DE KASTRERADE KULTURSIDORNA I: OM JAKTEN PÅ TILLFÄLLIG FÖRSTRÖELSE OCH BILDNINGENS FÖRSTÖRELSE


(De närmaste dagarna blir det en liten serie om det svenska kulturlivets kretinisering som den tar sig uttryck på kultursidorna. De mest märkliga ämnen kommer därför att avhandlas; från korpulens till kremering.)

Den 12 oktober 1936 genomförs på universitetet i Salamanca en högtid för att fira Columbus upptäckt av Amerika. Inbördeskriget har inletts och det är precis så blodigt och skoningslöst som krig på spansk jord alltid varit.

Man dödar nästan för dödandets egen skull – på båda sidor.

Eftersom universitet befinner sig i ett område som kontrolleras av fascisterna så kliver professor efter professor fram till podiet för att svulstigt tala om vikten av att ”försvara den västerländska civilisationen” – men det de egentligen försvarar är sina egna tjänster – de vill inte bli avskedade som opålitliga..

Till slut tröttnar universitetets mer än 70-åringe rektor – filosofen Miguel de Unamuno på svammlet och tar ordet och förklarar:

”Mycket har sagts här i dag om vikten av att föra ett internationellt krig för att försvara den kristna civilisationen. Men det vi ser i dag i Spanien är ett ociviliserat krig … att segra genom att övervinna är inte samma sak som att segra genom att övertyga …”

Det Unamono vidare pläderade för var hur nödvändigt det var för dem som ville värna den spanska kulturen och civilisationen att lägga ner vapnen och inom ramen för kulturen leva och diskutera.

Det innebar inte att han var någon slags pacifist som inte förstod vikten av att värja sig med våld om man blir angripen – men det han omkring såg var något helt annat.

Och med samma självklarhet som han fördömde den republikanska sidans summariska avrättningar av präster och vad som antogs vara fascistiska medlöpare fördömde han också fascisternas övergrep i just detta tal … något som krävde avsevärt mod eftersom Francos propagandaminister  – den dödsdyrkande Millán Astray – stod längst fram bland åhörarna med sin ständiga livvakt av tungt beväpnade marockanska legionärer. Astray ville se Unamono skjuten på plats och denne räddades enbart genom att Francos hustru lyckades leda bort den gamle filosofen.

Jag vet, det kan ju tänkas underligt att inleda en diskussion om dagens svenska kultursidor med att berätta om en episod i det spanska inbördeskriget.

Men jag tror att vi som lever i ett någorlunda fredligt land har en del att lära av Unamunos insikt – det är bara de riktigt debila kretinerna som griper till vapen för att hävda en åsikt (och de ska givetvis bekämpas, med vapen om så behövs) – men vi andra får aldrig förledas till enkla slagord och sanningar – det är det den gemensamma kulturen och civilisationen ska skydda oss mot.

Värnandet av kulturen som en zon som är fri från politik och politisk kamp är helt enkelt nödvändig för ett civiliserat samhälle – och givetvis kan den som sagt ibland behöva föras i väpnad form – bara för att zonen ska hållas fredad mot dem som vill krossa all form av kultur – som nazister och IS-terrorister.

Jo, jag vet – det har blivit en självklarhet att i Sverige hävda det motsatta – att ingenting står över politiken … allt är politiskt.

Som alla självklarheter de flesta går och mumlar i det här landet så är det en komplett obegriplig tankegång.

Den vore möjligen lite, lite, lite mer begriplig om den formulerades som ”Ingenting står över ideologierna” – det skulle då innebära att alla aktiviteter bedömdes och granskades av individen utifrån dennes genomtänkta världsbild – den kunde vara konservativ, klassiskt liberal, katolsk, eller som i mitt fall marxistisk … eller någon av alla de andra ideologier som finns.

Men där befinner vi ju oss inte i dag i Sverige – antalet människor som håller sig med en genomtänkt ideologi är ungefär lika många som de som håller sig med en häst som de rider på jobbet till.

Så det är alltså därför det är ”politik” som ingenting kommer undan i Sverige … och politik i det här landet är som vi alla vet sådana frågor som bolåneräntor, vikten av källsortering eller vilket slagord man ska ha som riktningsgivare för dagen. ”Politik” i Sverige kan definieras som de trick och knep som partierna använder sig av för att samla tillräckligt många röster för att kunna sitta kvar i riksdagen.

