Angående “stalinisters” anställningstrygghet


Antag att någon av skribenterna på DN:s kulturredaktion drabbas av ett Geijerskt avfall och byter ideologisk utgångspunkt för sina texter. Till exempel skriver en kolumn om att Trump inte i något begripligt avseende skiljer sig från Obama när det gäller utrikespolitik och att det enda som skiljer dem åt när det gäller inrikespolitik är … ja, vaddå …
DN:s kulturchef Wiman skulle omgående vilja förpassa den personen till dårkistan … men än så länge kan inte kultursidescheferna i landet ordna tvångsomhändertaganden så det fick väl bli en förpassning till en tjänst som innebär skrivande av bildtexter på Namn&Nytt-sidan.
Ingen (utom journalisten ifråga) skulle muttra eller gnöla eller gnälla om det (för obegripligt nog finns det väldigt många som tycker det är skillnad på Trump och Obama) – och en kulturchef har ju rätt att välja skribenter och kolumnister.
Vissa åsikter är helt enkelt för de flesta så misshagliga att de inte ska få uttryckas – och de som avviker från det tillåtna ska avlägsnas från spalterna.
Som en enkel balkanbonde tycker jag faktiskt att det är en fullt rimlig princip – den som leder en redaktion har rätt att välja medarbetare och stab.
Där jag verkar skilja mig från alla andra är att jag anser att en tidnings eller magasins ägare också har rätt att göra det.
Men då avger alla de flesta i medievärlden höga förgrymmade läten som märkligt nog mest av allt påminner om parningsläten hos vildsvin på Sardinien.
Så vi tar det litet simpelt …så kanske olåten stillar sig.
Alltså … antag att jag startar biltillverkning – jag äger och leder företaget. Skulle någon ha invändningar mot att jag bestämde design, färger, motorprestanda?
Självklart inte.
Och om någon på lackeringen bestämde sig för att måla alla bilar medelhavsblå i stället för den av mig anbefallda vackra bolsjevikröda färgen skulle jag givetvis kunna ge den personen sparken.
Jag äger ju företaget (inte ens facket skulle invända.)
Men om jag som ägare på en tidning går in och gör samma sak blir det ett sjuhelvetes liv.
Det fria ordet ni vet …
Men om jag kickar en skribent med fel inställning eller för mig misshagliga åsikter innebär det ju inte på något sätt att yttrandefriheten inskränks. Han eller hon kan ta ett annat jobb, det ankommer inte på mig att försörja människor som hyser åsikter rakt motsatt mina. Eller så kan de starta en egen tidning, eller så kan de slå sig samman med andra och starta en … eller så … ja, möjligheterna är oändliga.
Det finns ingen begriplig och logisk grund för tanken på att skribenter inte ska kunna få sparken på grund av inställning eller åsikter.
Den svenska mediehistorien är nämligen full av sådana exempel – då ingen debatt uppstått och folk fått gå – och det har även rört sig om fall där ägaren gripit in (synligt eller osynligt) – till exempel fackförbundstidningar.
Så om jag fick ta över DN i dag som ägare skulle jag givetvis friställa hela kulturredaktionen med det enkla beskedet att den redaktionen blivit en plats där man lovprisar lathet som lösning på samhällsproblem (Roland Paulsen och alla hans körsångare) eller ägnar sig åt att försöka förklara världen med hjälp av biologi eller poppsykologi – vilket är mindre användbara discipliner för den som vill förstå vad som sker.
Och ägde jag SvD skulle jag givetvis rensa friskt – väck med ekonomiskribenterna som tagit de påhuggen därför att de inte är bra nog för att få ett riktigt jobb som har med ekonomi att göra, och så skulle jag kicka alla dem skriver om mellanöstern bara för att de vill få utlopp för sitt judehat … kulturavdelningen skulle jag däremot behålla … som en viktig intäktskälla. Forskare skulle nämligen betala för att få studera den; tänk en helt sluten värld av människor som skriver om kultur – trots att de uppenbarligen inte intresserar sig så mycket för kultur att de bildat sig. Forskarna skulle närstudera dem för att om möjlighet hitta förmätenhets-genen – den som gör att man uttalar sig om sådant man inte har en aning om.
