Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Blir det någon ny sidenväg?

Frihandel är inte bara avtal och principer, utan även i högsta grad en fråga om infrastruktur. Även i vår tid med digital kommunikation och digitala tjänster måste varor förflyttas. Att avstånden spelar mindre roll är uppenbart för världsresenären, men avstånden är inte borta och transporter kostar fortfarande tid och pengar.

Kina satsar på ett enormt projekt, One Belt One Road – förkortat Obor. Det lanserades 2013 och har varit ständigt närvarande i kinesisk politik. ”The belt” är ett system av motorvägar, järnvägar och pipelines genom Centralasien till Europa medan ”The road” är sjöfart.

Varför inte protektionism på individuell nivå?

Chris Rufer i The investor’s Business Daily skriver roligt om frihandel.

Han påpekar det absurda i idén om att ”America first” skulle innebära att USA isolerade sig från de välståndsskapande effekterna av arbetsdelning, specialisering och skalfördelar.

Om det vore lönsamt att göra så mycket som möjligt själv istället för att byta bör man ju inte stanna vid handelshinder vid nationsgränserna. Då bör man ha handelshinder exempelvis — om vi håller oss till Sverige — mellan Stockholms och Uppsala län, mellan kommunerna och stadsdelarna. En större tullstation vid T-centralen. Tänk vad många arbetstillfällen som skulle kunna skapas.

Enorm potential för handel mellan länder i Afrika

Länderna i Afrika är väl integrerade i världshandeln. De stora investeringarna ligger också på infrastruktur för detta. I Ghana byggs den största hamnen ut för ungefär en miljard euro. När den är färdigbyggd 2019 kommer den vara Västafrikas största containerhamn. Nigeria planerar en sexfilig motorväg från norra delen av landet till hamnstaden Calabar. Kostnad, fyra miljarder Euro. I Kenya investerar Kina 3,8 miljarder dollar för att renovera järnvägen mellan Nairobi och Mombasa.

Kritik mot frihandel för låglönekonkurrens korrekt men irrelevant

Föreställningen om att globaliseringen drabbar människor är inte direkt felaktig.

Men den är politiskt irrelevant. Den förutsätter nämligen att man tittar på någon isolerad faktor dessutom gör två felaktiga antagandet. För det första att tillvaron — eller i vilket fall ekonomin i varje land — skulle vara konstant om det inte existerade någon globalisering, och för det andra att eventuella negativa förändringar blir extra bekymmersamma enbart för att de kanske beror på globaliseringen.

Krämarunion ja tack!

EU:s politiker talar ibland föraktfullt om att EU inte skall vara en ”krämarunion”. Men faktum är att just ”krämarna” är de som bidrar till det mest positiva med EU. Ju mer frihet ”krämarna” har, desto bättre får vi alla.

Det är kanske tur att Trump inte läser Bastiat

En av mina filosofilärare hade två deviser han ofta återkom till.

Den ena var ”allting kostar”. Då menade han inte det tråkiga faktum att man måste betala pengar för ganska mycket av det man vill ha — dock inte allt, mycket som är värdefullt här i livet är gratis och/eller kan inte köpas för pengar. Han menade att löstes ett intellektuellt problem dök det upp något annat istället.

Tvåhundra år av komparativa fördelar

Nästa månad är det det tvåhundra år sedan David Ricardos On the Principles of Political Economy and Taxation publicerades.

Den kom alltså drygt 40 år efter Adam Smiths Wealth of Nations och räknas som den andra banbrytande boken om ekonomi på det engelska språket.

Till skillnad från Adam Smith var Ricardo var inte akademiker utan affärsman. Han blev snuskigt rik genom att spekulera i värdepapper på Londonbörsen vid tiden för Napoleonkrigen. Bland annat lär han ha fått veta ganska tidigt om utgången av slaget vid Waterloo och sålt en del av sina engelska statspapper, vilket fick andra att göra det samma och priserna att falla. Då köpte Ricardo snabbt en stor mängd av obligationerna lagom till kunskapen om att slaget vunnits av bland annat britterna blev allmän och obligationerna återigen gick upp.

Storbritannien bör lämna EU:s tullsamarbete helt och hållet

Gör totalt slut med EU:s tullunion när Brexit genomförs. Kompromisslösningar är inte värt kostnaden menar brittisk tankesmedja.

Frihandelsbloggen har inte skrivit särskilt mycket om Brexit. Stora oklarheter har gjort andelen lös spekulation i texterna hade blivit alltför stor. Men nu börjar det finnas en mer konkret insikt om både problem och eventuella lösningar.

