Borgare och Borgsare


I tider som dem vi lever i nu har radikala frimarknadsförespråkare relativt få vänner. Visst verkar det som att den libertarianska rörelsen växer, både i världen och i Sverige, men några hundra eller tusen svenska entusiaster till räcker inte för att få stort genomslag i landets politik. Befinner vi oss i en situation där vi inte har råd att attackera våra vänner som bemästrar åsiktskorridoren?

Jag vet inte svaret på frågan ovan så jag tänkte istället lyfta upp till diskussion om det är rimligt att förklara krig mot dem som kanske inte bjuder in oss till finrummen men som gärna tar en öl med oss på en kvarterskrog där ingen ser. Jag pratar alltså om borgsare, icke att förväxla med borgare. De heter Rebecca Uvell, Hanif Bali och Martin Borgs. Det finns många fler, jag bara nämner några namn för att du som läsare ska förstå vilken typ av höger jag beskriver. Det är personer som placerar sig på åsiktskorridorens kant och som, i de flesta fallen, står tappert kvar och balanserar på den. De är glada över applåderna från de smutsiga korridorsråttorna men vet att det inflytelsemässigt skulle innebära självmord att sträcka ut handen synligt eller gå över och bli en av dem.

Igår läste jag en ledarartikel av Martin Borgs på Dalarnas tidning om ett nytt skattekontrakt. Borgs är, för de flesta som intresserar sig för politik på högerkanten, en välkänd figur som bland annat var Sveriges första Slöseriombudsman. Jag tänker ofta på honom. Han är en av de få personerna i offentligheten som näst intill uteslutande försöker driva politiken åt ett frihetligt håll, även om han sällan föreslår något radikalt. Sådana kallar jag borgsare. Han verkar för övrigt också vara synnerligen trevlig och mysig. Även detta är något som kännetecknar borgsare.

Även om jag skulle bli överlycklig om hans skattekontrakt blev verklighet (synliggörande av skatt, transparent redovisning av offentliga utgifter, tjänstemannaansvar, osv) så kan jag inte rå för att jag blir lite besviken när Borgs mer eller mindre hävdar att staten bevisligen kan ansvara för ”Brandkår, polis, försvar och domstolar. Vård, skola, omsorg. Socialt skyddsnät.” bättre än medborgaren själv. Min uppfattning är att Borgs egentligen genuint förstår och tror att den fria marknaden är överlägsen social ingenjörskonst och centralplanering. Och om man genuint tror på den fria marknaden så vet man att det inte är någon skillnad när det kommer till skola, brandkår och sjukvård. Med andra ord anser jag det mest troligt att Borgs vet att vård, skola och omsorg blir bäst utan statens inblandning men att han försöker vara pragmatisk. Han tror att han genom att inte riskera sin inbjud
an till mjukhögerns finrum kan fortsätta påverka dem i en lite mer frihetlig riktning, om än i snigelfart.

Så vad tycker vi om borgsare? Jag tycker inte svaret är helt lätt. Jag själv gillar dem väldigt mycket men tror samtidigt att Borgs, Uvell och Bali nått peak followers och att det bästa de kan göra är att hjälpa sina följare ur det sunkiga träsk som heter partipolitik innan det är för sent. Många skulle följa med i så fall, det enda som fattats är att deras idoler berättar sanningen för dem. I mina ögon är partipolitiken ett genomkorrumperat system och kampen måste föras utanför riksdagen. Jag tror någonstans att även borgsare vet om detta. De här personerna symboliserar visserligen den lilla gnutta hopp som finns kvar i svensk borgerlighet (och hopp behöver vi när högern ser ut som den gör) men samtidigt svider det i mitt ankhjärta när de glatt myser med hjärntvättade partipolitiker och låtsas som att vi är någon vagt bekant från gymnasietiden. Jag vet som sagt inte om det är klokt att förklara krig med dem men jag skulle vilja framföra en önskan: Snälla borgsare, kom hem!

1 comment

Add yours

+ Leave a Comment