Amerikansk hembygdskunskap


Jag brukar ju ofta ondgöra mig över debiliseringen av de amerikanska universiteten – att elever och lärare förstör alla försök till förnuftig diskussion och gedigna studier genom att låta identitetspolitik och triggervarningar styra aktiviteten på läroanstalterna – och om så behövs utestänga föreläsare och avskeda lärare.

Men när jag läser senaste numret av mitt favoritmagasin ”High Country News” påminns jag om kretinismen hos ”den andra” sidan.

I Tucson har skolmyndigheten angripit de kurser som går under benämningen ”Mexican-American–studies, de anses av någon obegriplig anledning onödiga.

I kursplanen ingår vad som tydligen betraktas som skadliga verk som Shakespeares ”Stormen”, och Thoreaus ”Civil olydnad”  – men det mest vrickade är kanske att man också förbjudit Thomas Sheridans ”Los Tucsonenses: The Mexican Community in Tucson, 1854–1941.

Sheridans verk är en klassiker för den som är intresserad av amerikansk 1800-talshistoria och berättar om hur den mexikanerna – som utgjorde den stora majoriteten i staden (fram till andra världskriget) fick den att blomstra.

Det är förstås självklar läsning för var och en som bor i Tucson – eller Arizona – oavsett vilken etnisk grupp man tillhör – det är helt enkelt en fråga om hembygdskunskap.

Vad vi alltför ofta ser i dag i USA är försök att skriva om historien så att det passar olika gruppers politiska agenda för dagen.

Det absurda inträffar då att identitetspolitikerna och de som tjatar om rasifiering och appropriering försöker skapa en historia där svarta, bruna och röda är offer – och då måste de ur historien rensa bort rätt många svarta, bruna och röda som varit framgångsrika affärsmän, fabrikanter eller intellektuella under till exempel 1800-talet. Offerbilden är det viktiga.

”Den andra” sidan har ju intresse av att skildra svarta, bruna och röda som lata, försupna (i dag neddrogade) … som helt enkelt varande parasiter från efterblivna samhällsformationer; därför måste också rensa bort framgångsrika affärsmän, fabrikanter och intellektuella ur historien om det är så att de är svarta, bruna eller röda.

Och på så sätt genomför båda sidor en förfalskning av historien, samma förfalskning – och ingen av dem gillar nog Sheridans verk.

… och på något sätt har jag väl en känsla av att vi snabbt rör oss åt det här hållet i Sverige också.

+ There are no comments

Add yours