Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Logos och anarkin mot anarkin

Europas kultur har under de senaste seklen genomgått flera metapolitiska skiften. Det första skiftet var från ett kristet Europa till ett humanistiskt Europa där sedermera syskonideologierna liberalism och socialism började konkurrera om dominans. Detta skifte kulminerar efter renässanshumanismen och under ”upplysningen” i övergången från monarki till republik och demokrati och framväxten av ett sekulariserat samhälle. Det andra skiftet utmärks av en kamp mellan motståndet mot ideologierna liberalism och socialism å ena sidan och de rörelser, partier och samfund som betonade gemenskap, kristendom och en europeisk identitet å den andra efter den franska revolutionen och där de sistnämnda initialt även lyckades konkurrera ut de liberala och socialistiska ideologierna i vissa stater under kortare historiska perioder. Flera av dessa partier kom även att bekämpas och ersättas av nationalsocialistiska partier. Alliansen mellan Förenta staterna, Storbritannien och Sovjetunionen under det andra världskriget var en allians för den världsordning som föddes i samband med den franska revolutionen. Men även nationalsocialismen var essentiellt något helt eget (sui generis) i relation till den förrevolutionära världsbilden, vilket inte minst syns i dess tilltro till den moderna evolutionsbiologin.

 

När skall vi ha en åminnelsedag för demokratins offer?

När Nietzsche en gång beskrev den moderna eran sade han att vår tid inte kommer att tro på Gud men som kompensation vara än mer religiös. Nietzsche hade förmodligen rätt. Sedan den franska revolutionen har fler människor dött i namnet av moderna politiska ideologier än under hela den kristna medeltiden sammanräknat. Ändå har det bara gått lite mer än ett par hundra år. Ifråga om massdödandets nihilism är den moderna eran något sui generis. Och här tänker jag inte enbart på kommunismens och nazismens offer, vilka brukar vara de två ideologier man refererar till i dessa sammanhang, utan även demokratins. Det tycks som om dödande kan ske mycket lätt om man bara får människor att tro på stora berättelser. Det var oerhört lätt för bolsjevikerna och maoisterna att döda i statens, partiets och jämlikhetens namn. Det var lätt för nationalsocialismen att döda i rasens namn. Och det tycks vara lätt för Förenta staterna att bedriva aggressionskrig i andra länder i namnet av demokrati.

Aleksandr Solzjenitsyn och kritiken av Västerlandets förlorade frihet

En givande metod att förstå en kultur är att skildra hur den bemöter dem som avviker i förhållande till dess outtalade regler och offentliga myter och ideal. Detta gäller inte minst vid läsning av författaren Aleksandr Solzjenitsyn, som en gång i tiden omhuldades av en enad västerländsk intelligentia. Vi kan till och med tala om en tid före och en tid efter Solzjenitsyns kontroversiella föreläsning på Harvard 1978 och ställa frågan om han hade fått Nobelpriset i litteratur 1970 – ett pris han kunde ta emot först under sin exil 1974, om man redan då känt till hans uppfattningar om kultur, politik och religion?

Secession ligger i tiden

Att samla ett folk utifrån deras religion eller etnicitet under en och samma stat var en av flera konsekvenser av den protestantiska reformationen och behovet av att ha stående arméer till statens förfogande. Sociologen och statsvetaren Charles Tilly beskriver denna historiska utveckling i boken Coercion, Capital, and European States, AD 990–1990. Tilly skiljer intressant nog också på kapitalintensiva och tvångsintensiva stater och menar att stater med utvecklad handel, infrastruktur och kapitalism fodrade mindre tvångsintensitet än stater som hade lägre grad av utvecklad ekonomi.