De många mjuka männens makt – och hur den ska brytas del 2


(Först nu har jag fått tid att skriva ut fortsättningen på mitt samtal med Kurd-Kjell utanför en persisk restaurang i Råsunda. Om man inte läst första delen, kan det vara klokt att gå tillbaka till den, då blir möjligen – säger möjligen – nedanstående något mer begripligt. Första delen lades upp 21 oktober )

JAG: Men som du beskriver situationen i medievärlden är den ju full av män som inte är riktiga män? Får man ens säga så förresten?

KURD-KJELL: Jo, men det vet du också, det är egentligen inget jobb för en riktig man.

(Som vanligt askar han i min kaffekopp när han vill poängtera att jag har fel, oftast har jag dock hunnit dricka ur det mesta. Sitter man med Kurd-Kjell på kafé och diskuterar lär man sig att svepa sitt kaffet snabbt innan kaffekoppen transformeras till en askkopp.)

JAG: Så du menar att jag är omanlig?

(Kurd-Kjell är på väg att säga något, men hejdar sig … möjligen tycker han att jag verkar lite för skör just den här dagen för robusta kurd-grabb-skämt).

KURD-KJELL: Inte alls. Inte du som person. Men du beror ju på att du är medveten om att du har ett omanligt jobb. Det är därför du styrketränar och är fascinerad av kampsport. Kompensation helt enkelt.

JAG: Jag föredrog att samtala med dig när du inte pluggade psykologi.

KURD-KJELL: Visst är det en obehaglig kombination; kurd, kock och psykolog.

JAG: Låter som en film …  typ: Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare.

KURD-KJELL: (Med ett majestätiskt tonfall och en storslagen svepande gest med handen) Mitt liv är som en film.

JAG: På något sätt blir jag plötsligt glad över att Orson Welles är död. Världen hade inte rymt både hans och ditt ego.

KURD-KJELL: Får jag en känsla av att du försöker byta ämne? Visst får skrivandet dig att känna dig omanlig, omedvetet gnager dig att det inte är ett riktigt jobb?

JAG: Åh, det bor en liten arbetarromantiker i din lilla kurdsjäl. Som om det skulle vara mera manligt att som du stå lutad över en kastrull? Att skriva är inte som att svetsa, vara bonde, sjuksköterska eller lärare. Men det viktiga är att man inte säljer röv och själ när man skriver. Man kan skriva för att man har något att säga eller man kan skriva för att man vill bli ”sedd”. Det senare är förbannat omanligt – eller okvinnligt för den delen.

KURD-KJELL: Men de som blir journalister i dag blir det oftast för att de vill bli sedda och accepterade … annars finns de inte. De är fostrade sedan dagis att det gäller att bli sedd … annars finns man inte.

JAG: Ja, ja, ja … men började vi inte prata om me too-rörelsen? Hur hamnade vi här? Det handlar ju om ett gäng personer som enligt egen utsago ger sig på kvinnor framför allt när de är packade eller drogade. Och Virtanen om någon blev väl och blir väl sedd?

KURD-KJELL: Jesus, vad du är trög i dag. Varför är de så ofta packade och drogade? Det finns två huvudorsaker till att folk super ner sig. Det ena skälet är att de är korkade och inser det och dricker för att få något slags självförtroende. Det är som killarna på AB … och rätt många till i kulturvärlden.

Det andra skälet är att de inte är korkade men inser att de är omgivna av idioter och så krökar de för att uthärda omgivningen.

JAG: Men det innebär att journalistkåren har två skäl att kröka ner sig. Dels inser de att de är rätt korkade. Dels tror de – felaktigt – att läsarna är än mer korkade än de själva. Dubbelt botten upp liksom.

KURD-KJELL: Nu börjar du fatta … nästan …

JAG: … men använder du termer som ”korkad” på psykologikursen? Det är väl knappast en erkänd kategori bland hjärnskrynklare? i vilken del av autismspektrat skulle ”korkad” ligga?

KURD-KJELL: Jag kan använda vilka termer som helst på kursen – jag är ju svartskalle. Framförallt de kvinnliga kursdeltagarna verkar tycka det är charmigt och gör allt för att försöka omvända mig och lära mig rätt terminologi och ge mig rätt värdegrund. Om en av de svenska männen på kursen sa samma saker som jag skulle de flå honom levande och sedan binda in sina kursböcker med huden. Utan att garva den först. Säger jag ”korkad”, ”kretin” eller ”idiot” tindrar de bara med ögonen mot mig och tycker jag är spännande.

JAG: Ibland undrar man över en del kvinnors själsliv. Att gulla med dig är bara lite, lite bättre än att skriva brev till Charles Manson.

