Av värdegrunden påbjudet terroristkramande


I söndagens SvD angrips Mats Qviberg för att han köpt Metro – kolumnisten oroar sig för att det kommer att innebära att tidningen utvecklas till en megafon för Qvibergs egna intressen.

… och i kontrast mot en sådan utveckling ställs den ”oberoende” journalistik som SvD och andra gamla tidningar och medieinstitutioner sägs stå för.

Men om man som Qviberg utsatts för en kampanj från skribenter på SVD:s ekonomissidor – ett tydligt skandaliseringsförsök där mycket visat sig vara falskt … är det då inte begripligt om man som Qviberg skaffar sig en plattform i media? Vad han än hävdar om att han inte ska lägga sig i det redaktionella så kan man ju som läsare alltid – om man läser tidningen – utgå från att det kan vara hans intressen som slår igenom i bevakningen.

Men vad ska man göra när man läser SvD:s bevakning av konflikten mellan Israel och terroristerna i Hamas och Fatah – den kan ju knappast sägas vara oberoende och faktabaserad? Men den påstås vara det …och de försker intala oss det.

Vi ser hur framförallt SvD, DN och stats-TV och stats-radio nu försöker proklamera sig som de som är innehavare av den uppenbarade sanningen, att det är de som står för fakta som kollats, konsekvensneutralitet och oberoende.

Men istället är det ju så att de utgår från en samling givna ståndpunkter i sin ”bevakning” – ett raster genom vilket verkligheten betraktas och rasterpunkterna är givna. EU är bra, Brexit är dåligt, Trump är ond, Obama och Hillary var goda, jihadism har inget med islam att göra, jorden kommer att gå under men först efter det att alla världens öar hamnat under vatten och efter det att kaffe och choklad på grund av klimatkrisen bivit så dyra att ingen har råd att nyttja dessa basvaror ….Armageddon utan föregående möjlighet till fika … kan inte bli värre.

En journalistik som utgår från en viss hållning till politiska, ekonomiska och sociala företeelser behöver inte alls vara ointressant. Men den får aldrig lanseras och presenteras som någon slags objektiv rapportering … samtidigt som andra medier – där utgångspunkten är tydlig – framställs som lögnaktiga därför att deras utgångspunkt just är tydligt redovisad.

DN under Wolodarski har drivit denna dolda politisering av nyhetssidorna allra längst – och samtidigt varit det ”värdegrunds”–organ som mest ihärdigt basunerar ut att de är bärare av den uppenbarade, objektiva sanningen.

Men deras texter präglas ofta av att ju längre de är – desto mer förljugna är de.

Ett utmärkt exempel på detta är Katrine Marcals artikel om Nordirland i förra veckan.

Nej, det är inte så att jag tror att Marcal medvetet sprider desinformation – men hon har värvats till DN inte därför att hon är en stilsäker, kunnig, spännande och bildad skribent (Wolodarskis omdöme när hon städslades) utan därför att hon alltid varit en skribent som effektivt och snabbt kan scanna av de senaste förändringarna i värdegrundsmanualen och sedan sortera fakta som gogglats efter detta … och så gör hon ett nedslag på platsen det ska skrivas om för att få lite lokalfärg och ett pratminus från en taxichaufför och någon slags aktivist.

Utgångspunkterna för Marcals mycket långa reportage från Nordirland är givna från start:

  • Brexit är dåligt
  • Brexit är farligt för freden på Nordirland
  • Martin McGuiness var en man som insåg att terror inte leder någonvart och blev en fredens man
  • Vi har Bill Clinton att tacka för att det blev fred på Nordirland

I Marcals värld blir utvecklingen på Nordirland en fråga om nationella och religiösa motsättningar som kan lösas bara man sitter ner och pratar – det är en fråga om psykologi och personligheter, människor tänker efter och fattar de rätta besluten. Kanske var det rentav så att Bill Clinton satte sig och högläste ur värdegrundsmanualen för McGuinnes, Adams och Paisley och då såg de ljuset och det blev fred och alla tog av sig kepsen och skålade i Guiness … och kanske blev det en liten Kilbeggan till det. Vem vet?

Det mest obehagliga är kanske att Marcal inte beskriver IRA som den maffiaorganisation det är.

Kan det vara så att hon inte vet om det? Men då är hon uppenbart inte insatt i Nordirlands moderna historia och bör alltså inte skriva i frågan. Okunskap och obildning är ingen ursäkt för ”fake news” eller ”fake analysis” – även om man fått Wolodarskis välsignelse.

Alltså … hur ska utvecklingen på Nordirland då beskrivas så man förstår skeendet?

Låt oss börja med de berättelser som tidigare varit vanliga i framförallt vänsterpress … när det gäller IRA i Nordirland; då och då dök det upp artiklar som beskrev hur IRA skyddade katolikerna inte bara från brittiskt och protestantiskt förtryck utan också om hur IRA var ett värn mot andra faror som hotade katoliker i Nordirland. IRA sades hålla efter knarklangare (en och annan blev till och med avrättad för att skrämma bort dem), de skyddade butiksägare från rån och stölder. Det enda man inte hävdade att IRA gjorde var väl att de skulle hjälpt gamla tanter över gatan.

