mosade kropp. Humanismen får konsekvenser när den genomdrivs aningslöst, tanklöst och gränslöst. Vi har varit naiva, sa vår statsminister i en helt annan, men på sätt och vis närliggande, fråga som rör svensk flykting- och asylpolitik. Har man kanske sålunda även varit naiva när det kommer till terrorism på svensk mark? Inte enligt SÄPO. De menar att framförhållningen varit god. Ändå är Ebba död. Kunde svensk politik ha gjort något annorlunda? Jag tillhör dem som har en sådan åsikt. Denna åsikt är inte ny utan har några år på nacken. Låt mig förklara hur jag tänker.

Ur ett etiskt perspektiv finns det inga relevanta skillnader mellan en återvändare som begått mord på civila i Syrien och Irak, och Rakhmat från Uzbekistan som till synes gick med i IS här i Sverige. Han hade levt och odlat sin ideologi parallellt med att han fått avslag på sin ansökan om asyl. Han hade väntat två år på avvisning. En sådan var emellertid inte politiskt eller polisiärt prioriterad. Fråga Gustav Fridolin och Stefan Löfven om varför – de borde veta. Man kan också fråga Anna Kinberg-Batra. Hon borde veta hur hennes parti tänkte. På den tiden Reinfeldt var statsminister i Sverige var hon nämligen gruppledare för hans parti, Nya Moderaterna, i riksdagen. Reinfeldt ville öppna Sverige för fler asylsökanden. Han formulerade det moraliskt och vädjade till våra hjärtan.

Om vi stannar upp vid det etiska perspektivet så vet de flesta som läst mig tidigare på Mises.se, trots att det var några år sedan sist, att jag argumenterar för en konsekvent icke-våldsfilosofi som brukar kallas voluntarism. Det är inte enbart en filosofisk voluntarism som innebär att jag tror att människan har fri vilja, utan en etisk voluntarism som betyder att allt tvång mot en människa är fel, om och endast om hon själv inte tvingat eller bedragit någon annan individ initialt. Utifrån denna etiska princip ser jag på individers våld och terror på samma sätt som jag ser på organisationers och staters våld och terror. Detta gör mig till libertarian. En realistisk sådan bör tilläggas; jag står långt ifrån utopiska libertarianer som tror att alla individer är likadana och utbytbara på en global marknad. Jag tror att individer är djupt olika varandra och att friheten är den bästa grunden för ett samförstånd mellan dessa olikheter.

Varför gör jag det? Varför frihet? Därför att jag menar att det är rationellt att söka ett etiskt minimum i en värld med djupa motsättningar. Vi behöver inte blanda in våra respektive trosföreställningar och filosofiska antaganden om verklighetens beskaffenhet för att kunna samexistera med varandra. Jag anser att jag har rätt, men behöver inte tvinga dig i något avseende och vice versa.

Problemet med terrorism är att alla inte erkänner denna princip. Hur bör således vi som är frihetliga förhålla oss till terrorister? Borde vi krama dem till godhet? Jag tror inte på att det hjälper långsiktigt. Det skulle dessutom innebära något djupt orättfärdigt, som att Ebbas föräldrar finansierade sådana som Rakhmats rehabilitering och förtur till svensk bostadsmarknad. Nej, jag hävdar istället att vi bör vara konsekventa utifrån icke-våldsprincipen.

Vad innebär det att vara konsekvent utifrån icke-våldsprincipen? Jo, det innebär att vi givetvis inte kan bo tillsammans med dem vars ideologi och handlingar frånkänner oss rätten till liv, frihet och värdighet. Vi har rätt till prevention innan olyckan och våldet är framme. Vi behöver garantier att våra medmänniskor respekterar ett minimalt krav på samexistens. Icke-våldsprincipen kräver nämligen inget annat än just detta. Jag vill varken ha pengar eller något annat av någon annan individ. Det enda jag har rätt att kräva är att bli lämnad ifred. Andra förpliktelser finns inte. Jag menar därför att Sverige från början inte hade något som helst att vinna på närvaron av Rakhmat Akilov i vårt land. Vad vann exempelvis Ebba Åkerlund som är som vilken slumpmässigt utvald flicka som helst i vårt land? Nej, vi behöver gränser, inte gränslöshet. Vi behöver prevention, inte aningslöshet. Och vi behöver framförallt en debatt som inte fastnat i en återvändsgränd där valet står mellan ett irrationellt alternativ (SD) å ena sidan och gränslöshet å den andra. Vi bör ha en rationell och fri rörlighet av människor, fast ställa krav.

