DE KASTRERADE KULTURSIDORNA II: ÅSIKTSKORRIDOREN SOM LEDER TILL LITTERATURENS BÅRHUS


 

Ibland när jag går hem från gymmet i tidig morgonstund stannar jag ofta till i ”Artur Lundkvists park”. Jag sätter mig på en av bänkarna, puffar de sista blossen på rökverket jag alltid belönar mig med efter träningen, och betraktar tomheten omkring mig. Jag är alltid nästan helt ensam här – kanske skymtar jag en hundägare som efter sig drar en motvillig hund som ska rastas.

Ödsligheten beror inte på att det är i gryningen … det spelar ingen roll vid vilken tid jag passerar genom Arturs lilla park eller sätter mig ner här för att läsa – alla verkar sky denna mycket lilla, men tämligen lummiga grönskande kulle vid Råsundavägen där han och Maria Wine levde en stor del av sina liv.

Det här måste vara den enda park i hela Solna som inte fungerar som en permanent samlingsplats i det fria för stadens alkoholister.

Till och med områdets talrika population av råttor och kaniner skyr platsen.

Här ligger uppenbarligen en död hund begraven.

Kan det möjligen bero på att vi i samtiden betraktar alla författare som inte längre finns ibland oss som döda hundar?

Och i så fall varför?

Och varför är det bara jag som läser Artur Lundkvist?

Det i sig är ju lite märkligt – eftersom jag inte delar någon av de politiska positioner han intog – eller hans inställning till livet; den förlåtande och försonliga inställningen till det sovjetiska imperiet, propagerandet för den tredje ståndpunkten, privatmoralen (öppet äktenskap och totalt avståndstagande från tanken på barn.)

Hans litterära smak delar jag knappt heller – även om han öppnade dörren för mig in i viktiga nordamerikanska författarskap med texter så djuplodande och så fylligt refererande att man när läst de verk han skrev om ibland kunde uppleva att man redan läst boken. Men hans böjelse för  latinamerikansk magisk realism förstod jag aldrig.

Så att jag läser fortfarande läser honom kan ytligt sett verka märkligt om man beaktar de regler som styr mångas läsande i dag – du ska läsa det du tycker om, det som bekräftar dig själv och dina ståndpunkter.

Men märkligare ändå är att fler inte oftare i nutida kulturdebatt och på kultursidorna refererar till Artur Lundkvist; vi talar ju inte bara om en man som var en av den som drev på den svenska modernismen, som själv hade ett monumentalt omfattande författarskap bakom sig och som dessutom genom sin roll i Svenska Akademin både nationellt och internationellt fick en dominerande ställning som litterär smakdomare.

När man refererar till Artur Lundkvist görs det med en fixering vid det personliga, typ: ”… och det ska ni veta att Artur och Maria var minsann moderna människor, ett föregångspar … de tillät varandra att ha sex med vem som helst.”

Och vill man som död svensk författare någon gång i dag bli omnämnd eller snarare använd på kultursidorna bör man ha haft några mer pikanta inslag i sitt privatliv; gillade Heidenstam att smiska kvinnor, var en av Strindbergs fruar lesbisk, var Selma Lagerlöf lesbisk, varför begick Boye, Martinsson och Gullberg självmord, varför söp författaren X, Y eller Z (de är ju så många att jag inte ids räkna upp dem alla)?

Döda författare är alltså enbart intressanta om de kan användas för att diskutera något av det som huvudsakligen upptar kultursidorna i dag; genus, kön, sex, parrelationer – men oftast används de som negativa exempel – och det är en av de faktorer som gör att om du är död författare så är en sak säker; kultursidorna kommer inte att göra något för att det du skapat ska vara en del den kulturdiskussion som förs i dag – för vem kan tänkas bli intresserad av vad en misogyn, alkoholiserad och manodepressiv författare?

Här har vi en av de faktorer som gör att våra kultursidor i dag är så döda; att inget där växer. Och det kan det inte göra; hugger man ner de träd som döda, svenska författare utgör så utsätts det kulturella landskapet för vinderosion – all jord och bördig mylla blåser bort … och inget kan längre växa och gro.

Nu talar vi bara om döda svenska författare – inte om utländska –  men de finns ju i lika liten utsträckning diskuterade på de svenska kultursidorna. Vilket egentligen är ganska självklart, slutar vi tala om de tidigare stora svenska författarskapen så slutar vi också tala om hur de nästan alltid som en del av sin gärning introducerat utländska litterära strömningar och verk.

Men den döda författare som lyckas få ett postumt omnämnande för att han eller hon haft ett i dagens skribenters ögon intressant privatliv måste dock också ha klarat ett annat test: de måste ha intagit en i dag accepterad politisk hållning, författare som en gång i tiden intagit en politisk position som i dag inte anses korrekt kan vara tämligen säkra på att väldigt få kommer att leta efter deras verk på bibliotek eller antikvariat – och detta på grund av att det inte skrivs om dem.

Det diskuteras en hel del just nu om huruvida Pippi Långstrump-böcker bränns eller inte; men vida mer intressant vore att diskutera hur vi behandlar alla de författarskap som anses vara så smittade att man inte ens törs ta dem mellan tummen och pekfingret och kasta dem på bokbålet.

Så det är inte bara fixeringen vid det privata som är problemet – politiseringen är lika farlig; och här är ”högern” och ”vänstern” alltsomoftast lika enfaldiga.

