ÄN EN GÅNG TILL FRÅGAN OM RAS, KULTUR … OCH BRASILIANSK JIU-JITSU


Helio Gracie var ganska liten och klen, och även om han tränades och trimmades hårt av sina äldre släktingar skulle han egentligen alltid att komma att se ganska pinnig ut när han ställdes inför större motståndare.

Och det gjorde han ofta.

Man kan möjligen tänka sig att han medvetet matchade sig mot tyngre, större och starkare motståndare för att visa hur överlägsen den kampsportsteknik Gracie-klanen utvecklat var, som när han med hjälp av denna teknik – brasiliansk jiu-jitsu  – besegrade motståndare som vägde mer än dubbelt så mycket … alltså uppemot 115 kilo.

När jag läser om hur Gracie-klanen utvecklar och förfinar jiu-jitsun som introducerades i Brasilien av Takeo Yano och  Mitsuyo Maeda, och som sedan blev en förutsättning för utvecklingen av MMA och UFC – är det svårt att inte börja fundera på hur de olika politiska strömningarna i västerlandet paralyserats som om de låst i en ”sankaku-jime” av Helio Gracie och fått både blodomlopp och lufttillförsel avsnört.

Men brasiliansk jiu-jitsu var inte den enda formen av kampsportsteknik som utvecklades i Brasilien genom mötet mellan två kulturer.

Den variant som Gracie-klanen utvecklade var resultatet av mötet mellan Brasilien och de japaner som invandrade i landet.

Capoeiran var resultatet av mötet mellan Brasilien och de svarta som fördes dit som slavar. Capoeiran har dock inte haft någon nämnvärd betydelse för den moderna kampsportens utveckling. Största chans att få studera den i Europa har man på badstränderna runt medelhavet där vad som närmast påminner om gycklargrupper gör volter, rondater och hoppar upp i luften och sparkar lite … allt till ljudet av trummor, tamburiner och visselpipor.

Det i sig säger en del om skillnaden mellan afrikansk och japansk kultur.

Och man kan väl säga att den brasilianska jiu-jitsun påminner om hur marxismen borde utvecklats, medan capoeiran givetvis för tankarna till hur ”marxismen” kommit att utvecklas i verkligheten.

Men vänta … innebär detta inte att jag menar att vissa kulturer är överlägsna andra?

Jo, det gör det.

I dagens debatt i västerlandet verkar de flesta utgå från att alla kulturer är likvärdiga, ingen är sämre än någon annan – de är bara liksom lite olika. Samma förhållningssätt gäller gentemot religioner … eller som det uttrycks i gårdagens DN av Magnus Linton där han säger att det är fel att: ”leta efter islams inneboende efterblivenhet”.

Uttalandet är märkligt eftersom man inte behöver ”leta” efter islams inneboende efterblivenhet. Det är bara att betrakta de regioner som domineras av islam.

Och varför skulle det vara fel efter att leta efter problem med en religion, en kultur eller en politisk ideologi – är de alla alltså perfekta och fulländade? Eller?

Kan något alls utvecklas om vi inte letar efter fel och efterblivenhet – även hos oss själva? Är det inte själva förutsättningen för utveckling?

Den här typen av consenus–tänkande präglar alltför många människors mentalitet; hysch, hysch, låtsas inte om att vi är olika.

Det pågår istället en ständig strävan hos många efter att hitta likheter, beröringspunkter, samband så att de ska kunna utbrista: ”Men se, men se – vi är alla lika i våra beteenden och vår tro, vi är alla bröder och systrar.”

Denna rädsla för att se olikheter och skillnader – och därmed objektiva motsättningar – är givetvis en följd av att individens självkänsla och självförtroende under de senaste hundra åren mycket medvetet angripits av överheten. Att hävda en egen ståndpunkt – även om man är i minoritet; eller att hävda sin vilja att klara sig själv är numera suspekta förhållningssätt som närmast gränsar till ”tankebrott” och asocialt beteende.

Samhällen som präglas av detta kommer att bli statiska och förfallna tills de imploderar som en följd av yttre tryck och inre oförlösta motsättningar. Ingenting händer i ett samhälle där varje individ strävar efter att ständigt jämka sina ståndpunkter och sitt sätt att vara så att han eller hon kan passa in i en grupp.

Och alla dessa grupper betraktas dessutom som delar i den mycket större gruppen ”människor” och bara för att vi alla har tämligen lika DNA förväntas vi på något sätt känna samhörighet med varandra och förstå varandra.

På grundval av detta har det utvecklats en mycket märklig ståndpunkt – och där har ”vänstern” varit drivande Det första ledet i ståndpunkten är: det inte finns några raser.

Mycket få vill ju egentligen invända mot detta – det är en ett tämligen litet antal människor som hävdar att afrikaners eller amazon-indianers genetiska kod gör dem mer korkade än portugiser eller danskar.

