Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Ett ekonomistiskt vapen mot identitetspolitiken

Jag är knappast ensam om mitt förakt mot den identitetspolitik som vänstern lagt sig till med, i synnerhet de senaste åren. Olika intressegrupper har på basis av sina diverse identiteter satt i system att emotionellt utpressa både pengar och privilegier från majoritetssamhället. Det är som om offerstatus blivit en hårdvaluta.

Ett angrepp på demokratin, del 3: Med fria val ingen fri press

Av alla de till allmän rösträtt orelaterade fenomen som brukar tituleras demokratiska är nog fri press en av de mer logiska. Man kan raljera mot att rasism eller miljöförstöring kallas odemokratiskt, eftersom de inte har något med fria val att göra, men de flesta verkar vara av uppfattningen att fri press är intimt förknippat med demokrati. För att val verkligen ska vara fria måste ju väljarna vara informerade, och då måste media kunna rapportera utan censur. Må så vara, men det omvända förhållandet kan inte sägas råda.

Kollektivism i en libertariansk samhällsordning

En av libertarianismens grundläggande premisser är vad vi skulle kunna kalla juridisk individualism, dvs principen att varje individ bara kan dömas för sina egna handlingar och inte för någon annans. Denna princip går dock att kontraktera bort på frivillig basis – om jag lånar pengar av banken kan någon annan välja att garantera mitt lån, vilket innebär att denna tredje part kommer hållas betalningsskyldig om inte jag återbetalar mitt lån.

Ett angrepp på demokratin, del 2: Freden i Europa

Vissa demokratiförespråkare hävdar att det var allmän rösträtt som gav Europa fred, med resonemanget att demokratier inte krigar mot varandra. Med den här texten ska vi nyansera den bilden med en översiktlig snabbtitt på Första världskriget och den fredstendens som redan fanns när Europa demokratiserades. Syftet med den här texten är inte att bevisa att demokrati helt saknar effekt på länders krigsbenägenhet, utan att förklara varför demokratin inte kan ta åt sig hela äran. Vi börjar med en titt på Kontinentaleuropa under Första världskriget.

Liberal invandringspolitik: Bortom välfärdsstaten

Ska vi ha öppna gränser eller stängda gränser? För oss på den frihetliga delen av högerkanten – klassiska liberaler, minarkister, anarkokapitalister, osv – är det här en utomordentligt dålig frågeställning, men inte för att man kan ”kompromissa” och ha gränsrestriktioner som är ”mittemellan” helt öppna och helt stängda. Det hjälper inte heller om vi klistrar på frågan fraser i stil med ”givet välfärdsstat” eller ”om välfärdsstaten avskaffades.” Den falska dikotomin vi bekymrar oss om är i själva verket en helt annan, men du kan antagligen inte sätta fingret på vilken. Frågan bygger alltså inte bara på falska premisser, den har dessutom en ordalydelse som gör det svårt att begripa vad premisserna överhuvudtaget är. Inte konstigt att migrationsdebatten skapar förvirring i frihetsrörelsen.

Mångkultur är inte till för den svenska pöbeln

Jag föreställer mig hur det varit om jag levde i Sovjetunionen efter en fattig uppväxt. Då och då ser jag medlemmar av nomenklaturan gå runt i fina kläder eller köra omkring i dyra bilar. Det skulle antagligen sticka i ögonen, inte på grund av svartsjuka, utan för att jag hela mitt liv skulle fått höra att man ska uppoffra sig och leva fattigt om det är för allas bästa. Nomenklaturan blottlägger ett hyckleri som är betydligt mer provocerande än de förhållanden jag skulle vuxit upp under. Hade jag haft ett val hade jag velat se alla vara rika och inte att alla blev fattiga. Som minimum skulle jag vilja att alla hade rätt att söka rikedom på lika villkor. Det är alltså inte inkomstskillnaden i sig som sticker i ögonen, utan de dubbla måttstockarna.

 

Skolan är en anakronism

Läraren var i färd med att avsluta sexualkunskapslektionen för femteklassarna. ”Självklart ska man aldrig göra något man känner sig obekväm med” förklarar hon. En hand far direkt upp i luften. ”Jag känner mig obekväm med att gå i skolan” säger en elvaåring med triumferande min. Läraren ler och förklarar att det faktiskt är lag på att gå i skolan. En ny hand far direkt upp. ”Så om det hade varit lag på att ha sex skulle man vara tvungen att göra det också fast man känner sig obekväm med det,” härleder en annan elev.

Skolan är en kommandoekonomi

I få ämnen är den svenska politiska debattens låga tak så uppenbart som utbildningsfrågan. Det finns i princip ingen liberal, allmänborgerlig, eller ens socialdemokratisk (med litet S) skolpolitik. Istället finns det bland riksdagspartierna ett konsensus om att skolsystemet i alla eller nästan alla avseenden ska avspegla en kommunistisk kommandoekonomi.

I statsapparatens byråkrati centralplaneras kursers ämne, innehåll, och utformning. Man bestämmer, åt eleverna, hur många timmar som ska läggas på vilka ämnen och man ställer upp mål som eleverna, utan att konsulteras eller tillfrågas, förväntas uppfylla. Det enda incitament eleverna erbjuds i grundskolan är en bokstav på en bit papper de kommer använda en gång i hela livet (när de söker till gymnasiet). Därefter får de varje månad ett platt studiebidrag (eller barnbidrag, på grundskolan) som vida understiger vad de skulle få av att jobba halvtid i en vecka.