”Politik” kan förvisso också vara de ståndpunkter som är nödvändiga att förmulera för organisationer, föreningar, institutioner eller varför inte tidningar för att de ska få möjlighet till livsuppehållande hjälp från staten – det vill säga bidrag.

Det är därför mycket få konstnärer oavsett om de är författare, målare eller musiker i dag kommer undan med att i sina verk mycket tydligt infoga pekpinnar som mest av allt – för tydlighetens skull – påminner om ett baseballslagträ, typ en Cold Steel Brooklyn Basher.

Utan ett sådant slagträ finner inget verk nåd bland dagens kritiker … för de flesta är ense om att kulturen ska skildra de frågor som anses vara viktiga av dem som bestämmer dagens politiska agenda.

Men är då inte ett sådant förhållningssätt korrekt – bör vi inte alla ha en åsikt om allting och när vi framför den bör vi inte också se till att vi står stadigt med båda benen på ”värdegrunden”?

Jag tror att inget är så förödande för kulturen – och därmed även för ideologierna som en sådan hållning.

Den som skapar måste göra det för att uttrycka sig så rent, klart och tydligt som möjligt – oavsett typ av kulturell aktivitet eller vad som ska skildras; det kan vara ritandet av ett hus, en roman om den egna mentalsjukdomen, en målning om livet i ett flyktingläger på en grekisk ö eller en dikt om sillgrissleungens första misslyckade flygtur.

Det som kan bedömas, diskuteras och kritiseras är dels den konstnärliga kvaliteteten på verket – dels vad det säger oss om vår tid, historia eller framtid.

Och där är det uppenbart att den konstnärliga kvaliteten inte är ett kriterium som speciellt ofta används på dagens kultursidor – det viktiga är den politiska tendensen.

Den som i dag skulle skriva en litterärt fullödig roman på 600 sidor till försvar för kärnfamiljen skulle inte bara drabbas av alla kritikers fördömanden – om den alls behandlades på på SVD:s, DN:s, AB:s eller Expressens kultursidor skulle den angripas för att den just sjöng kärnfamiljens lov. Dess kvalitet som roman och litterär skildring skulle betecknas som usel därför att den intog en ståndpunkt som i stort sett är politiskt omöjlig. Parallellt med kavallerichocker av en hop kritiker som vill få eller säkra sina frilanskontrakt skulle den stackars författaren säkert kunna räkna med hembesök från socialtjänsten som ville kontrollera hur familjens barn egentligen mår.

Om vi inte bryr oss om att bedöma ett verks kvaliteter ur konstnärlig synpunkt utan låter ”politiken” vara bestämmande – då får vi problem när vi ställs inför vår kulturhistoria. Mycket få verk från målningarna i Niauxgrottan och fram till i dag är skapade av personer som när det gäller politiska åsikter eller värdegrund skulle kunna komma ifråga för statliga stipendier eller beställningar.

Det där löser vi numera på två sätt; det ena är att ”uppdatera” verken – till exempel genom att göra Shakespeare lite mer skojsig och flytta figurer och handling till en annan tid och helst av allt låta dem tala Rinkebysvenska så att vi verkligen förstår att Shakespeare angår oss (och det gör han ju inte om han måste omformas till något som knappt är möjligt att känna igen).

Det andra alternativet är att helt enkelt inte låtsas om kulturarvet och de eviga verken. Vi har haft en lång period av förträngning i kulturdebatten där man medvetet valt bort jämförelser och referenser till det västerländska kulturarvet eftersom det skulle skava som en nyinköpt löparsko efter ett maratonlopp om man ställde en stor del av dagens konstnärliga produktion mot det som varit. Och får att inte få mentala varfyllda blåsor så struntade länge kritikerna i detta grundläggande moment i en kritikers gärning.

Numera är inte förträngningen så nödvändig eftersom vi fått en ny kritikergeneration som inte har något förhållande till kulturarvet. De är så obildade att en bedömning av verket i den meningen inte ens är en realistisk möjlighet.

