Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Varför vi inte förstår varandra, del 3/3 – frihet och rättigheter

Så gott som alla ideologier påstår sig idag vara en kraft för frihet. Inte desto mindre skiljer sig de respektive ideologiernas syn på frihet så mycket åt, att den enas frihetsbegrepp inte sällan tjänar som ett paradexempel på ofrihet för den andra. Detta kan delvis förklaras med att “frihet” är ett positivt laddat ord, och att många därför vill åka snålskjuts på det.

Stefan Löfven gömmer sig bakom Peter Hultqvist

Givet de många artiklar som de senaste dagarna skrivits om den misstroendeomröstning som hotar Peter Hultqvist och om statsministerns försvar av sin försvarsminister, är det högst anmärkningsvärt att resonemangen kring vad som i själva verket är det mest centrala i sammanhanget lyser med sin frånvaro.

Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar

Vi förstår inte varandra. Detta alltför sällan uppmärksammade faktum är en kraftigt bidragande orsak till att vänstern och högern så ofta talar – eller rättare sagt, gapar – över huvudet på varandra.

Båda sidor tror sig visserligen vanligtvis förstå den andra, men sanningen är i regel en helt annan. Faktum är att man, när det kommer till kritan, påfallande ofta inte ens förstår den ideologiska grunden för den egna sidans ståndpunkt. Av denna anledning tänkte jag i en serie inlägg gå till botten med några begrepp, och först ut av dessa är pengar.

Om sverigedemokrater och välfärd

Alldeles oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna är det ett faktum att partiets linje i invandringsfrågan till stora delar har ett robust stöd i forskningen. Vad mer är, alldeles oavsett vad man tycker om partiets företrädare är det ett faktum att de flesta andra partier med tiden blivit så illa tvungna att närma sig deras linje.

Om socialismens intåg i allmogens värld

“Sedan Karl Oskar kunde knäppa upp sina byxor själv när han behövde pissa, hade han aldrig bett sina föräldrar om råd eller hjälp.”

Med dessa ord lät Vilhelm Moberg i sin roman Utvandrarna Nils i Korpamoen beskriva sin son Karl Oskar, och satte därmed fingret på något viktigt i den svenska allmogekulturen. Karl Oskar är självständig, vill under inga omständigheter ligga andra till last och ber inte andra om hjälp såvida det inte är absolut nödvändigt.

Anders Ygeman – anatomi av en socialdemokrat

Efter en trevande start blev den dessförinnan tämligen okände Anders Ygeman i mångas ögon regeringen Löfvens praktiskt taget enda klart lysande stjärna. Med trygg röst och förtroendeingivande uppsyn lät den nye inrikesministern förstå att han oförtrutet arbetade för att komma till rätta med de många graverande missförhållandet som utmärker den svenska statsapparaten. En taktik den tidigare så omstridde vänstersossen snart kunde omsätta i beröm, respekt och stigande förtroendesiffror.

Om progressivismen och den västerländska civilisationen

Parallellt med att den västerländska civilisationen demoniseras och attackeras, inte bara från postmodernistiskt och islamistiskt håll, utan därtill från stora delar av det politiska etablissemanget i största allmänhet, breder också uppfattningen att samma västerländska civilisation måste räddas ut sig.

Gästinlägg av Henrik Sundström: Radikalfeminism och demokrati

De mänskliga rättigheterna är ett knippe principer som mänskligheten tillsammans har funnit vara förnuftsmässigt giltiga, utan att dessa har stiftats som lag. De gäller omedelbart och överallt. Principerna gör anspråk på att vara objektiva och universella, det vill säga att de omfattar samtliga människor och gäller utan undantag.

Om företagande och konkurrens i ett ofritt samhälle

I dagarna lanserades ett initiativ vid namn “Rättvis Konkurrens”, med det uttalande syftet att på “ett noggrannt sätt kartlägga problemet med osund konkurrens, för att därmed synliggöra den samhällsekonomiska förlust som skapas”. Detta har väckt ont blod i libertarianska kretsar, av det enkla skälet att personerna bakom kampanjen står den libertarianska rörelsen nära.

Vad “Rättvis Konkurrens” vänder sig mot är en ganska brokig blandning av affärsmetoder. Några exempel man ger på det man kallar orättvis konkurrens är när företag använder sig av lönesubventioner, utnyttjar kryphål i lagen och anställer illegala invandrare svart.

De progressiva och terrorismen

Varför förmår inte socialister, socialliberaler, nyliberaler och andra progressiva att förhålla sig på ett anständigt sätt till terrorism? Varför slutar det alltid med att de, i hysteriska ordalag, utmålar de personer som blir förbannade som det egentliga problemet i sammanhanget? Hur kommer det sig att de alltid, i ett utslag av svårslagen logisk akrobatik, åberopar varje terrordåd som bevis för att de personer som pekat på farorna med islamism haft fel?

Att leva som en fri människa förpliktigar

Vårt samhälle är ruttet.

