Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

När nyliberalismen blev sin egen nidbild

Före den svenska vänstern upptäckte strukturer, identitetspolitik och de franska universitetens intellektuella haverister var dess främsta bogeyman nyliberalen.

Den som ville sänka de skyhöga svenska skatterna till en något lägre, om än i varje internationell jämförelse fortfarande väldigt hög, nivå var, menade vänstern, nyliberal. Den som förespråkade att de bland västvärldens länder tämligen aparta statliga monopolen på försäljning av alkohol och läkemedel borde avskaffas var, menade vänstern, inte bara värdegrundssabotörer på god väg att kvalificera sig för hispan. De var dessutom – ja, du gissade rätt – nyliberaler.

Fridolin den falske

Just som man trodde att de svenska politikernas monumentala uppvisning i skamlöshet inte kunde bli mer motbjudande, passade Gustav Fridolin på att medverka i Aktuellt.

Med sitt sedvanliga mästrande tonfall förklarade Fridolin varför regeringen just idag gjorde sitt utspel om kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer. Grötmyndigt, långsamt och med ett tonfall så överartikulerat att även idioter skulle förstå vad som sades, försökte språkröret sälja in den krisande flumklubben Miljöpartiet som ett parti som står för hårda tag.

Om att gå över lik

När Kristdemokraterna häromveckan – närmare bestämt en dag före fredagens terrordåd – gjorde ett utspel om att antalet poliser i Sverige borde öka till 30 000 år 2025, hånades detta av såväl Socialdemokraternas chefsdemagog Anders Lindberg som av den statsvetarmärkte socialdemokraten tillika islamistkramarenUlf Bjereld. Idag, fyra dagar efter fredagens terrordåd, valde Socialdemokraterna att försöka bräcka det kristdemokratiska budet genom att kräva 30 000 polisanställda redan år 2024.

Den papperslöse och hycklarna

“Det gör mig frustrerad”. Med dessa ord kommenterade Stefan Löfven igår det faktum att en person som fått avslag på sin asylansökan ändå hade kunnat vara i kvar i landet, och således haft möjlighet ett begå ett terrordåd. Han var inte ensam bland politiker om att göra ett sådant utspel. Under söndagen bedyrade Anders Ygeman, Anna Kinberg Batra och till och med Annie Lööf hur bekymrade, förvånade och upprörda de var över detta.

“Låt aldrig en kris gå till spillo”

Allt sedan i fredag har den ena makthavaren efter den andra förklarat att staten nu måste få utökade möjligheter till massövervakning av allmänheten.

I ljuset av vad som faktiskt har hänt, och som varit känt även då flera av dessa personer yttrade sig, blir dessa utspel minst sagt anmärkningsvärda. Den terroristsugga som i fredags behagade mörda och lemlästa ett flertal människor på Drottninggatan i Stockholm var nämligen, precis som de flesta av hans föregångare varit före honom, såväl känd av säkerhetspolisen som öppen med sina sympatier.

Politiska poäng

Vänta med analyserna, lägg band på din vrede och uppvisa enighet. Ungefär så lyder uppmaningarna idag – och den fråga alla människor med en moralisk kompass värd namnet borde ställa sig är varför då?!

Hur mycket band bör man egentligen lägga på sig när politikerna mött terrorhotet med apologism, relativism, barnprogramledare och läskexperter? Hur lågt bör man en dag som denna egentligen ligga, när samme Mehmet Kaplan som 2007 beskrev arbetet mot terrorism som trakasserier och “att underblåsa islamofobin” mindre än två mandatperioder senare utsågs till minister?

Om vikten av att inte argumentera utifrån socialistiska premisser

Två nyheter väcker för närvarande stor vrede i breda folklager, inte minst bland svenskar med högeråsikter. Den ena av dessa är regeringens planer på att börja förmånsbeskatta privata sjukvårdsförsäkringar betalda av arbetsgivaren, den andra av dessa är avslöjandet att en muslimsk friskola låtit könsseparera sin skolbuss.

De starka reaktionerna dessa nyheter resulterat i kan vid första anblick framstå som självklara, men är i själva verket ganska problematiska. Vreden blir nämligen endast självklar för den som redan accepterat och internaliserat stora delar av det socialistiska tankegodset.

Sverigedemokraterna är på väg in i värmen

Det krävs ingen särskilt raffinerad iakttagelseförmåga för att inse att det är det uråldriga spelet söndra och härska som den svenska vänstern allt sedan valet 2014 har spelat med allianspartierna.

Det går naturligtvis att påpeka hur ohederligt detta är, men faktum är att vänstern i grund och botten bara ser om sitt eget hus. Vad som är anmärkningsvärt är i stället hur allianspartierna ständigt går rakt i fällan. Efter den senaste tidens politiska slapstick från allianspartiernas sida har tre olika strategier för att bemöta regeringens skattehöjningar utkristalliserat sig.

