Den impotenta arbetaren


Länge har han suttit fjättrad i sin mörka håla, arbetaren. Fast i tron på sin oförmåga att förhandla upp sin lön, förbättra sin arbetssituation eller sitt liv generellt. Hans enda hopp är ljuset där borta i hörnet som brinner konstant. Lågan ger längre ingen värme ifrån sig men påminner honom om en tid för länge sen, en tid han aldrig upplevt, när tusentals facklor och röda flaggor slingrade sig som en orm genom Sveriges alla städer. Där arbetarna var en massa att räkna med och att frukta.

En liten kort historisk beskrivning av föregångarna och den tidiga arbetarerörelsen känns nödvändig.

Under skråtiden började gesäller organisera sig i gesällsällskap där de hjälpte varandra med allt från sjukvård till arbetslöshetskassor. Därtill kom arbetareföreningarna som syftade till att bilda de ofta fattiga arbetarna att kunna hjälpa sig själva men också att bättre kunna hävda sig i det politiska klimatet som rådde, där allmän rösträtt ännu för dessa bara var en dröm.

Fackföreningarna som uppkom runt 1870 var en helt annan typ av organisering. Den syftade att sätta press på arbetsgivare och makthavare. I ett tidigt skeende var dessa föreningar fristående varandra och utövade enbart press lokalt, skogsarbetarna var bland de första att göra detta. Men ganska snart insåg man fördelen med ett samarbete yrkeskategorierna emellan. Detta ledde 1898 till formandet av en landsomfattande organisation, Landsorganisationen eller kort och gott, LO föddes.

LO organiserade generalstrejker och massuppslutningar på gator och torg runt om i hela landet. Arbetaren skulle få sig ett värdigt liv med 8 timmars arbetsdag och tvådagarshelg men också en lön att kunna leva på. Under lågkonjunkturen 1907-1908 blev det ofta mycket våldsamt på gatorna och strejkbryteriet ökade markant till de fackligt aktivas förargelse. Det mest kända och våldsammaste, men ej det enda dådet var mot utländska strejkbrytare och skedde i Malmö då tre syndikalister ämnade skicka en varning till dessa utbölingar att ge sig av genom att spränga dynamit på båten Amalthea som inhyste dessa arbetare. Dådet dödade en person som låg och sov i närheten av explosionsplatsen. Två av förövarna dömdes till döden men friades senare efter massiva protester år 1917. Vad som hände senare vet vi alla, LO som stod SAP väldigt nära agerade som näven åt partiet och tvingade till och med sina medlemmar att gå med i partiet. Många arbetare som vägrade ansluta sig eller lämnade organisationen efter fackliga nederlag förlorade sina jobb, svartlistades och vräktes från sina hem. Flera av dessa emigrerade med sina familjer till USA.

Vad hade hänt om arbetarna istället valt att gå vägen som arbetareorganisationerna höll om hjärtat? Det vill säga fortsatt med bildning och individuell utveckling snarare än kollektiv kamp och utpressning. Om de valt att frivilligt stödja varandra ekonomiskt som gesällernas sällskap gjorde, istället för att utkrävas procent på varje löneutbetalning. Och hur hade detta påverkat Sveriges ekonomiska utveckling fram till idag?

Jag ser i de två första organiseringsmetoderna något vackert och inspirerande som satte krav på individen att utvecklas och växa. Det finns exempel på liknande saker i USA, som svarta skolor och universitet till exempel. Skapade för svarta och av svarta med målet att stärka gruppen som helhet genom att bygga på individens utveckling intellektuellt. Det samma hade varit att föredra även i Sverige. I längden hade det gett arbetarna en styrka både i det privata och i yrkeslivet. Den första generationen hade förmodligen fått slita som de alltid gjort men deras barn och barnbarn hade fått så skörden av detta system. Då de människor som värdesatte personlig utveckling förmodligen fört dessa värderingar vidare till sina efterföljare.

Sverige fick istället från och med 1903 till 1917 revolutionsfeber och senare många årtionden av socialdemokratisk indoktrinering och ett förslöande av vår folksjäl. Hur landet påverkades ekonomiskt i jämförelse med ett scenario utan fackföreningar är en smått omöjlig fråga att svara på, dock tror jag den ekonomiska stagnationen blev enorm.

På ett individuellt plan har jag inga som helst tvivel om vad effekterna blev för arbetarna. Även om de såg ett uppsving ekonomiskt så förlorade de sig själva till kollektivet och tappade all makt över sin position i arbetslivet. De blev också naiva i sin tillit till sina nya herrar och förlorade nyttiga egenskaper som de innan skött själva, som att kunna förhandla för sig själv eller visa sitt individuella värde på sin arbetsplats då allt detta sköttes av andra. Du fick vad din fackliga representant tyckte du var värd helt enkelt, så det gällde att stå på god fot med denne snarare än att göra bra ifrån sig. En tråkig situation om alla du arbetar med är slöfockar och inte förtjänar ett öre i lyft eller ens en anställning och trots detta delar på en klumpsumma varje år, så själadödande.

Förstår jag lockelsen dessa hade till att kollektivisera sig? Självklart är svaret ja, för de levde ofta i total misär och hade ytterst få medel att kunna förbättra sin situation. Men jag anser att de valde fel väg, en genväg som inte var ämnad att trampas på. Den rätta vägen hade varit ett mer långsiktigt arbete för varandra, inte att motarbeta de som betalade deras löner. Ökad produktion skulle tillslut få arbetsgivarna att gå med på bättre arbetsvillkor vid anställning ändå eftersom kravet på mer folk skulle ge arbetaren mer valmöjligheter att välja sin arbetsplats. Företagen skulle behöva locka med bättre förmåner helt enkelt.

En arbetare som är fri, yrkeskunnig och självsäker är värd 100 fackligt anslutna slashasar. I dagens samhälle är det ofta de som startar eget eller tillslut lycka klättra uppåt på den berömda stegen.

3 Comments

Add yours
  1. 1
    Simon

    Bra att lyfta fram de frivilliga och liberala inslagen i den tidiga arbetarrörelsen… fick mig att tänka på Roderick Longs artikel om hur arbetarna i USA och Storbrittanien organiserade sin sjukvård genom “Fraternal Societies”, http://www.freenation.org/a/f12l3.html
    “Most remarkable was the low cost at which these medical services were provided. At the turn of the century, the average cost of “lodge practice” to an individual member was between one and two dollars a year. A day’s wage would pay for a year’s worth of medical care.”

+ Leave a Comment