Än en gång till frågan om svenska företagares bristande självförtroende


På dagens DN–debatt skriver ett antal – ett väldigt stort antal – representanter för arbetsgivarorganisationer att det är dags för arbetsgivare och företag att förändra sig.

Orsaken till detta är att 130.000 ungdomar står utanför både arbetsmarknad och studier.

Jo, precis som ni nu gör fick jag läsa siffran ett antal gånger innan jag fattade.

Jag hade förundrats om det stått 10.000, 20.000 eller 30.000.

Men 130.000!?!? Detta trots att offentliga och privata arbetsgivare skulle kunna anställa tusentals unga kockar, vårdbiträden, mekaniker och programmerare.

Dock – vår lilla hop av företagarrepresentanter förfäras ej när de ställs inför dessa armékårer formerade av ungdomar som saknar lust till både arbete eller utbildning.

Företagarrepresentanterna har nämligen en idé – biträdda av några rektorer som också undertecknat debattartikeln!

Företagen ska samverka mer med utbildningsväsendet så att eleverna får förebilder och får lust att studera eller söka jobb.

De små liven ska fatta att det är roligt att jobba.

Och det är kommen ungefär så långt i texten som jag förstår att det här projektet kommer att haverera.

Det är nämligen inte alltid roligt att arbeta.

Det är heller inte alltid roligt att studera.

Men det är något som är nödvändigt att göra för att man ska kunna försörja sig själv eller bidra till försörjningen av en familj.

Det är inte dessa ungdomars bristande kontakt med företagen som är problemen – det är dessa ungdomars bristande kontakt med verkligheten.

Och varför ställs inte de nödvändiga frågorna:

  • vad har de här ungdomarna fått för uppfostran? Har de fått någon överhuvudtaget? Har inte föräldrar ett ansvar för att se till att deras barn vill bli självständiga människor?
  • vad har vi för samhällsklimat där det anses som fullt naturligt att bara hänga runt och inte ta ansvar för sig själv?
  • varifrån kommer den imbecilla idéen att allt måste vara ”roligt”.

Det där med ”roligt” verkar företagarrepresentanterna helt fixerade vid och de ger välmenande råd hur man ska bete sig för att få ungdomar att förstå att det är jätteskojsigt att jobba:

Typ:

”Med entreprenöriellt lärande och värdeskapande pedagogik kan eleverna komma med egna idéer och kunskap till arbetsgivarnas utmaningar, exempelvis ”Hur tycker ni att vi ska göra vår Facebook och Instagram mer intressant?”

Jag skulle nog säga att man har lite problem i företaget om man på allvar tror att någon som inte varit motiverad att jobba eller plugga utan bara hängt på Facebook eller Instagram ska ha något att bidra med på något område i företaget – om de inte skärper sig och inser att de får ta de jobb som bjuds och börja hugga i, skojsigt eller inte skojsigt.

Eller:

”När Angela från årskurs nio i Bandhagen fick träffa Elin som är ingenjör på Atlas Copco i Nacka under ett studiebesök sa hon ”Nu vet jag vad jag ska bli, ingenjör verkar faktiskt kul. De jobbar ju med människor, inte bara räknar”.”

”Kul”? ”Människor”? Om jag skulle anställa ingenjörer skulle jag i huvudsak vara intresserad av att de kunde räkna. Om de var intresserade av människor skulle jag definitivt vara mycket mindre intresserad av. Bara de tvättar händerna när de varit på toaletten och inte släpper väder offentligt så skulle de vara helt OK för min del – om de kan sitt jobb. Jag vill ha mina broar byggda av ingenjörer som kan räkna, deras intresse för människosläktet kan de få uttrycka genom att just bygga broar som håller.

Möjligen är jag själv formaterad av den person som var min chef på mitt första jobb som skribent. Han blev tvungen att delta i en kurs som alla företagets högre chefer förväntades genomgå. Syftet var att lära sig att motivera medarbetarna (jo, det här eländet har gamla anor).

Kursen skulle vara i tre dagar.

Min chef var tillbaka efter tre timmar, marscherade buttert rökande genom kontorslandskapet (ja, det var på den gamla goda tiden) och gick in på sitt rum och vi såg honom som vanligt lägga upp benen på skrivbordet och stirra upp i taket … som om han sökte styrka från högre makter.

Efter en stund kommer en bister man från direktionen gående genom landskapet i riktning mot min chefs rum. han stannar i dörren och är uppenbarligen lätt upprörd eftersom han inte bryr sig om att kliva in och stänga dörren.

Så vi hör honom lite ilsket men gnälligt fråga var för min chef – tydligen föraktfullt fnysande lämnat kursen redan på förmiddagen.

Min chef tar inte ner fötterna från bordet, fortsätter stirra upp i taket och förklarar med långsam och mässand tonfall som om han var en präst som talade till en mindre begåvad hedning han hade föga hopp om at tkunna omvända till den sanna tron:

”Men vadå, jag motiverar ju alla genom att arbeta hårdare än alla andra, och genom att kunna mer än alla andra. Och de som arbetar här och som inte fattar att det är en ynnest att få ha mig som chef har egentligen inget här att göra.”

Ingen från den allra högsta direktionen vågade därefter försöka tvinga honom att genomgå kursen.

Lite mer av det självförtroendet skulle man gärna se hos dagens svenska företagare.

3 Comments

Add yours

+ Leave a Comment