Sveriges Television agerar spansk inkvisition

På SVT:s hemsida publicerades igår en väldigt kritisk artikel om Facebooksidan Rädda vården. I artikeln, som enligt SVT är en del av public service-jättens “granskning av anonyma Facebooksidor”, blir läsaren upplyst om att Rädda vården är en “[s]krämselsida” som målar upp en “onyanserad och alarmistisk” bild av läget i den svenska sjukvården.

Artikelförfattarna noterar att de artiklar som delas på Rädda vården kommer från etablerade medier, men menar att “urvalet av nyheter är mycket hårt nischat”. På detta sätt, menar man, målar Rädda vården upp en “apokalyptisk[…] stämning[…]” och “förmedlar […] berättelsen om en landsomfattande vårdkollaps”.

Om rationalism, progressivism och sommartid

När det stora krig som inleddes 1914 till allas förvåning visade sig bli en utdragen affär, tvingades de krigförande ländernas politiker snart inledda omfattande experiment med partiell planekonomi för att kunna fortsätta det folkmord på unga män och pojkar de hade inlett.

Om libertarianism och migration (3/3)

Den uppmärksamma läsaren har måhända noterat att någonting lyser med sin frånvaro i såväl mina två föregåendeinlägg som i den krönika av Johan Norberg som föranledde dem, nämligen invandringsfrågan.

Det kändes påfallande befriande att för en gångs skull kunna bemöta en text som Norbergs utan att behöva dra in denna sorgligt infekterade fråga i resonemanget, men faktum är att det vore ohederligt att inte nämna någonting om saken. Även om invandringsfrågan inte nämns i Norbergs text bottnar nämligen de åsikter som framförs i hans krönika med stor sannolikhet i debatten om denna fråga.

Något om Johan Norberg och konservatismen

Jag har redan i ett tidigare inlägg egentligen redan sagt det mesta jag har att säga om den alltmer förvirrade diskussion som börjat föras om konservatismen versus liberalismen. Inte desto mindre fortsätter debatten att präglas av såväl felaktigheter som okunskap, och efter att Johan Norberg i dagarna skrivit en krönika i ämnet finns det goda anledningar att återkomma till saken.

Den stora skattebluffen

När skatter och välfärd diskuteras i Sverige lyser märkligt nog så gott som alltid en ytterst central punkt med sin frånvaro. Såväl skolan, polisen som sjukvården diskuteras förvisso ofta, och inte sällan sätts dessutom kvaliteten på dessa i relation till skattetrycket, men vad så gott som aldrig påpekas är det uppenbara.

Om Donald Trump och hotet mot den liberala demokratin

Det patetiska apspel som gör anspråk på att utgöra samhällsdebatten har sedan en tid tillbaka ännu en gång blivit fullständigt outhärdligt. Som om de senaste årens orgie i postmodernt vansinne och verklighetsresistens inte hade varit illa nog, har sedan en tid tillbaka hela pajaseliten drabbats av Trump-psykos. En psykos man därtill inte förmår hålla för sig själv, utan tvärtom dag efter dag outtröttligt väljer att terrorisera allmänheten med.

(S)kamlös populism

Det hela är rätt enkelt. Det är under socialdemokratiska regeringar som Sverige blivit ett land med låg polistäthet. Det är under socialdemokratiska regeringar som kravlösheten blivit norm. Det är under socialdemokratiska regeringar som straffen för grova brott har sänkts, det är under socialdemokratiska regeringar som allehanda former av straffrabatter har blivit en realitet och det är under socialdemokratiska regeringar det blivit på modet att se brottslingars som offer..

När varma thermidorvindar blåser in

För en dryg vecka sedan hävdade jag i ett blogginlägg att vi vinner, med vilket jag menade att den progressivism som likt en ångvält de senaste åren kört över allt i sin väg nu tappar mark. Inlägget uppmärksammades glädjande nog i radio bubb.la, där Martin Eriksson dock luftade frågan hur långt jag tror att denna motrörelse har har möjlighet att nå.

Allmänna arvsfonden – när staten ägnar sig åt likplundring

Ännu en bidragsentreprenörsskandal utspelar sig just nu i Malmö. En förening vid namn Spiritus Mundi har tilldelats miljonbelopp för att arbeta mot våldsbejakande extremism, trots att det sedan länge är välkänt att föreningens värdegrund är ungefär den diametralt motsatta till den man angett då man sökt bidrag. Dessa bidrag har därefter föga överraskande gått till helt andra ändamål än de tilltänkta, inklusive väldigt suspekta löneutbetalningar.

Om skatt och känslan av en klocka som ringer när det fortfarande är becksvart ute

“Vår vision är tydlig: Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute. De ska hälla i sig en kopp kaffe och traska iväg mot en arbetsplats eller ett lärosäte som väntar på dem.”