Märkligt blir det också när ledarsidesskribenter börjar diskutera författarskap – som när man på Nerikes Allehandas ledarsida nyligen utropade att man såg fram mot att få skriva Jan Myrdals nekrolog – äntligen skulle den gamle folkmordsförsvararen vara borta – och det skulle man fira genom att i nekrologen påminna om alla de gånger Myrdal levererat texter som försvarat förtryck, diktaturer och mördare.

Men även om jag inte delar Myrdals ståndpunkter i speciellt många frågor är han – och kommer att förbli helt nödvändig läsning. Inte enbart därför att han i sig är en stor stilist och författare – utan också därför att han besitter tämligen omfattande kunskaper på en mängd områden – och vill du förstå världen lite bättre så gör du det genom att läsa Myrdal – därför att du då tvingas gräva djupare i historien än han gjort och gör —- om du vill kunna bemöta honom. Ett utmärkt exempel på detta är frågan om Pol Pots folkmord i Kambodja. Diskussionen där har ju alltid rört sig om frågan hur många som Pol Pot mördade – eller om det alls förekom massmord. Diskussionen förs enbart på detta plan – och förvisso är det med att understatement lika stort som Angkor Wat självklart att fördöma de röda khmererna – men det kan man bara göra om man läser Myrdals viktiga texter om Kambodjas historia – och sedan läser mer för att se vad han inte behandlar; som till exempel den urgamla seden att inte bara besegra utan också förinta motståndaren (och rituellt äta vissa delar av honom – en tyvärr levande tradition i det landet långt in i vår tid. Samtidigt har Myrdal ingen förståelse för ”det franska” i de röda khmerernas politik. Inte i den meningen att att deras ledare påverkades av marxister under sin tid i Sorbonne utan mer i den meningen att de formades av att i sina ungdomsår tillhöra ett bättre bemedlat skikt i Kambodja vars tänkande påverkades av Vichy-regimen och Petains ideologi om blod och jord och hat mot intellektuella.

Och så där kan man fortsätta när det gäller Myrdal – man blir klokare av att läsa honom – inte därför att han har rätt – men därför att man tvingas formulera något mer än: ”Men så kan man väl inte säga.”

Samma fenomen ser vi på från det som ska föreställa ”vänster” – inte bara så att det anses på förhand anses förgripligt och förkastligt att läsa olika tidningar och magasin därför att de intar fel ståndpunkt – det kan vara allt från att man pläderar för en oreglerad marknad till en mycket starkt begränsad invandring.

Precis som ”högern” skaffat sig giftetiketter med texter som ”Kommunist”, ”Postmodern” … som de kan klistra på olika verk så använder vänstern sina etiketter ”Nyliberal” eller ”Fascist”.

Och på tal om fascism … de senaste dagarna har jag haft stor behållning av Jonas Nilssons ”Anarko-fascism” – ett litet verk utgivet på ett förlag som de flesta skulle betrakta som högerextremt. Förutom det kanske lite knepiga försöket att förena anarki med fascism så finns här resonemang om kultur, arbete, familj och antika krigarideal som är väl värda att brottas med – även för den som inte är ense i de konkreta ståndpunkterna. Att ta upp detta i en diskussion om svenska kultursidor kan synas märkligt – men Jonas Nilsson verk kan möjligen sorteras in under det märkliga begreppet ”alt-right”. På till exempel DN:s kultursidor används denna etikett på allt som avdelningens skribenter inte tycker om och det utmålas som en rörelse av finniga ynglingar som hanterar sitt dåliga självförtroende genom att som nättroll och med hjälp av memes agera ut sitt hat mot alla andra – och de där små obehagliga hatarna finns förstås där (under mitt 70-tal hade en hel del av dem säkert återfunnits på ”min” sida … till vänster … detta sociala skikt flyter runt från generation till generation mellan olika politiska positioner; egentligen totalt irrelevanta – i går var de medlemmar av den maoistiska rebellrörelsen och skanderade enkla slagord, i dag finns de i någon alt-right-gruppering … och skanderar enkla slagord.

Men i det som betecknas som ”alt-right” finns också en mängd kvalificerade diskussioner om politik och historia – och om jag som marxist vill läsa mer djuplodande texter om Gramsci så är det i den franska nyhögerns diskussioner jag finner dem (och deras förståelse är större än den du finner hos svensk vänster – och därför är fransk ”nyhöger” på ett grundläggande sätt också i verklig mening mer positiva till Gramsci än vad exempelvis en sådan som Ali Esbati är (som stympar olika tankegångar hos den gamle sarden och gör memes av dem.)

I vilket fall står vi inför en situation där ”höger” och ”vänster” (i sina godkända och etablerade former på kultursidorna) gemensamt rensar bort allt som inte är genuskorrekt och enade i att betona det personliga hos författare och konstnärer från förr i de fall dessa alls blir omskrivna.)

De skiljer sig däremot när det gäller vad som filtreras bort därfär att det bedöms som politiskt olämpligt och resultatet blir att det mesta av vår kulturhistoria aldrig i sin egen kraft blir en självklar del av den nu pågående kulturdebatten.

Kultursidorna gör oss helt enkelt dummare genom att den intalar dig att det som sägs här och nu är det viktiga – och det är viktigt därför att strunta i allt som sagts tidigare i historien.

Men en kultursidas uppgift är inte få dig att bli dummare, den är att du ska känna dig dum därför att du när du läser kultursidan blir upplyst om allt du inte vet och kan och inte läst … och som stimulerar dig att göra det.

+ Leave a Comment