ÄN EN GÅNG TILL FRÅGAN OM DET MUSLIMSKA ÄGGET 2


(En fortsättning på gårdagens betraktelse. Ja, den lämnar rätt många frågor öppna – men den är mest till för att rensa bort de omöjliga argumenten för islam i debatten. Efter det kan man gå vidare.)

Ibland får jag för mig att min motvilja mot det som ska föreställa det offentliga svenska samtalet beror på att jag är lite korkad.
Det kan ju nämligen vara så att det samtalet gått in i ett mer utvecklat stadium och bara kan förstås med hjälp av kvantfysik.
En företeelse som diskuteras kan nämligen vara både det ena och det andra. Eller inte vara alls, det svenska offentliga samtalet är fyllt av Schrödinger-katter – och om vi blundar och inte observerar finns de inte alls.
Problemet löst!

En sådan katt är islam.
Kritik mot islam brukar bemötas med hjälp av att försvararen gräver ner sig i ett skyttevärn och hävdar någon av följande ståndpunkter:

• Islam kan inte kritiseras av västerlänningar eftersom vi måste komma ihåg att för mycket, mycket länge sedan var islam en religion som var överlägsen kristendomen – och de muslimska rikena var som samhällsbildningar överlägsna de kristna. Kanske är Jan Guillou den som flitigast och mest energiskt framfört denna ståndpunkt … som i den här självbiografiska skissen där han förklarar den ideologiska bakgrunden till sina böcker om tempelriddaren Arn:

”Inte längre så ung man har han (Arn) tillbringat något decennium eller två i det Heliga Landet. Det mesta av det han trodde på som barn om saracenernas ondska är bortsopat av den verklighet han levt i. Den muslimska kulturen visade sig överlägsen den europeiska på alla områden och besegrad ger han upp och beslutar sig för att återvända och bättre tjäna Guds sak i hemlandet.”

De som försvar islam från det här skyttevärnet brukar också alltid peka på att det var tack vare muslimerna som mycket av arvet från antiken kunde räddas och överföras till den då tydligen helt ociviliserade och och i alla avseenden underlägsna delen av världen där människor var kristna.
Och eftersom det var så kan vi i västerlandet inte kritisera islam från västerländska ståndpunkter eftersom vi fick grunden för de västerländska ståndpunkterna (och kunskapen) av … just det … islam.

• Vi kan inte kritisera islam därför att det vore orättvist eftersom de inte hunnit lika långt som vi i utvecklingen.
De som intagit positioner i det här skyttevärnet brukar lägga upp eldgivningen genom att anföra ett antal exempel ur historien på förtryck i västerlandet; häxbränningar, religionskrig mellan till exempel katoliker och protestanter, frånvaron av rösträtt (först i allmän form, sedan för kvinnor).
När det är gjort lägger man upp en tidsaxel och säger: Vi måste komma ihåg att det inte är alltför länge sedan vi i västerlandet … (välj valfritt missförhållande) gjorde så här och vi kan inte angripa islam eftersom vi själva för bara 100 eller 200 eller 300 år sedan var likadana.

Alltså; försvarståndpunkterna ser ut på detta vis:
• Islam är en högt stående form av religion som lägger grunden för den västerländska civilisationen …
… alternativt …
• Islam är en primitiv civilisation som inte hunnit lika långt som vi och eftersom historien måste ha sin gilla gång ska vi inte kritisera dem utan vänta på att de liksom hinner ifatt.

Det märkliga är kanske att en och samma person ibland i en debatt kan framföra en av ståndpunkterna, för att därefter i en annan debatt framför den motstridiga beskrivningen av islam.
Katten både är och inte är.
Men vad spelar logik för roll om det egna förstahandsmålet är att försvara islam?

Men det kanske mest intressanta är att ingen av ståndpunkterna i sig är grundad i fakta.

När det gäller islams bevarande av kultur och kunskap från antiken är exemplen tämligen begränsade på att kalifer, sultaner och emirer en gång i tiden skulle agerat som en slags varianter på det svenska riksantikvarieämbetet och vårdat och värnat lärdomsarvet från antiken.
Tvärtom är det så att det de bevarade väger lätt mot all den kunskap som de muslimska härskarna lät förstöra.
Det mest kända exemplet är förstås förstörelsen av biblioteket i Alexandria 642.
När muslimerna erövrar Egypten ger befälhavaren emir Amr ibn al-’As ordern:
”Om dessa böcker är i överensstämmelse med Koranen har vi inget behov av dem, om de står i motsättning till Koranen – förstör dem.”
(Nu var inte emiren ensam om att ha förhärjat detta bibliotek – tidigare hade också Julius Ceasar, Aurelianus och den koptiska påven Teofilus gett sig på samlingarna. Historien är fylld av barbarer – men poängen här är att det visar att muslimska härskare inte var förvaltare av arvet från antiken – och den sista nedbränningen förstörde också mängder av kunskap och kultur från det tidiga Egypten och koptiska verk.)

Men vi ska inte glömma al-Hajib al-Mansus förstörelse av biblioteket i Cordoba 976 med det uttalade målet att förstöra all tidigare vetenskaplig litteratur.