Terrorister och islamister får statliga bidrag, skattesystemet är organiserad stöld i massiv skala och omfördelningspolitiken är ett flagrant exempel på ogenerat röstköp för andras pengar. Skolsystemet används för politisk indoktrinering av barn, debatten om “näthat” är i mångt och mycket bara en ursäkt för att tysta kritiska röster och brottslingar tillåts allt oftare härja så gott som ostört.

En progressiv kakistokratis besvärjelser

22 människor, varav flera barn, mördades igår kväll i Manchester av en terrorist, och mediebruset fylls nu av de vanliga flosklerna och logiska kullerbyttorna.

Vi skall värna det öppna samhället. Islam är en fredens religion. Det stora problemet i sammanhanget är i själva verket den oförblommerade rasismen, inte minst med tanke på att just muslimer är en grupp som drabbas särskilt hårt av dåd som gårdagens. Den som blir upprörd över gårdagens illdåd är en dålig människa, och det enda anständiga förhållningssättet är nu att vända andra kinden till. Sist men inte minst visar massakern i Manchester på något sätt (exakt hur förklaras inte, men emfasen går inte att ta miste på) hur fullständigt fel multikulturalismens kritiker haft hela tiden.

Media jublar när pressfriheten trängs tillbaka

Det råder ikväll, allt sedan det för någon timme sedan blev känt att Mats Qviberg säljer Metro för en krona, med allra största sannolikhet partystämning i journalistkåren. Den nyblivne tidningsägaren Qvibergs frispråkighet och uttalade förakt för postmoderna narrativ hade dessförinnan under några dagar sänt chockvågor genom det förljugna Sverige, och motoffensiven lät inte vänta på sig.

Kulturkrig för nybörjare

Blotta ordet “kulturkrig” gör med allra största sannolikhet inte bara mången socialliberal illa till mods. Ställda inför detta uttryck kommer därtill gissningsvis en icke oansenlig andel av dem att skärrat befara att en bock med dunkel agenda har letat sig in i deras annars så kalvinistiskt välordnade örtagårdar.

Hög tid att avskriva liberalismbegreppet

Jag har länge varit emot att använde ordet “liberal” som skällsord av två anledningar. För det första är libertarianismen en gren av den skotska upplysningens klassiska liberalism, varför detta har framstått som historielöst. För det andra är en påfallande stor andel av liberalismbegreppets belackare frihetshatande välfärds- och regleringsvurmare, och således inga människor man okritiskt bör göra gemensam sak med.

Hatets och illviljans kollaboratörer

I Karlstad har sedan en tid tillbaka ett tilltänkt moskébygge vållat stor uppmärksamhet. Den som hoppas på ett tillrättalagt och tabloidvänligt narrativ om rasistiska huliganer som trakasserar fromma troende har dock inte särskilt mycket att hämta i historien. Tvärtom är det överraskande nog en tidning som står i centrum för dramat.

Socialdemokraterna hör hemma på historiens sophög

I utspel efter utspel har Stefan Löfven med emfas förklarat att Sverige inte skall tillbaka till 2015 års migrationspolitik. Strax efter att han ogenerat inledde denna offensiv för att locka över sverigedemokratiska väljare till sitt parti valde han dock, och detta utan någon översyn av till exempel de kravlösa bidragsutbetalningarna, att avskaffa id-kontrollerna, vilket redan resulterat i att påfrestningarna på det historiskt ansträngda asylsystemet nu ökar kraftigt.

Om progressivismen och GAL-TAN-dimensionen

Det har de senaste åren sagt och skrivits mycket om politikens så kallade GAL-TAN-dimension. Det är i sammanhanget värt att notera att de senaste årens många politiska kapp- och kovändningar gjort begreppet betydligt mindre fashionabelt än det en gång var, men då det likväl fortsätter att figurera i politiska analyser är det värt att en gång för alla gå till botten med varför begreppet leder fel.

Vänsterns krig mot det fria ordet

Till nyvänsterns mer skamlösa metoder hör dess smutsiga krig om språket. Uttryck efter uttryck har har peststämplats, för att därefter antingen ersättas av någon krystad eufemism eller – som i fallet med det måhända taffliga, men i grund och botten väldigt oskyldiga, “men det får man väl inte säga i det här landet” – helt enkelt förklarats vara uttryck för en förkastlig åskådning som inte bör uttryckas i någon form över huvud taget.

Bojkotta Svensk Fastighetsförmedling

Att Malmöpolitikerna använder skattemedel till att bjuda över skattebetalarna vid försäljning av bostäder är inget nytt. Idag avslöjade emellertid Sydsvenskan att Malmöpolitikerna nu trappar upp kriget mot sina egna skattebetalare ytterligare.

Malmö stad har i dagarna gett Svensk Fastighetsförmedling – Sveriges största mäklarfirma – i uppdrag att varje månad hitta 15 bostadsrätter åt kommunen. Om en privatperson visar intresse för någon av de bostäder kommunen är spekulant på skall Svensk Fastighetsförmedling därtill enligt avtalet “omedelbart kontakta” kommunen.

