Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Norberg och den annalkande katastrofen

I mitt gäng så skrattas det en del åt Johan Norberg och hans obotliga behov att peka på marknadsekonomins framgångar och hur mycket bättre världen har blivit enligt alla tänkbara, materiella, parametrar. Nu senast med boken Progress, men det har varit ett genomgripande tema i Norbergs böcker att det finns skäl för optimism, att världen är en bra plats och att det aldrig har funnits en bättre tid att leva än just nu.

Vi skrattar, för i våra sammanhang så är perspektivet en aning annorlunda. Som vi ser det så har vår civilisation, västvärlden, redan fått sin nådastöt och är på upphällningen. Om det avgörande hugget föll vid franska revolutionen, första världskriget eller någon gång de senaste decennierna spelar ingen större roll.

Ett försök till tal om kön

Min samtid tycker om att diskutera genus. Vår sexualitet och könstillhörighet dissekeras och vänds på ständigt och jämt. Dessa grundläggande identiteter används som utgångpunkt för allsköns världsuppfattningar och ideologier. Under större delen av mina vuxna år har det här varit en viktig, ack så viktig fråga och jag har som person av manligt kön känt mig uppmanad att förklara och försvara mitt själva existensberättigande. Att ge uttryck för att det finns en skillnad mellan könen och att denna skillnad kan vara sympatisk och till gagn för oss alla har varit en åsikt som det inte riktigt funnits plats för. Den har varit för föråldrad, för inkompatibel med idealen om demokrat och jämställdhet, kort sagt för farlig.

Med röda kepsen på…

Okej. Jag drar mig för det här något kopiöst, men jag måste ha en text för att kunna komma ihåg varför jag, som anarkist, har blivit mer engagerad för en valkandidat än jag någonsin har varit tidigare. Jag var inte med när Ron Paul startade igång den globala libertarianska rörelsen 08’ och 12’. Jag var verkligen inte i högvarv för alliansen varken 06’, 10’ eller 14’ trots att mina värderingar då var klockrent liberala, men för Trump, the God Emperor, har jag dragits med i hypen likt få andra. Det är inte riktigt rimligt och det tarvar på något sätt sin förklaring.

Om moderniteten och att längta hem

Det är vanskligt att längta tillbaka till det förflutna. Oundvikligen så blir det ett romantiserande av en tid man, oavsett hur mycket historia man studerar, är oförmögen att veta särskilt mycket om. För en modern varelse så lär även en förflyttning enbart i storleksordningen av ett eller två sekel vara en chockerande påvert och brutal upplevelse. Jag är böjd att hålla med Johan Norberg om att det aldrig funnits en bättre tid än nu och materiellt sett så fortsätter vi att hela tiden gå mot en ljusare och bekvämare tillvaro.

Likväl. Jag är inte bekväm, jag är inte tillfreds i den moderna tillvaron och fortsätter återvända till någon form av diffus nostalgi efter någonting som har gått oss förlorat.