När de Ghaznavidiska sultanerna etablerar sitt imperium i vad som i dag är Afghanistan, norra Indien, Iran och delar av Centralasien antar kulturförstörelsen rätt monumentala proportioner.
Märkligt nog får imperiets grundare Mahmid numera ofta beröm för att han i sin huvudstad byggde upp ett stort bibliotek och i staden samlade intellektuella och lärde.
Mindre ofta noteras att han 1029 lät bränna biblioteket i Rayy i Persien med alla dess böcker. Nåja, inte alla förresten … bara de böcker som ansågs hädiska … vilket i och för sig verkar ha varit de flesta. På samma sätt förstör hans arméer bibliotek i Indien.

Alltså – det är inte bara så att muslimska härskare lät förstöra viktiga verk från antiken, de förstörde också viktiga fornegyptiska, koptiska, hinduistiska och buddistiska verk (biblioteket i Nalanda!) – och verk från alla dessa kulturområden som var kopplade till kultur och vetenskap.
Vi ska vara glada att de inte nådde upp till nordligare breddgrader … då hade det inte varit mycket kvar av Eddan och de isländska och forngermanska sagorna.

Den andra tankegången – att islam inte hunnit lika långt som vi och att vi därför måste se på denna religions utövare med förtröstan, förståelse och tålamod är i moralisk mening komplett obegripligt.
Det är något som också i sig står i strid med västerlandets tradition av debatt, diskussion och ideologisk strid mellan uppfattningar. Se på Sverige.

Från slutet av 1800-talet fostras i Sverige stora delar av det arbetande folket av tre viktiga rörelser; arbetarrörelsen, frikyrkorna och nykterhetsrörelsen. Och vi ska definitivt inte glömma det bildningsarbete som liberaler bedrev och det som sedemera skedde i den framväxande organiserade bonderörelsen.
De svenska folkrörelserna tog en gång i tiden strid för upplysning och bildning.

Det var ju inte så att folkrörelsernas pionjärer betraktade alla dessa trötta, slitna, ibland försupna och ofta obildade, förråade och odisciplinerade människor som ibland bara levde för dagen och sa att: ”Jaja, i sinom tid blir det väl folk av dem också. Vi låter dem vara, vi ställer inte krav på dem, vi angriper inte deras ibland helt förryckta uppfattningar. Ge dem tid.”
Tvärtom, man gick till frontalangrepp mot det föreställningar som höll kvar människor i en tillvaro där de inte försökte kräva mer av livet – men det första steget de var tvungna att ta var att inse att de måste kräva mer av sig själva som individer.
Varför skulle vi i dag inte förhålla oss på samma sätt i dag till dem som är muslimer och som kräver respekt för sedvänjor och och en mentalitet som folkrörelserna en gång bekämpade?
Varför behandlar till exempel dagens arbetarrörelse islams ideologiska föreställningar med sådan nästan smeksam förståelse – när de som grundade deras parti inte hade något tålamod med vidskepelse, patriarkalt förtryck eller förakt och hat mot bildning?

Men det finns en sak till som kan anföras mot tankegången på att vi måste ”vänta ut” islam så dess utövare hinner ”ifatt” … och det är att islam uppenbarligen inte rör sig i någon linjär riktning mot mer civiliserade samhällsformationer. Tvärtom är det uppenbart så att när islam får grepp om en stat och dess strukturer och lagstiftning så går hela samhället in i det totala mörkret.
Turkiet under Erdogan är ett utmärkt exempel.
Saudiarabien kan bli det exempel vi alla fruktar på hur det till och med kan bli ännu värre – om det saudiska kungahuset kollapsar riskerar de att följas av etter värre mörkermän.
… och vad gav den arabiska våren oss?
Islam rör sig inte mot mer ljus … islam rör sig mot en natt där ingen upplysning är möjlig.
Visst finns det inom islam förespråkare för en reformering av islam, visst finns det många muslimer som anser att det islam inte behöver leda till förtryck, död och terror.

Men … vi tar gårdagens uppräkning igen … Turkiet, Saudiarabien, Pakistan, Iran … stater där islam är själva utgångspunkten för in- och utrikespolitik. Stater beväpnade till tänderna, stater som betraktar sig som fiender till västerlandet.
Vad innebär det att vi ska ”förstå” att de inte utvecklats lika långt som vi? Vad innebär det att vi måste ha ”tålamod”?
Och vilka utsikter finns det för att de utvecklas i riktning mot mer frihet om ”vi har tålamod”?
Den som försöker reformera islam i dessa jihadiststater hamnar i fängelse … i bästa fall.
Hur länge ska vi vänta? Till jihadiststaternas bödlar inte längre orkar avrätta dissidenter av olika slag? Det lär dröja.

Eftergivenhet har aldrig fungerat mot förtryckande ideologier och aggressiva stater.
Vad talar för att det skulle göra det i det här fallet?
… och nej, det är inte så att jag förespråkar nya interventionskrig.
Det jag förespråkar är värnandet av det judiskt-kristna fundament som västerlandets civilisation bygger på – ett fundament som över tid – och slutligen – visat att det ger individen möjlighet att hävda både sin fysiska och intellektuella frihet. Ett hävdande av denna kultur och dessa värden är det som bäst ger stöd till de muslimer som vill reformera islam.
Islam har över tid visat sin oförmåga att låta individen i verklig mening hävda dessa friheter.
Att vänta i 1500 år till på att något ska hända innebär bara att vi riskerar alla de friheter vanligt folk tillkämpat genom seklerna.

+ There are no comments

Add yours