Och då kommer vi in på det där med Mats Qviberg och Metro …
Från ”höger” till ”vänster” har journalistkåren rest sig mot tanken på att en ägare vill rensa bland skribenterna – därför att de är inkompetenta eller därför att de har fel åsikter; typ ”stalinister”.
Men de protesterna vilar som sagt inte på någon begriplig grund … de är inte uttryck för annat än att vi fått en journalistkast vars intressen av fast anställning eller arvode definierar vad som är ”yttrandefrihet” eller ”det fria ordet”.
Själv skulle jag inte vilja arbeta på en tidning vars ägare eller politiska linje jag inte kunde fördra.
Vill jag skriva får jag hitta andra möjligheter att göra det.
Och det är just det journalistkasten inte vill göra.
De anser sig i kraft av att de tillhör en kast ha vissa speciell rättigheter – som att bli försörjda av dem som äger företaget – och klarar ägaren inte av det så får staten gripa in – det är därför vi har presstöd.
Inte för att det fria ordet ska skyddas utan för att journalisterna ska kunna framleva i en bekväm tillvaro.
Aldrig har det varit så lätt att starta och driva tidningar och magasin, aldrig har möjligheterna varit så stora – om man vill och orkar.
Men dagens journalistkår vare sig vill eller orkar. De vill få ur sig sisådär 2500 tecken om dagen innan de beger sig hem … utmattade.
Nu finns det som vanligt de som kommer att hävda att det jag driver är någon slags ”höger”-ståndpunkt … att hävda ägarnas rätt att styra en tidning.
Men det är ju tvärtom. När den svenska arbetarrörelsen för mer än 100 år sedan började formeras så löpte ju inte deras skribenter runt bland de borgerliga tidningarna och vädjade om att få jobb – för att när de väl fått en tjänst börja skriva vad de ville.
Istället valde de att bygga upp egna tidningar – och de var en gång i tiden framgångsrika.
Och sådana tidningsledare som Fredrik Ström eller Zäta Höglund hade inga problem med att se till att den ideologiska linjen hölls – ända bort till korsorden. Man äger en tidning för att man vill få ut ett budskap – och även till exempel nyhetsbevakningen är alltid ideologiskt filtrerad.
Att låtsas om något annat är lätt korkat.
Och det är bra. Vet man var avsändaren står så får vi ett bättre offentligt samtal.
Men det vi har i dag är ett offentligt mumlande på en icke-definierad värdegrund i kombination med en kasts värjande av de egna tjänsterna och sin rätt att förklara vad som är rätt eller fel.
Även här är exemplet Mats Qviberg utmärkt. SvD:s skriverier om honom har bevisligen till stora delar inte vart objektiva, man har sedan HQ-affärens första dag drivit linjen att han är skyldig.
Detta har förstås inneburit publicerande av felaktigheter och man har … vad ska vi säga … glömt att berätta allt om HQ-affären.
När då Qviberg förklarar för en SvD-journalist att hon är inkompetent och att han ska hålla ögonen på henne – då blir det ett oherrans liv igen.
Men vad ger journalister rätt att frånta människor att försvara sig mot påståenden i media?
Jag utgår från att om alla som utsatts för felaktiga skriverier och skandalreportage hade lika mycket pengar som Qviberg så skulle långt fler journalister få höra att den drabbade skulle hålla ögonen på dem och om möjligt se till att de också drabbades – genom en stämning till exempel.
Först skyddade staten sina tjänstemän genom att ta bort ämbetsmannaansvaret, nu skyddar den sina inofficiella tjänstemän i media med att göra kritik av dem till ett angrepp på det fria ordet.
Men det fria ordet kräver fria själar som vill skriva det de anser är rätt och riktigt – och som inte lägger all sin kraft på att klamra sig fast i den stoppade stolen på en redaktion där ägaren har en annan ståndpunkt.

+ There are no comments

Add yours