Men från detta sker sedan ett märkligt språng – eftersom vår genetiska kod inte skiljer sig nämnvärt mellan folken så innebär det att det inte finns några större skillnader mellan folk och kulturer – något som obegripligt nog numera betraktas som just en ”vänster”-ståndpunkt.

Alltså: att det inte finns raser bevisar inte på något sätt att det inte finns skillnader mellan kulturer. Stora skillnader.

När Karl Marx i en serie artiklar för New York Tribune under 1850-talet diskuterar Indien är hans ståndpunkter entydiga – det bästa som kan hända Indien är att britterna erövrar området, eller som han uttrycker det:

”England har en dubbel mission att fylla i Indien: en destruktiv och en pånyttfödande – genom förintelsen av det gamla asiatiska samhället och genom att lägga den materiella grundvalen för det västerländska samhället i Asien.”

Väldigt många som kallar sig ”vänster” och ”marxister” i Sverige i dag har ju egentligen aldrig studerat Marx utan blivit upplysta genom att läsa någon pamflett hopknåpad av kanske inte så framstående tänkare; typ Ali Esbati – så de behöver aldrig ta ställning till vad Marx egentligen menade och sade.

Det finns förvisso de som läst texter där Marx diskuterar relationen mellan det västerländska och det österländska men som då kritiserar dem och tar avstånd från dem därför att de anser dem som alltför historiedeterministiska – det vill säga att Marx på något sätt skulle tro att alla samhällen måste utvecklas på samma sätt – att historien är given och förutbestämd.

Men vad de inte förstår är att Marx inte intar sin ståndpunkt på grundval av någon historiesyn – utan på en kall, klar och nykter bedömning av vad han har framför sig, eller som han uttryckte det:

”Frågan är därför inte huruvida England hade en rätt att erövra Indien utan om vi skulle föredra ett Indien erövrat av turkar, perser eller ryssar framför ett Indien erövrat av britter.”

Vid denna tid konstaterar Marx också att Indien i sig är ett samhälle som totalt stagnerat och som inte kan stå emot omvärdens tryck – någon kommer att erövra landet – frågan man då bör besvara är: vilken erövrare innebär att de olika folken i Indien får det bäst eller minst dåligt? Svaret blir förstås: britterna.

Karl Marx försökte aldrig låtsas att verkligheten var annorlunda eller att den gick att besvärja med trollformler eller fredstraktat. Motsättningarna finns alltid där. De kan inte önskas bort.

Och som exemplet Indien visar – en grundläggande ståndpunkt hos Marx var att alla kulturer är inte lika – en del är bättre sett ur den enskilde individens utgångspunkt, andra är sämre och en del är riktigt, riktigt förkastliga.

Samma sak gäller givetvis religioner – som alltid är en integrerad del av en kultur – för Marx var det självklart att vissa religioner var sämre än andra därför att de skapade intellketuellt inskränkta människor och lade grunden för deras fysiska underkastelse – det sambandet såg han mellan hinduismen och kastsystemet och han hoppades att den brittiska erövringen skulle innebära att de materiella grundvalarna för båda företeelserna försvann.

Världen i dag präglas av att globaliseringen inneburit att över hela världen så ställs kulturer och religioner mot varandra. Inte bara i de sömniga, på förhand uppgjorda maratondebatterna i FN eller EU-parlamentet utan i människors vardag; i tunnelbanorna i metropolerna, i förorterna, fiskmarknaden i Kolkata, i gruvstäderna i västra Sibirien, på Beiruts boulevarder.

De olika kulturerna och religionerna är formade av vissa materiella förhållanden och även av de naturliga och geografiska förutsättningarna där de uppstått – och det har i sin tur formaterat väldigt många människors beteende.

I en svensk samtid där den stora majoriteten sedan dagis och förskola fostrats in i ett tänkande att alla alltid har rätt och att man måste sträva efter att hitta det som förenar oss alla kan det tyckas vara ett hopplöst företag att börja diskutera hur verkligheten ser ut och vad som formar människors tänkande och varför till exempel islam är en ”efterbliven” religion.

Att man hävdar det innebär givetvis inte att man menar att de som bekänner sig till islam i någon mening själva skulle vara så pass efterblivna att deras fri- och rättigheter borde begränsas – det innebär tvärtom att man erkänner att de har förmågan att diskutera, tänka och argumentera. Men att inte låtsas om de motsättningar som finns innebär däremot att inta en nedlåtande och föraktande attityd gentemot bärare av efterblivna kulturer och religioner.

Och i nästa avsnitt ska vi diskutera en märkligt bortglömd marxist … samt fundera över vad alla politiska riktningar kan lära av brasiliansk jiu-jitsu.

+ There are no comments

Add yours