KURD-KJELL: Lustigt, det är bara när du gör dina misslyckade försök att vara sarkastisk som du verkar se en skymt av de verkliga sambanden …

JAG: … och de är …

KURD-KJELL: När kvinnor får för sig att de ska omvända seriemördare som sitter inne så är det ändå ett utslag av kvinnorollen om än i extremt perverterad form. Men ni har ingen mansroll i det här landet längre. Så jag vet inte riktigt vad som perverterats hos en våldtäksman som kallas sig feminist … de har ju ingen själ … inget jag …

Me too-rörelsens problem är att de kallar nedsupna våldtäktsmän och jagsvaga idioter för ”män” – i bästa fall är de ”män” i någon slags biologisk mening. Inte mer.

Det är inte vad feminister kallar för macho-kulturen som gör att män våldtar … det är allt det där fjantandet ni håller på med i det här landet om att män ska leka med dockor och ha rosa kläder och aldrig slåss som skapar sextrakasserande män. Om ni fostrade dem till riktiga män som var machos så skulle ni få män som hedrade och skyddade kvinnor. Nu har ni fått vilsna jag-svaga-varelser som inte vet hur de ska bete sig och deras enda möjligheter att komma nära kvinnor är att hela tiden upprepa att de är feminister, de är mjuka, empatiska. De till och med klär sig så att budskapet verkligen ska gå fram.

JAG: Klär sig så budskapet går fram? Om jag betraktar dem som hittills avslöjats som våldtäktsmän  inom media så klär de sig alltid i för små kavajer och för trånga jeans … jag förstår inte.

Jag behöver mer kaffe om jag ska fatta. Kan du inte ordna det?

(Kurd-Kjell reser sig upp, tar min kopp, studerar fimparna i den, ställer ner den, norpar en Meharis till, tänder den och vandrar in i restaurangen. Kommer ut efter en stund med en kopp varmt kaffe och min halvrökta cigarill i mungipan.)

JAG: Det är förstås ingen idé att fråga hur det kommer sig att du får röka inne på restaurangen?

KURD-KJELL: Det är ingen som märker det … jag har en gryta Ghormeh Sabzi på spisen. Och fläkten avstängd. Jag skulle kunna ha en opiumhåla igång därinne utan att någon skulle känna något annat än doften från örterna i grytan. Kan jag få fortsätta upplysa dig nu?

Det jag talar om är en annan grupp omanliga män – de som inte har ordet i sin makt – de tvingas ju mer köra med fraser som ”namaste”, ”ödmjukhet”, ”empati” och spöka ut sig i löst sittande linneskjortor och mer halsband och armband än en irländsk travellerhövding. Och så går de på yoga.

JAG: Vi talar alltså om två olika grupper sextrakasserande män inom media och kultur? Men män som har ordet i sin makt? Du kan väl inte mena att AB-profilerna har ordet i sin makt? De kan ju inte skriva begripligt och sant om verkligheten.

KURD-KJELL: Jojojo klart du har rätt i det … men de har makt över orden och det är inte samma sak som att ha ordet i sin makt – och istället för att spöka ut sig i de där löst sittande linneskjortorna så skriver de ledartexter om kvinnomakt, feminism och vikten av att bekämpa mansrollen – allt för att få komma till. Och eftersom en del kvinnor av någon obegriplig anledning vill ligga med dem så tror de att alla vill det … och eftersom så inte är fallet blir de våldsamma eller sexmobbare.

Men vad som behövs i det moderna nutida svenska samhället är inte att ni upphör att vara som forna tiders män, snarare ska ni vara mer manliga. Det är inte manlighet som gör att vad som ska föreställa män våldtar eller misshandlar kvinnor … eller flyr från förhållande till förhållande … det är bristen på manlighet. Kvinnorörelsen borde kräva forna tiders män tillbaka, inte en ny sorts man som inte är en man.

JAG: Fan, är du också uppfödd på John Wayne-filmer. Körde ni utomhusbio i de kurdiska bergen när du växte upp.

KURD-KJELL: Jo, men inte så mycket John Wayne. Det var mer Charles Bronson och Gary Cooper som gällde hos oss.

JAG: Bronson? Förklarar era mustascher.

(Och den avslutande delen av samtalet kommer endera dagen. Då kommer jag och Kurd-Kjell in på det där med kurder, Village People och varför media, kultursfär och vad som ska föreställa ”vänster” egentligen accepterar kvinnoförtryck.)

(Bilden är från “Once upon a time in the West” – en film där Charles Bronson inte hade mustasch.)

+ There are no comments

Add yours