Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Om svarta hål och centralisering

Leif Gripestam, kommunstyrelsens moderate ordförande i Täby, har under dagen väckt viss uppmärksamhet då han i en intervju med Dagens Industri kallat Malmö kommun för ett “svart hål” för pengar från det av staten påbjudna kommunala skatteutjämningssystemet. I samma intervju framför Olle Reichenberg, Gripestams motsvarighet i Danderyds kommun, ett snarlikt, om än mer inlindat, budskap. Som stark motståndare till alla former av centralisering finner jag personligen utjämningssystemet lika motbjudande som Gripestam och Reichenberg gör. Inte desto mindre är den hållning de ger uttryck för problematisk. Malmös problem beror nämligen inte, vilket Gripestam låter påskina, i första hand på Malmöpolitikernas (förvisso tämligen väldokumenterade) inkompetens.

Påverkansoperationer, propaganda och postmodernism

Det talas mycket om påverkansoperationer dessa dagar, inte minst sedan affären Putilov blossade upp. Det finns i allra högsta grad goda anledningar att granska Egor Putilovs förehavanden, och det faktum att han tycks ingå i kretsen kring Kent Ekeroth gör bara en sådan granskning ännu mer angelägen. Det finns dock en hel del som skaver i de påståenden som nu läggs fram.

Att enskilda sverigedemokrater beundrar Putin är idag välbelagt, men när opinionsbildare utifrån detta låter antyda att partiet i sin helhet aktivt stödjer ryska intressen är man ute på ganska tunn is. Det är inte på något sätt omöjligt att det förhåller sig så, men att lättvindigt kasta ur sig den sortens anklagelser utan att presentera konkreta bevis är inte bara oseriöst. Det bidrar därtill till precis den urvattning av sanningsbegreppet som är den ryska propagandans främsta kännetecken.

Om “Det nya landet” och behovet av integration

“Det är inte bara nya svenskar som skall integreras. Alla behöver integreras, även etablerade svenskar.” Så lyder budskapet i en film organisationen Individuell Människohjälp nyligen låtit producera.

Denna ambition att trycka ned ett hyperprogressivt budskap i halsen på den barbariska allmänheten har redan hunnit med att reta gallfeber på den pöbel man anser vara i behov av uppfostran. Genom det mästrande upplägget och den magnifika bristen på fingertoppskänsla har man på rekordtid lyckats polarisera oändligt mycket mer än vad man mot all förmodan kan tänkas integrera.

Det är oklart vad man egentligen hoppas åstadkomma med att låta personer, omsorgsfullt utvalda för sin brytning, tala om för åskådaren vad Sverige borde vara och hur “etablerade svenskar” borde agera. Lika oklart är vad man egentligen menar med att “etablerade svenskar” borde integreras i “det nya landet”.

 

Om ålderstester, felmarginaler och rättssäkerhet

Frågan om ensamkommande asylsökandes ålder har länge utgjort en av de frågor runt vilken samhällsdebatten drabbats av total låsning. Idag tycks dock bubblan en gång för alla har spruckit, varför de debattörer som länge hävdat att fyrtioåringar varit barn nu febrilt försöker retirera utan att fullständigt tappa ansiktet.

Även nu, med denna surrealistiska fars till synes slutligen lagd till handlingarna, förmår emellertid inte den dysfunktionella samhällsdebatten komma till pudelns kärna. Frågan om ålderstesternas felmarginaler återkommer nämligen fortfarande titt som tätt i debatten, men detta utan någon som helst diskussion om vad detta egentligen innebär.

Om Postmoderna museet, kvotering och progressivismen

Det går att invända mycket mot den socialistiska regeringens dagsaktuella lagförslag att tvångskvotera bolagsstyrelser, men den i särklass viktigaste av dessa är att en sådan lag vore ett långtgående ingrepp i äganderätten.

Kontrollen över privat egendom, menar regeringen, bör inte bara vara en fråga för ägarna. Privat egendom bör även, menar regeringen, utgöra ett verktyg underställt politikerna. Då ägande till syvende og sidst handlar om just kontroll, snarare än om öronmärkta atomer, utgör med andra ord varje försvagning av äganderätten i grund och botten en expropriering i det fördolda.

Det handlar inte om välmenande idealism, det handlar om fanatism och ondska

Den 19 september arrangerar SSU Stockholm “Diskussionskväll om islamofobi bland rasifierade med Rashid Musa”, ett arrangemang dit endast “rasifierade” är välkomna.