Tankesmedjan Open Europe har skrivit en rapport Nothing to declare : A plan for UK-EU trade outside the Customs Union där man argumenterar för att det bästa för Storbritannien när man lämnar EU är att göra sig helt oberoende av EU:s tullsamarbete och satsa på frihandel utan några begränsningar. Det sämsta är att behålla en del av samarbetet eftersom det innebär restriktioner på avtalen man kan få med resten av världen

Polarisering kan också vara av godo — får folk att tänka efter vad som är viktigt

Det är uppenbart att vi nu har en polarisering på världsscenen när det gäller handel och öppenhet.

För bara ett par år sedan fanns det en sorts ljum uppslutning kring frihandel, öppenhet och globalisering. Kritiken gällde i huvudsak problem som bara på marginalen hade med frihandel och globalisering att göra. I praktiken var det en standardretorik på temat att frihandel inte löser alla problem. Vilket naturligtvis är sant.

Hur fungerar Trumps gränsskatt och vad får den för effekter?

Kärnan i Trumps protektionistiska politik är ”the border tax” på 20 procent. Allt som importeras kommer att beskattas. Om ett företag importerar för 100 dollar kommer det att tvingas betala 20 dollar i skatt. Exporten blir däremot skattefri. Gränsskatten kommer att ersätta den vanliga bolagsskatten på 30 procent och dra in mer pengar. Anledningen är att det är lättare för företagen att komma undan den vanliga bolagsskatten än att komma undan gränsskatten.

Vem kan man lita på? Adam Smith eller Donald Trump?

I boken The Wealth of Nations skriver Adam Smith “Nothing, however, can be more absurd than this whole doctrine of the balance of trade, upon which, not only these restraints, but almost all the other regulations of commerce are founded.”

Frågan är om Adam Smith eller Donald Trump är mest pålitlig i ekonomiska frågor?

De flesta av oss skulle sätta en dollar eller så på Adam Smith.

Kina är också en handelskrigare av rang

Den enes död den andres bröd. Eller kanske snarare den enes problem den andres möjligheter.

Trumps angrepp på Kinas handelspolitik är förenklad och förgrovad — men inte helt utan grund. Dels kan det vara så att Kina faktiskt manipulerar sin valuta även om det är svårt att exportera, men framför allt har de en rad olika strategier för att underlätta export och försvåra import. Det är subventioner till inhemska företag, byråkratiska tullprocedurer, rättsosäkerhet, tvång för investerare att ingå samarbeten och dela med sig av teknik och kunnande, begränsade möjligheter att delta i offentliga upphandlingar och en rad andra liknande metoder.

God morgon hr president, hur går det med handelskriget?

En viktigt del av USA:s näringsliv är utländska direktinvesteringar och USA:s största exportörer är ofta samma som de största importörerna. Trump kommer från en bransch som är nästan helt nationell, och hans chefsideolog Bannon kommer från finansmarknaden. Ingen av dem har erfarenhet av modern tillverkningsindustri. Frågan är om de har klart för sig hur stort USA:s internationella beroende är?

Handel — det mest naturliga man kan göra med kläderna på

Handel framstår i debatten som en relativt ny företeelse och som driven av stora företag, nationer och reglerad av stora institutioner som WTO eller EU.

Men handel är en av de äldsta och mest naturliga verksamheterna. På individnivå är handel en nödvändighet. Jag är till exempel ingen vidare lantbrukare, jag saknar därtill både jordbruksmark, grisar, höns och kor, men kan ändå äta mig mätt (mer än mätt, ofta) genom att byta till mig mat och andra förnödenheter på marknaden. Som de allra flesta moderna människor kan jag inte överblicka alla miljoner transaktioner som leder till att mitt arbete ger mig bacon i pannan, än mindre förstå hur de processer jag drar nytta av fungerar.

Vansinnet i Trumps handelspolitik kan inte överskattas (men det är inte han som hittat på den…)

Man hör relativt få hyllningar av Trumps handelspolitik från Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller den socialdemokratiska vänsterfalangen i Sverige. Inte heller från deras ideologiska bröder i EU.

Ändå driver Trump exakt den linje som vänstern och miljörörelsen önskar. Det skall man komma ihåg när man läser indignerade utbrott över Trumps handelspolitik — han har inte hittat på den. Både Clinton och Sanders (alla svenskars favvepolitiker) var inne på exakt samma linje. Och motståndet mot CETA och TTIP ansluter till det tänkandet.

Den första frihandeln var ensidig

Idag ses förhandlingar om frihandelsavtal som någon form av dragkamp. ”Om vi skall liberalisera måste ni liberalisera”. Värst är för tillfället Donald Trump som uppfattar förhandlingarna som affärsuppgörelser snarare än som avtal om långsiktiga spelregler för affärsuppgörelser. Men den första frihandeln var ensidig. Britterna öppnade upp sina marknader på 1800-talet och de andra länderna följde efter när de såg vilka fördelar som låg i handeln.