 

Massachusetts skenbara utbildningsplikt

I förra inlägget ifrågasatte jag den allmänna skolans roll i att lära nationer läsa, och redovisade historiska belägg för att samhällen kan och har uppnått full läskunnighet helt utan skolplikt. Ett av mina exempel var Massachusetts, som hade 99% läskunnighet (inklusive bland slavar) 1840 trots (eller kanske tack vare) att delstaten inte införde skolplikt förrän 1852.  I kommentarsfältet stötte jag dock på kritik från kommentatorn Carl, som bland annat sa följande:

Anledningen till den höga läskunnigheten i Sverige och Massachusetts innan införandet av skolplikt berodde på att det redan fanns pliktsystem.
/…/
I Massachusetts infördes redan år 1647 en lag kallad ”Old Deluder Satan Law” som ålade samhällen om mer än 100 individer att inrätta skolor. Där skulle barnen lära sig läsa Bibeln så att de inte föll i hin håles klor. Att inte inrätta en sådan skola var belagt med vite.

 

Jag lärde mig mycket i skolan, men skolan lärde mig ingenting

Att kunna skilja på korrelation och kausalitet brukar betraktas som en grundläggande färdighet inom vetenskap och tolkning av statistik, men när det kommer till skolans vara eller icke vara verkar andra regler gälla. Av någon anledning tar vissa för givet att om man lärde sig något medan man var i skolåldern så måste man ha lärt sig det för att man gick i skolan. Det antyder riksdagsledamoten Hanif Bali (M) när han skriver så här:

När Sverige genomförde sin skolplikt för barn var det knappast för att barnen inte ville gå i skolan, utan för att föräldrarna inte ville släppa ifrån barnen från arbetet på gården. Nu i efterhand visade det sig att det var en god investering. Att kunna matematik, samhällsvetenskap, historia och svenska är grundläggande krav för att vara en fungerande samhällsmedborgare.

 

Ingen förändrar samhället i kostym, del 2

Förra gången tog jag upp hur man kan se skillnad på om en person eller organisation är antietablissemang eller inte. Idag ska vi undersöka huruvida man bör vara antietablissemang eller inte. För nya rörelser är det avgörande att veta vilken framtoning som kan nå ut i mediabruset. I denna text vill jag med historiska exempel illustrera att det är rebellerna, inte de som försöker vara samhällseliten till lags, som gör mest nytta för friheten.

Inom rörelser som behandlar liberala frågor brukar det hävdas att en respektabel framtoning inte bara är att föredra, utan rent av är nödvändig för att bli valbar eller ändra folks attityder. Uppkäftighet och civil olydnad är kontraproduktivt, går resonemanget, och framgång nås bara genom att skriva böcker och debattartiklar.

 

Ingen förändrar samhället i kostym, del 1

Sedan Decemberöverenskommelsen har det börjat dyka upp nya, borgerliga protestpartier (jag kan på rak arm nämna tre, fler kommer säkert dyka upp), och innan dess har tre uppstickarpartier – Piratpartiet, Sverigedemokraterna, och Feministiskt initiativ – vid olika tillfällen varit i rampljuset inom loppet av bara några år. En vanlig diskussion jag sett handlar om vad som får den här sortens partier att förefalla vara för eller mot etablissemanget.

Frågeställningen borde vara extra intressant för oss liberaler, eftersom liberalismen på den mest grundläggande, ideologiska nivån har etablissemangsfientliga drag. Jag vill dock hävda att vad som ger en rörelse antietablissemangscred inte är vad den tycker, utan hur den beter sig.

 

Det är inte synd om nykterister

Först, ett tydliggörande. När jag i denna text talar om (organiserade) nykterister, menar jag de som vill få andra, i synnerhet med statligt tvång, att vara nyktra. Om någon väljer att för egen del vara nykter är det förstås inte ett beslut någon annan har något med att göra, men i denna text är det inte dem jag talar om. Det är de som tillhör en politiskt nykterhetsrörelse med målet att stoppa berusning hos andra som denna text handlar om.

Idag är det folknykterhetens dag, och det är åt helvete. Sverige borde sluta lyssna på nykterhetsrörelsen av samma anledning som vi inte längre bryr oss om en annan extremistisk förbudskramarsekt jag återkommer till senare i texten.

 

Tio dåliga anledningar att gå i skolan

Det är många som undrar vad vi ska göra för att minska skolken i skolan, och vissa av dem är förnuftiga nog att först fråga sig varför elever skolkar till att börja med. För mig ter sig svaret, åtminstone på den mest basala nivå, ganska uppenbart: Elever skolkar för att de inte tycker lektionerna de skolkar från är värda deras tid. Elever halvsover genom lektioner för att de inte tycker lektionerna är värda deras uppmärksamhet.

Jag tror att eleverna ofta har rätt, men många vuxna har fått för sig att eleverna alltid har fel i detta sammanhang, och att problemet bäst löses genom att vuxenvärlden övertalar eleverna om att dagens skolsystem inte alls slösar bort kopiösa mängder av deras tid. Låt oss skärskåda några av de sämsta argumenten som används för detta ändamål.

 

Hur man vet om man är anarkist

Den här pricken representerar en liberal fantasivärld. Det är ett idealsamhälle där alla är generösa mot de som har det svårt, vänliga mot främlingar, och respekterar rätten till liv, frihet, och egendom. Här finns inga mördare, våldtäktsmän, tjuvar, bedragare, eller liknande. Alla som har råd donerar stora delar av sin lön för att finansiera forskning, hjälpa fattiga, bygga rymdstationer, och andra välgörande ändamål. Folk avstår frivilligt från att förstöra planeten med föroreningar och ingen missbrukar alkohol eller droger. I det här samhället behövs ingen stat. Såvida man inte ser stater som någon slags självändamål borde de flesta hålla med – det finns ju inga funktioner kvar för en stat att uppfylla, så varför ha en?