Dessa ord plitades med betongsocialistisk finess ned år 2013, varpå Magdalena Andersson (idag finansminister) satte sitt namn under dem. I mångt och mycket handlade det på sedvanligt manér om socialdemokratisk varmluft – partiets politik är en garanti för hög arbetslöshet, och det faktum att närmare en miljon icke-studerande människor i arbetsför ålder lever på bidrag i Sverige säger en del om hur orealistisk Anderssons vision är.

Vi vinner

Det finns många anledningar att vara pessimistisk om framtiden dessa dagar. Denna pessimism är inte på något sätt obefogad, den är tvärtom närmast att betrakta som ett sundhetstecken. Att i nuläget vara en obotlig optimist är, givet läget i såväl Sverige som stora delar av vår omvärld, närmast att betrakta som ett utslag av förnekelse.

Om Donald Trump och Ronald Reagan

Är Donald Trump en ny Ronald Reagan? Många har påstått detta, och lika många har aggressivt avfärdat liknelsen. Gemensamt för båda sidor är emellertid att de tenderar att basera sina argument på en felaktig bild av Trump och/eller Reagan, varför så gott som alla som uttalat sig i frågan har fel.

Vad som gjorde Ronald Reagan till den ikoniska president han gått till historien som var inte någon särskilt god politik, utan hans karisma och ledaregenskaper. Reagan gick 1980 till val på en närmast libertariansk politisk plattform, men som president förde han en politik som ökade statens omfång, utgifter och skuldsättning.

Protektionister utan gränser

Bland alla de beskyllningar de i dessa dagar allt mer trängda progressiva ångvältarna och deras pellefantsocialistiska kusiner börjat rikta mot sina motståndare, återfinns högljudda anklagelser om protektionism. Dessa anklagelser är i sak inte grundlösa, men den indignation med vilken de slungas ut saknar inte bara täckning, utan vittnar också om en utbredd dubbelmoral.

Det går inte att kompromissa med socialismen

Det har inte blivit särskilt mycket skrivet här på sistone. Om någon till äventyrs undrar varför beror det att jag finner det mer givande att bilda enklaver med likasinnade, än att delta i det lågvattenmärke som utgör det depraverade majoritetssamhällets samhällsdebatt.

Om Fredrik Reinfeldt och frågorna som aldrig ställdes

SVT:s Anna Hedenmo gick i dagarna till attack på Fredrik Reinfeldts intervjuprogram Toppmötet, ett program producerat av hennes egen arbetsgivare.

Hedenmos kritik bottnade i att Fredrik Reinfeldt inte ställde tillräckligt många kritiska frågor till sina gäster. “Som erfaren intervjuare […] är det frustrerande att uppleva hur många frågor om inte ställs”, ansåg Hedenmo, och beskrev upplevelsen som så frustrerande att hon som tittare satt och hoppade i stolen.

Hyckleriet om propagandan

Svensk nyhetsrapportering har, åtminstone sedan Georgienkriget 2008, varit sprängfylld av återgiven Kremlpropaganda. Den ryska propagandan har letat sig in i form av notiser, i form av märkliga hänvisningar i nyhetsanalyser och i form av motbilder som infogats i större sammanhang i det ena valhänta försöket efter det andra att skapa balans i rapporteringen.

“Den liberala demokratin är hotad”

Den liberala demokratin är hotad. Ungefär så låter det gång på gång i den svenska samhällsdebatten, inte minst på socialliberalaledarsidor. Kritiken är stundom högst relevant, betydligt oftare hysterisk, men i så gott som samtliga fall ytterst selektiv.

Den som gör sig omaket att ta del av ett antal larm om hoten mot den liberala demokratin blir snabbt på det klara med att det i regel inte är den liberala demokratin som sådan som åsyftas i dessa.

Alice Bah Kuhnke och den svenska kulturrevolutionen

Hade Alice Bah Kuhnke varit till exempel sverigedemokrat hade svenska journalister och andra makthavare inte haft några problem att se henne för vad hon är, nämligen en väldigt farlig politiker. Tack vare sitt vänsteralibi, sin såväl spralliga som oskuldsfulla stil, sitt klingande skratt och sitt utseende har emellertid en antidemokrat av rang kunnat göra politisk kometkarriär i Sverige.

Gästinlägg: Henrik Sundström om marxismens entreprenörer

Den nymarxistiska vågen har sköljt över landet med tilltagande kraft under de senare åren. Huvudsakligen är det de yttersta kommandohöjderna i olika organisationer som har intagits. Liberala begrepp som jämställdhet och icke-diskriminering har utmönstrats, och istället ersatts av mer renlärigt marxistiska motsvarigheter, som maktordning och strukturell rasism.