När nyliberalismen blev sin egen nidbild

Före den svenska vänstern upptäckte strukturer, identitetspolitik och de franska universitetens intellektuella haverister var dess främsta bogeyman nyliberalen.

Den som ville sänka de skyhöga svenska skatterna till en något lägre, om än i varje internationell jämförelse fortfarande väldigt hög, nivå var, menade vänstern, nyliberal. Den som förespråkade att de bland västvärldens länder tämligen aparta statliga monopolen på försäljning av alkohol och läkemedel borde avskaffas var, menade vänstern, inte bara värdegrundssabotörer på god väg att kvalificera sig för hispan. De var dessutom – ja, du gissade rätt – nyliberaler.

Fridolin den falske

Just som man trodde att de svenska politikernas monumentala uppvisning i skamlöshet inte kunde bli mer motbjudande, passade Gustav Fridolin på att medverka i Aktuellt.

Med sitt sedvanliga mästrande tonfall förklarade Fridolin varför regeringen just idag gjorde sitt utspel om kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer. Grötmyndigt, långsamt och med ett tonfall så överartikulerat att även idioter skulle förstå vad som sades, försökte språkröret sälja in den krisande flumklubben Miljöpartiet som ett parti som står för hårda tag.

Om att gå över lik

När Kristdemokraterna häromveckan – närmare bestämt en dag före fredagens terrordåd – gjorde ett utspel om att antalet poliser i Sverige borde öka till 30 000 år 2025, hånades detta av såväl Socialdemokraternas chefsdemagog Anders Lindberg som av den statsvetarmärkte socialdemokraten tillika islamistkramarenUlf Bjereld. Idag, fyra dagar efter fredagens terrordåd, valde Socialdemokraterna att försöka bräcka det kristdemokratiska budet genom att kräva 30 000 polisanställda redan år 2024.

Den papperslöse och hycklarna

“Det gör mig frustrerad”. Med dessa ord kommenterade Stefan Löfven igår det faktum att en person som fått avslag på sin asylansökan ändå hade kunnat vara i kvar i landet, och således haft möjlighet ett begå ett terrordåd. Han var inte ensam bland politiker om att göra ett sådant utspel. Under söndagen bedyrade Anders Ygeman, Anna Kinberg Batra och till och med Annie Lööf hur bekymrade, förvånade och upprörda de var över detta.

“Låt aldrig en kris gå till spillo”

Allt sedan i fredag har den ena makthavaren efter den andra förklarat att staten nu måste få utökade möjligheter till massövervakning av allmänheten.

I ljuset av vad som faktiskt har hänt, och som varit känt även då flera av dessa personer yttrade sig, blir dessa utspel minst sagt anmärkningsvärda. Den terroristsugga som i fredags behagade mörda och lemlästa ett flertal människor på Drottninggatan i Stockholm var nämligen, precis som de flesta av hans föregångare varit före honom, såväl känd av säkerhetspolisen som öppen med sina sympatier.

Politiska poäng

Vänta med analyserna, lägg band på din vrede och uppvisa enighet. Ungefär så lyder uppmaningarna idag – och den fråga alla människor med en moralisk kompass värd namnet borde ställa sig är varför då?!

Hur mycket band bör man egentligen lägga på sig när politikerna mött terrorhotet med apologism, relativism, barnprogramledare och läskexperter? Hur lågt bör man en dag som denna egentligen ligga, när samme Mehmet Kaplan som 2007 beskrev arbetet mot terrorism som trakasserier och “att underblåsa islamofobin” mindre än två mandatperioder senare utsågs till minister?

Om vikten av att inte argumentera utifrån socialistiska premisser

Två nyheter väcker för närvarande stor vrede i breda folklager, inte minst bland svenskar med högeråsikter. Den ena av dessa är regeringens planer på att börja förmånsbeskatta privata sjukvårdsförsäkringar betalda av arbetsgivaren, den andra av dessa är avslöjandet att en muslimsk friskola låtit könsseparera sin skolbuss.

De starka reaktionerna dessa nyheter resulterat i kan vid första anblick framstå som självklara, men är i själva verket ganska problematiska. Vreden blir nämligen endast självklar för den som redan accepterat och internaliserat stora delar av det socialistiska tankegodset.

Sverigedemokraterna är på väg in i värmen

Det krävs ingen särskilt raffinerad iakttagelseförmåga för att inse att det är det uråldriga spelet söndra och härska som den svenska vänstern allt sedan valet 2014 har spelat med allianspartierna.

Det går naturligtvis att påpeka hur ohederligt detta är, men faktum är att vänstern i grund och botten bara ser om sitt eget hus. Vad som är anmärkningsvärt är i stället hur allianspartierna ständigt går rakt i fällan. Efter den senaste tidens politiska slapstick från allianspartiernas sida har tre olika strategier för att bemöta regeringens skattehöjningar utkristalliserat sig.