Arrangemanget har under dagen fått mycket kritik för sitt rasseparatistiska upplägg. Denna kritik saknar naturligtvis inte relevans, i synnerhet som den sätter fingret på det faktum att vad som är åtalbart när en grupp ägnar sig åt det är tillåtet när en annan grupp gör precis samma sak. Formerna för arrangemanget är, annorlunda uttryckt, ett talande bevis för att principen om likhet inför lagen i praktiken är avskaffad.

Själv finner jag dock i första hand arrangemanget anmärkningsvärt av ett annat skäl, nämligen vad det säger om SSU och Socialdemokraterna. Att SSU står som arrangör är bara det senaste i en lång rad av exempel på att förbundet idag står för en linje som har ganska lite gemensamt med socialdemokrati av klassiskt snitt.

 

Om vikten av att inte följa spelets regler

Som tidigare påpekats är ett utmärkande drag för den svenska gap- och skrik-vänstern att den tillämpar en måttstock för sina motständare – och en helt annan för sig själva. Detta synsätt ger dem i praktiken frikort att bete sig som svin, samtidigt som varje liten “överträdelse” från motståndarnas sida utmynnar i hysteriska utbrott.

Naturligtvis borde ingen människa med ett minimum av självbevarelsedrift gå med på detta, men av olika anledningar är detta precis vad den svenska högern har gjort. Man backar och ber om ursäkt för sina åsikter, man fortsätter att spela med de märkta kort vänsterextremisterna delar ut och man hoppas, lite till mans, att den självspäkning man frivilligt ägnar sig åt skall belönas med en hummerkniv.

 

Migrationsskatt

Då Magdalena Andersson i slutet av augusti fick frågan om varför den för bostadsbristen så förödande reavinstbeskattningen (för övrigt en skatt på inflation och dålig bostadspolitik) inte avskaffades, svarade hon att intäkterna behövdes “för att vi ska kunna ha bra skolor, förskolor och äldreomsorg”.

När den socialistiska regeringen idag föga förutsägbart aviserade nya skattehöjningar lät det ungefär likadant. De nya inkomsterna skall gå till att rädda miljön och att stärka välfärden. Regeringen, lyder budskapet, är inte bara ansvarstagande, utan därtill mån om att pengarna skall gå till ändamål som ligger i skattebetalarnas intresse.

Det hela är naturligtvis ingenting annat än apspel. Att regeringen väljer att höja de redan skyhöga skatterna beror inte på att man värnar om skattebetalarna, och det beror definitivt inte på att man är ansvarstagande. Att regeringen höjer de redan skyhöga skatterna beror på att de senaste årens hyperidealistiska migrationspolitik efterlämnat gigantiska hål i statens finanser.

 

Trollfabriken Aftonbladet

En starkt bidragande orsak till att det svenska sanningsbegreppet snart är lika urvattnat som den grekiska drachmern en gång var är Aftonbladets ledarredaktion. På denna reaktion ägnar man sig inte bara åt att slarva och skarva med sanningen, man ser lögnen som ett viktigt verktyg för att uppnå politiska mål.

Ett aktuellt exempel på detta är Fredrik Virtanens krönika “Föraktet för fakta är en global farsot”. I denna förfasar sig den lågutbildade och Motalabördige vite mannen Fredrik Virtanen inte bara över det arbetarpatrask som lågutbildade vita män utgör. Under förevändningen att slå ett slag för sanningen basunerar han dessutom ut ett stort antal lögner om Magnus Ranstorp.

Ett förljuget land

Sverige är ett land där vänstern till stora delar utgörs av giriga hycklare som ser vuxenmobbning, korruption, lögner och röstköp som sina primära arbetsredskap. Ett land där en liten men högljudd klick vänsterextremister å ena sidan fått överhetens välsignelse att köra ned sin egen världsbild i halsen på befolkningsmajoriteten, men där å andra sidan samma vänsterextremister samarbetar med islamister för att utverka långtgående undantag för minoriteter.

Sverige är ett land där tidningarna fylls av lögner, men där det på något sätt ändå är den som påpekar detta som är den som beter sig illa. Ett land där lösningen på integrationsproblemen årtionde efter årtionde påstås materialisera sig vilken sekund som helst. Ett land där ogenerade populister anklagar sina meningsmotståndare för populism, trots att de senare periodvis visat prov på betydligt större markkontakt än de förstnämnda.

Sverige är ett land där politiker ena dagen kan spy galla över en uppsättning resonemang, bara för att dagen efter själva anamma samma resonemang till punkt och pricka. Ett land där känslomänniskors emotionella utbrott och grunda resonemang gång på gång höjs till skyarna som om vore de revolutionerande insikter. Ett land där de människor som mest högljutt predikar solidaritet inte sällan har fullt upp med att berika sig själva på andras bekostnad.