Om vi från denna utgångsposition granskar den debatt som följt på terrorattentatet på Drottninggatan finner vi flera märkligheter. Carl Bildt började exempelvis twittra om uzbeker och faran hos just denna grupp. En mer saklig analys borde inbegripa att gärningsmannens nationalitet är en helt underordnad fråga i detta fall. Det kunde nämligen lika gärna ha varit en IS-sympatisör från Irak, Tjetjenien, Azerbadjan, Pakistan, Bangladesh, Afghanistan eller något annat land. I Belgien kom exempelvis gärningsmannen från Sverige. Nästa gång kanske gärningsmannen kommer från Tyskland eller Storbritannien. Så ser Carl Bildts Europa ut.

Om vi således lämnar frågan om nationalitet bakom oss kan vi börja identifiera ansvar och kausala samband. Jag har identifierat fyra orsakssamband till terrorattentatet:

1) Gärningsmannen är självklart den direkta orsaken. Det var Rakhmat som genomförde attentatet och lät sig inspirerad av IS. Frågan är dock varför Rakhmat befann sig i Sverige överhuvudtaget – vad har vi för kultur och politiskt system som gör det möjligt för sådana som Rakhmat att begå terrorhandlingar?

2) Uppenbarligen har vi ett politiskt system som saknar förmåga till självrättelse och framförhållning innan terrorattentat inträffat. Detta system upprätthålls av en myndighet som kallas Regering. Vilka har suttit i denna myndighet under det senaste decenniet när denna politik styrt systemet?

3) Både rödgröna och borgerliga partier och deras företrädare har haft ansvar för detta system i regeringsställning under de senaste decennierna. Socialdemokraterna anslöt sig i augusti 2014 till den överenskommelse som Alliansen slutit med Miljöpartiet 2011 om att ge personer som fått avslag på asylansökan rätt till vård, skola och omsorg. Man gjorde inte någon distinktion mellan behov och ideologiska sympatier på ett klargörande sätt. Man skapade med andra ord incitament inte bara för skyddsbehövande, utan för hotbilder för andra asylsökande.

När detta orsakssamband således klarnat kan vi avkräva såväl borgerliga som rödgröna politiker ansvar. Det vore dock missvisande att inte ta hänsyn till de opinioner som våra politiker haft att förhålla sig till. Opinioner uppstår nu inte i ett tomrum, utan mot bakgrund av kulturella normer och ideal. Dessa normer och ideal uttrycks i varje kultur genom dess eliter.

4) Eliternas svek av Sverige till förmån för politisk idealism där eliterna ifråga finns över hela det politiska spektrat, i samhällets opinionsbildande institutioner och organ som media, akademi och föreningar som Advokatsamfundet och i svensk underhållningsindustri.

Den första orsaken (1) hade inte kunnat inträffa om inte (2), (3) och (4) möjliggjort den. Varför då? Det är här vi kan se på de politiska alternativen. Då jag själv argumenterar för en libertariansk icke-våldsprincip som tolererar preventivt självförsvar om och endast om detta i sin tur inte innebär våld, så argumenterar jag för att Rakhmat och sådana som tänker som han bör bemötas med en politik som innebär att de

a) inte hade kommit in i landet och om de ändå kommit in i landet;

b) blivit avvisade av ordningsmakt.

Att Anna Kinberg-Batra idag således håller Stefan Löfven ansvarig är bra, men inte tillräckligt. Hon borde även hålla sig själv ansvarig.

Ett frihetligt perspektiv skulle inte enbart leda till att Rakhmat inte befann sig i landet vid given tidpunkt, det vänder sig även mot Rakhmats egna uppgivna skäl för terrorhandlingen, nämligen Förenta staternas interventionism i Irak, Libyen och Syrien. Inget annat land producerar så många terrorister som det land som genom sin stat utför terrorhandlingar mot civila i andra länder. Jag håller därför inte bara svenska politiker och en svensk elit ansvariga. En tillämpad libertariansk filosofi leder till frihet och respekt för allt liv.

+ There are no comments

Add yours