Året som gick … motståndaren är aldrig välorganiserad


Under den stora gruvstrejken i Kiruna 1969-1970 sa en av strejkledarna till deltagarna på ett av de välbesökta mötena: ”Kamrater, motståndaren är välorganiserad.”

Meningen var väl att få de strejkande att inse att kampen skulle kräva disciplin, sammanhållning … och organisation.

Men historien visar ju egentligen att det är tvärtom … att motståndaren – alltså överheten … eller andra onda krafter – aldrig är speciellt välorganiserade.

Men det är många krafter som samspelar i varje givet ögonblick för att vanligt folk ska känna att de står inför stora, mäktiga och just välorganiserade krafter.

Överheten har ett behov att beskriva verkligheten på det sättet om och om igen … för att vi ska överlåta makt och ansvar till dem … eftersom alltför många tror att de inte mäktar något själva. Meningen är att vanligt folk ska bli uppgivna …

Egentligen kan man väl säga att den där gruvarbetarledaren i och för sig hade rätt 1970 … motståndaren var så välorganiserad att han nu nästan femtio år senare fått väldigt många att tro att motståndaren inte längre är just motståndare utan en ”vän” som är det enda värnet mot krig, nöd, elände, svält, okunskap, sjukdom, arbetslöshet, vinterkräksjuka, impotens, finnar … du står hjälplös utan stat och överhet.

Allt eftersom skapar förstås denna upplevda maktlöshet en vilja hos människor att självmant börja beskriva de hot som finns som välorganiserade och mäktiga – på så sätt kan man förklara och försvara sin egen passivitet … ”jag kan ju ändå inget göra”.

Det här formar också många forskares syn på historia, sociologi och ekonomi – de krafter som styr världen är välorganiserade och mäktiga; Rymdimperiet upphöjt med en faktor tio … minst …

Ett utmärkt exempel på detta är alla dessa verk om nazismen och andra världskriget där Hitlers hopas utmålas som ett effektivt mordmaskineri vars like världen aldrig tidigare skådat.

Men det var ju bara svagheten och impotensen hos omvärlden som gjorde de inledande segertågen möjliga och de interna stridigheterna mellan fraktioner av den tyska statsapparaten liksom rivalitet och allmän inkompetens (till exempel hos underrättelsetjänsten) som gjorde att bland annat Sovjet aldrig kunde besegras.

Ett perifert men talande exempel på denna sorts felaktiga perspektiv är Thomas Powers diskussion i New York Review of Books av ”My Dear Li. Correspondence 1937 – 1946.” Det han diskuterar är alltså brevväxlingen mellan Werner Heisenberg och hans fru Elisabeth.

Frågan om vad som skulle hänt om nazisterna varit först med att framställa en atombomb har på något sätt kommit att överskuggas av frågan om varför de inte var först. De hade ju tekniken, organisationen, styrmedlen och vetenskapsmännen – framförallt hade de Werner Heisenberg.

Ändå … ingen bomb.

Powers tror han hittat lösningen i denna volym med samlad korrespondens och kompletterar med de förhör som hölls med Heisenberg som hölls efter kriget.

Powers närmar sig ämnet med två förutfattade meningar:

  1. Den tyska krigsmaskineriet var högeffektivt.
  2. Heisenberg var en framstående vetenskapsman … milt uttryckt.

Ändå fick allts inte Hitler sin bomb.

Powers svar är att det beror på att Heisenberg inte ville att nazisterna skulle få någon bomb. Han motarbetade och segade och hittade på svårigheter till dess att ingen nazi-koryfé längre orkade bry sig eller tro på projektet.

För Powers blir Heisenbergs lamentationer över byråkrati, ineffektivitet och kamp mellan olika ministerier och institutioner bara en rökridå som ska dölja hans egna försök att sabotera framställningen av en atombomb.

Vi kan se samma ideologi i spel i dag när det gäller terrorgrupper som IS, al-Quaida och talibaner – deras framgångar beskrivs som om de berodde på höggradig organisationsförmåga, intelligens och offervilja.

På så sätt försvaras och förklaras deras framgångar.

Det är liksom en naturkraft vi ser i rörelse.

Istället är det ju som med nazismen – det är rörelser bemannade med misslyckade, och ganska ofta tämligen stupida personer vars tillkortakommanden hos dem fött hat och en mordisk bitterhet.

Att de kan ha framgångar beror på att mot dem står västvärldens statsapparater och de i sin tur består alltför ofta av politiker och byråkrater som i viss mening ofta har en likhet med terroristerna – de har liksom blivit över de också och i bästa fall blivit studentpolitiker – men de har samma överdrivna självbild av sin förmåga att leda andra – och därför blir de politiker och byråkrater … deras förmåga att hantera de verkliga problemen gör bara att problemen förvärras – de må vara terrorism i västasien eller växande analfabetism i de svenska skolorna.

Lösningen för byråkraterna och politikerna blir att skylla på oss – därför vill de utvidga statens kontroll än mer – till och med av vad vi äter och hur vi har sex. Och så är det förstås vårt fel att allt går så dåligt därför att vi betalar för lite i skatt.

Och nu kan man ju välja – man kan försvara sin passivitet med att inget är någon idé.

Motståndaren är helt enkelt för välorganiserad.

Eller så kan man välja att inte spela med i spelet och organisera sitt eget liv och på olika sätt sträva efter att skapa fria zoner – det är inte så svårt.

Motståndaren är inte välorganiserad.

Motståndaren är dum i huvudet.

Om överheten fortsätter att vara överhet är det ditt eget fel.

Om 2016 var ett bra år?

Jodå.

Brexit … och så det faktum att 47 procent av amerikanerna vägrade att välja mellan de två svågerkapitalistiska alternativen … det inger hopp.

3 Comments

Add yours
  1. 1
    Peter Karlberg

    Bare en liten reflektion, brukar det inte alltid vara i storleksordningen 47% som inte deltar i val i USA? Om så betyder ju det faktum att ungefär lika många avstod (om man nu utgår från att alla dessa gör det som en medveten handling) ingenting särskilt just denna gång.

  2. 2
    Boris Benulic

    Så sant. Men med tanke på den hysteri som utvecklades i media får man nog se det som en framgång att så många fortsatt valde att göra vettigare saker än att bli valboskap.

  3. 3
    Peter Karlberg

    Man får väl lätt intrycket att en stor del av de som inte deltar i val i USA faktiskt inte heller tar del av media i särskilt stor utsträckning. Borde väl finnas undersökningar som visar vad denna stora grupp (ofta majoriteten av de som skulle kunnat rösta) väljer att avstå.

+ Leave a Comment