Och visst höll de efter knarklangare – eftersom de ville skydda sin egen langning.

Visst skyddade de butiksägare – eftersom samma butiksägare betalade för att få ”beskydd”.

I den meningen var de katolska stadsdelarna och städerna lugna och fina – precis som Carroll Gardens i Brooklyn. Och av precis samma skäl – där fanns en maffia som höll ordning.

Viktigt att notera när man studerar historien är de likheter som finns mellan IRA, FARC och ETA. Likheterna är inte tillfälligheter – banden mellan de tre organisationerna stärktes under 1990-talet. IRA skickade personal till FARC för att utbilda deras kader. Och den colombianska ”vänster”-gerillans stadsavdelninger strukturerades och organiserades med hjälp av IRA för att bli effektivare. Och när IRA skickade medlemmar från sitt utskott för ”Engineering” var det inte för att hjälpa colombianerna att bygga broar i djungeln … utan för att lära dem bygga bomber.

FARC betalade för tjänsterna med knark och gav en extra intäktskälla åt IRA och ETA. IRA kunde också göra pengar på vapenhandel i den här triangeln.

Vi har alltså tre organisationer som börjar som befrielserörelser och slutar som brottsyndikat.

IRA var den av de tre organisationerna som var effektivast; i aktiviteterna fanns också sådant som bankrån (två av de största som genomförts på Irland), människosmuggling (mellan Kanada och USA), falskmynteri och dessutom kontrollerade man förstås smugglingen av drivmedel, cigaretter och alkohol.

Och här finner vi grunden till att IRA i sinom tid lägger ner vapnen.

Har ni undrat varför det verkar som att så många ledande medlemmar i IRA är i byggbranschen och till och med är byggmästare?

Det beror på att alla dessa svarta pengar måste tvättas – och ettt utmärkt sätt att tvätta dem var att investera i byggbranschen … och bilverkstäder var också populära, liksom pubar och restauranger.

När den brittiska regeringen beslutar sig för att försöka få slut på oro och spänningar på Nordirland genom att pumpa in miljard efter miljard i framförallt byggandet av bostäder under 1990-talet inser IRA och Sinn Feins ledning att det vore ju oerhört korkat att fortsätta kriga med britterna.

De var väldigt väl positionerade för att genom sina vita företag kapa åt sig alla de kontrakt som följde med de brittiska stödmiljarderna.

Och genom positioner i statsapparat och genom svågerkapitalism kunde de sko sig ännu mer än genom att få beskyddarpengar av en pubägare.

Nu är de män i staten – och det var därför Martin McGuiness fick en statsmans begravning.

Detta innebär inte att IRA lämnat de kriminella aktiviterna bakom sig – DAAD (Direct Action against Drugs) är fortfarande verksamt. DAAD startades som en frontorganisation för IRA och sades ha som mål att hålla gatorna redan från knark. Åtminstone ett fyrtiotal mord kan skrivas på deras konto från 1990-talet och ett årtionde framåt – men de som mördades dog därför att de var konkurrenter eller därför att de vägrade dela med sig av intäkterna och betala hyra för sitt ”område” till IRA. Att strukturerna är intakta visade sig i augusti 2015 då Kevin McGuigan mördades. Han var tidigare en av DAAD:s viktigaste torpeder – antagligen ansvarig för ett 20-tal mord … men nu försökte han sätta upp ett eget litet brottsyndikat … och avrättades. Polisen hävdar att IRA inte accepterade avhopp och konkurrens och därför lät mörda McGuigan … något som också en ledande medlem i IRA förklarade vara nödvändigt … men det var nödvändigt därför att McGuigan skulle ha ”trakasserat” lokalbefolkningen. Så om du någon gång besöker Short Strand se till att du är jävligt artig mot lokalbefolkningen så ingen känner sig trakasserad och kränkt.

Men är allt detta på något sätt av intresse?

Ja, å ena sidan har vi Marcals beskrivning av fredsprocessen som växer fram därför att McGuinnes och Adams tröttnar på våld (möjligen påverkade av Bill Clinton. ”Terroristerna blir statsmän” som Marcal uttrycker det. På något sätt får hon till det också så att EU var en förutsättning för fredsavtal och att Brexit därför är ett hot – oklart dock hur …

Å andra sidan har vi min beskrivning; en befrielserörelse utvecklas till en terroristorganisation … som blir ett brottsyndikat vars grepp om samhället och den svarta och vita ekonomin är så starkt att det inte längre är rationellt att föra krig mot britterna eller lojalisterna.

Eftersom Marcals beskrivning står i DN är den god och objektiv och faktabaserad journalistik, det spelar ingen roll att hon i sin okunnighet (eller lömskhet) svarvar ihop en historisk beskrivning som inte har något med verkligheten att göra.

Och min bild … well, eftersom min bild är en helt annan måste den därför betecknas som ”fake news”.

Jag börjar nästan se det som en hedrande beteckning i dagens Sverige.

+ There are no comments

Add yours