 

Tiggeriförbud ur ett liberalt perspektiv (del 2)

Sedan jag tidigare i veckan argumenterade för att ett förbud mot tiggeri på offentlig plats vore fullt förenligt med liberala principer, har jag tagit del av ett flertal märkliga invändningar och kommentarer.

En del mellanmjölksliberaler har till exempel hävdat att mitt påstående per definition är oförenligt med liberalismen. Denna sorts liberaler ser dock vanligtvis inga problem med att staten reglerar vad människor får göra med sina egna kroppar, hur företag får driva sina egna verksamheter och vad markägare får göra på sin egen mark.

Kort sagt, dessa så kallade liberaler ser inga problem med omfattande inskränkningar i äganderätten och den personliga friheten, även när dessa inskränkningar syftar till att motverka företeelser som inte går ut över andra. När någon förespråkar en inskränkning av vad som bör vara tillåtet på offentlig mark tänder de däremot på alla cylindrar. De prioriterar med andra ord positiva rättigheter framför negativa, en grundsyn som ligger betydligt närmare socialismen än liberalismen.

 

Tiggeriförbud ur ett liberalt perspektiv (del 1)

Ett ofta åberopat argument mot tiggeriförbud är att ett sådant vore oförenligt med liberalismens principer. Vid första anblick kan argumentet förefalla både självförklarande och vattentätt, men skrapar man lite på ytan finner man att så inte nödvändigtvis är fallet.

För det första är argumentets eventuella giltighet endast tillämpar på tiggeriet som sådant, men däremot inte på många av de företeelser som följer i dess spår. När en tiggare olovligen bosätter sig på annans mark, beter sig hotfullt eller ljuger om sin belägenhet kan detta under inga omständigheter försvaras utifrån liberala principer.

 

En samhällsapparat utan rättsmedvetande

Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett land där problem med rättvisan är stigmatiserande, där förorter inte brinner, där ambulanspersonal inte attackeras och där företeelser som markockupationer, gatubarn och taharrush endast förekommer i utrikesnyheterna.

Det svenska rättsväsendet är, kort sagt, inte anpassat till Sverige så som det ser ut 2016. När detta rättsväsende sätts in för att bekämpa de “utmaningar” samtiden har att hantera blir resultatet inte sällan slapstick. Att det blivit så förklaras naturligtvis till stor del av att förutsättningarna på marken har förändrats, men inte enbart. Tre andra (och sinsemellan besläktade) företeelser har sannolikt spelat en precis lika stor roll.

 

180-graderssvängarna och deras orsaker

Under torsdagskvällen publicerades en intervju med Ardalan Shekarabi, i vilken denne öppnar för någon form av tiggeriförbud. Nyheten slog föga förvånande ned som en bomb.

Det är viktigt att ha i åtanke att det hela inte nödvändigtvis är så revolutionerande som det verkar. Shekarabi kan till exempel ha tänkt högt utan att ha regeringen bakom sig. Shekarabi uppvisar dock den slipade maktspelarens alla kännetecken, varför det är mer troligt att det handlar om en testballong från Socialdemokraternas sida. Annorlunda uttryckt kan mycket väl ännu en politisk 180-graderssväng i en infekterad fråga stå för dörren.

Dessa återkommande 180-graderssvängar ses ofta som ett utslag av velighet, men så är inte fallet. De situationer som föranleder dessa handbromsvändningar börjar som mindre och fullt hanterbara problem. De skulle enkelt kunna åtgärdas i ett tidigt skede, men så sker dock i regel inte.

 

Pyramidspel, förnekelse och skattehöjningar

Ett ständigt återkommande tema i finansminister Magdalena Anderssons ekonomiska förutsägelser är att målet om en statlig budget i balans kommer nås på sikt.

Att lova att man någon gång i framtiden kommer börja ta det ansvar man inte förmår leva upp till i nuet är som bekant en utbredd företeelse, inte minst bland personer av moraliskt tvivelaktig karaktär. Det finns dock skäl att tro att Andersson faktiskt menar vad hon säger, varför finansministerns utfästelser förtjänar en närmare granskning.

 

Kriminalpolitiska haverier och cirkuskonster

När en (åtminstone på pappret) femtonåring individ misstänkt för mordförsök nyligen släpptes fri efter endast några dagar i häkte, var detta bara det senaste exemplet på att det svenska rättsväsendet är fullständigt oförberett på att hantera den kriminalitet som grasserar i Sverige idag.

Politikerna har med andra ord ännu en gång visat sig vara naiva. Naivitet är emellertid varken någonting fint eller en förmildrande omständighet. Tvärtom är naivitet av den här digniteten jämförbart med att gång på gång glömma ta på sig kläderna innan man går till jobbet.

Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett samhälle utan bilbränder, utan gruppvåldtäkter, utan kringresande stöldligor och utan mordiska minderåriga. Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett samhälle utan maffior och utan mäktiga klaner. Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett samhälle där barn inte rånas på sina mobiltelefoner och där skottlossningar på öppen gata inte hör till vardagen.

Borgerlig opinionsbildning är ett fiasko

Bland svenska borgerliga opinionsbildare återfinns förvisso många socialliberaler av det slag som alltid fruktat Gösta Bohman-moderater mer än vad de fruktat Palme-sossar, men faktum är att påfallande många borgerliga opinionsbildare också är gamla libertarianer. Av detta märks dock i regel väldigt lite.

Den svenska borgerligheten ifrågasätter knappt ens längre de skyhöga skatterna, utan har i stället gjort de ur liberal synvinkel ytterst tveksamma reformerna om till exempel skattefinansierad svågerkapitalism och branschspecifika skattelättnader till huvudfrågor. Den svenska borgerligheten står inte längre för en egen linje, utan föreslår endast mindre justeringar av ett i varje internationell jämförelse direkt extremt socialistiskt system.

 

Äganderätten och allemansrätten


Illustration av “I fablernas land” (Facebook, Twitter)

Att markägare utan kommunens välsignelse sätter upp skyltar med budskapet att obehöriga ej är välkomna är ett problem, lät Naturvårdsverket nyligen meddela. Detta eftersom ett sådant förfarande enligt samma statliga myndighet“naggar allemansrätten i kanten”.

Rent juridiskt är detta förmodligen helt korrekt, men ur ett moraliskt perspektiv är inställningen mycket underlig. Att markägare inte själv tillåts bestämma över något så grundläggande som vilka som rör sig på deras egendom är en väldigt anmärkningsvärd och långtgående begränsning av äganderätten. En sådan inskränkning hade varit fullständigt oacceptabel i många andra länder.

 

Sängkammarsocialismen


Illustration av “I fablernas land” (Facebook, Twitter)

Landskapet Arkadien på Peleponnesos sägs för antikens greker ha utgjort själva sinnebilden av paradiset på jorden. Inte ens Arkadiens människor kom emellertid undan jordelivets förbannelse, nämligen åldrandet och döden. Detta gav med tiden upphov till uttrycket et in Arcadia ego, vilket på latin betyder att jag (det vill säga Döden) återfinns också i Arkadien.

På samma sätt som Döden återfinns även i Arkadien återfinns förbudsminister Gabriel Wikström numera även i sängkammaren. Inspirerad av en Twitterfråga utsåg sig själv Wikström nyligen till sexminister. Denna roll började han snabbt ta på så blodigt allvar att han häromdagen i en debattartikel lät meddela att en omfattande undersökning av svenskarnas sexvanor skall göras.

 

Anders Lindberg och äganderätten (del 2)


Illustration av “I fablernas land” (Facebook, Twitter)

Då det välstånd västvärlden åtnjuter idag hade varit omöjligt utan äganderätten, finns det anledning att återkomma till Anders Lindbergs attack på denna i ännu ett inlägg. Bakom de dramatiska utläggningarna om Florens och samurajer döljer sig nämligen Lindbergs egentliga budskap. Detta budskap är en uppmaning till regeringen att i högre omfattning börja beskatta dödsfall och förmögenheter.

I sann vulgärpopulistisk anda motiverar Lindberg detta med att de rika äger “vräkiga lyxbåtar”, att det på grund av de rika “byggs allt mer i strandskyddat område” och att allmänheten (i ett ytterst fåtal fall) “hindras från att röra sig fritt” (på andras egendom). Detta är, menar Lindberg, “mycket illa” och ett tecken på att en påstådd pendelrörelse mot starkare yttrandefrihet har “svängt för långt”.

 

Anders Lindberg och äganderätten (del 1)


Illustration av “I fablernas land” (Facebook, Twitter)

När Anders Lindberg igår ännu en gång begick ledarkrönika blev föremålet för dennes förutsägbart demagogiska tyckeri äganderätten. Äganderätten är synnerligen problematisk, lät Lindberg meddela. Så problematisk att den stärkta ställning äganderätten påstås ha fått på senare tid enligt Lindberg är “mycket illa”.

Med falsk inställsamhet frågar sig Lindberg melodramatiskt om det inte borde “löna sig bättre att arbeta och utbilda sig än att ärva och äga”. Detta inte bara trots att äganderätten är en förutsättning för att någonting skall kunna löna sig. Detta därtill trots att Lindberg vanligtvis ägnar en synnerligen stor del av sitt opinionsbildande åt att driva den socialistiska tesen att utbildning och arbete inte bör löna sig.