När därför dagens kritiker bedömer ett verk är det utifrån två utgångspunkter:

– den politiska tendensen och hållningen i verket; för du förflyttar dig som sagt i dagens svenska kulturpolitiska fält genom att ständigt framhålla att du har rätt åsikter

– sin egen smak och sina egna preferenser och kulturella referenser – och i dagens självgoda individcentrerade samhälle där det viktiga är att du får som du vill och får omedelbar behovstillfredsställelse så kan en kritiker fördöma ett verk med utgångspunkt från att han eller hon helt enkelt inte ”gillar” det och dessutom förklara varför genom att jämföra med en TV-serie, ett dataspel eller en hip-hop-konsert som gör dem glada.

Under en bilfärd häromdagen lyssnade jag på en kulturdokumentär i statsradion; det var en hyllning till Aretha Franklin och jag fick lära mig att ”Aretha Franklin definierade 1960-talet”.

Japp, där vispades ungefär 4512 miljoner andra definierande faktorer bort bara därför att en programledare gillar Aretha Franklins röst och för att hon var svart, kvinna och att hennes familj ofta hade Martin Luther King som middagsgäst.

Och så ser det ut – det som är bra är det som kritikern tycker är bra – vi har att göra med obildade kritiker som bedömer all konstnärlig aktivitet utifrån en av andra bestämd checklista på vad som ska beskrivas och vilka ”politiska” ståndpunkter som ska framföras.

Hur ofta har du på svenska kultursidor läst en text där kritikern förklarar att han finner konstnärens ideologiska hållning obegriplig – men att han trollbundits av skönheten i romanen, målningen eller pjäsen?

Hur ofta har du på svenska kultursidor läst en text där kritikern förklarar att han kan se storheten i verkets själva form även fast den inte talar till honom – och att kritikern resonerar med sig själv – och därmed med läsaren – om varför den inte talar till honom?

Hur ofta har du på svenska sidor läst en text där kritikern berättar för dig att hans egen syn på världen skakats av ett verk och att han genom detta befinner sig i en omprövning av ståndpunkter han tidigare intagit?

Det har väl inte skett så ofta … eller hur? Och en kritiker som inte levererar sådana texter är inte bara en usel kritiker utan också en i själen synnerligen fattig människa.

Kulturen måste som Unamuno säger vara ett rum i vilket vi inträder för att få veta mer om oss själva och världen, en plats där vi utvecklas. Den som befinner sig i ett så förstockat tillstånd att han tror att han eller hon redan vet allt har inget i det rummet att göra.

Men … vårt problem är att det där rummet i dag i stort sett är befolkat av just sådana individer.

En kritiker är en allsidigt bildad person som ständigt utgår från att han vet för litet, som ständigt är upptagen av ett uppdrag som innebär att han samtidigt som han fostrar sig själv också fostrar unga förhoppningsfulla konstnärer och den kulturintresserade allmänheten. Kritikern är en person som ser bortanför det dagspolitiska och det av överheten anbefallda. Han kan se skönheten i en roman som handlar om livet bland dem som lägger pipelines från Kanada till USA utan att fördöma verket därför att det är fel att borra efter olja.

Alltså är det dags att bygga nya rum.

För att förstå varför kan vi gå tillbaka till det där inledande talet av Miguel de Unamuno.

Han avbröts efter ett tag av Millán Rey och hans anhängare som började skrika sitt ständiga slagord: ”Viva la Muerte.”

Till bilden hör att Rey var enarmad och enögd och på olika andra sätt ärrad och vanställd av sina insater i kolonialkrigen i Nordafrika.

Miguel de Unamuno väntade lugnt ut dödsdyrkarna och förklarade sedan:

”Tanken på att general Millán Astray ska få diktera massornas psykologi skrämmer mig. En invalid som saknar den själsliga storheten hos Cervantes – som var en man som trots sin invaliditet var en hel människa. En invalid som saknar denna själens storhet mår ofta bättre av att se andra bli stympade. General Millán Astray skulle vilja skapa ett nyss Spanien med sig själv som förebild … han vill se ett stympat Spanien.”

Och jag tror Unamunos tankegång är allmängiltig – inte så att de som är verksamma på kulturredaktionerna vill kapa en fot här och en hand där på alla andra … men de vill skapa ett kulturliv som är som de själva; en plats för de obildade som är nöjda med tillfällig förströelse.

Nästa avsnitt: Om att önska livet ur Jan Myrdal och att läsa anarko-fascister

+ There are no comments

Add yours